De döda befolkar allt; hela Hamngatan
kryllar av deras skuggor
Sturegallerian, här rör sig de döda
mellan ostronbarer och kostymaffärer, en död
kvinna köper en karmosinröd byxdräkt
med skarf från Beijing; på Hedengrens
sitter de döda i de tomma fåtöljerna
och läser, sidorna är rastrerade och grå
När de lyfter sina ansikten mot lysrörsljuset
kan du tydligt se de blanka öppningarna
som leder till den andra sidan
På kudden på den avlagda täckjackan
utanför McDonald's vid Norrmalmstorg
sitter konturer av döda människor
tillsammans med henne som nu tigger
Kungsträdgårdens is - fylld av virvlar
när de döda gör sina piruetter
De döda är inte som luft eller gas, de är
av en egen densitet: tät och alldeles
genomsläpplig, de försvinner
aldrig; över Strömmen
drar ljuset norrifrån in i röken från vattnet
Fåglarna är också döda, hela flockar
av mås och trut och ett sträck
lågt flygande sångsvanar
fyller himmelsrummet
Gamla Stan är ett rent dödskvarter
Du kan höra suckarna, det är
närmast kitschigt dött här, varenda gränd
gnisslar och kvider av våndor
Tusentals år av sjukdomar och smuts
och död; en kupol av tomhet
över oss; bort mot Slussen
tornar de upp sig, rör sig i skikt
på skikt på skikt: alla våra minnen
har konturer av de dödas minnen
I varje handling rör sig
en död hand inuti och utanför din
egen; de dödas röster är underbart
tysta
 |
Foto Magnus Carlbring 2017
|
