Friday, June 15, 2018

post-postmodernism

Nu använder de ordet 'postmodernism' som skällsord om ditten och datten. Det är ju bara så 1990. De har ingen aning om vad de själva menar. Postmodernism är ett konglomerat av tankar och linjer, det är burspråk som speglas i simbassänger och grillverandor som faller ned i Medelhavet, långsamt, liksom på skrå. Jag tänker att som poesi skulle postmodernism vara ett grått, gistet utedass. Och en blankpolerad Steinwayflygel.
Postmodernism är frihet med ett kryddmått ironi. Jag tror att det gör ont att ha ont. Och så gör det ont, som i helvetet. Och då vet man inte hur det ska gestaltas. Skriva något om det. Eller skita i det. Man kan gå på Donken och riva sönder servetter istället. Eller öka takten. Måla sitt inre. Här är det. Ja, med en brinnande ros. Jag älskar att arbeta. Leta vidare.
Postmodernism är en skräckfilm för de som känner behov att sätta allt i ett sammanhang som inte finns. Rusa omkring i de mörka rummen och sök ljuset. När det är i dina händer det brinner. Lys upp varandras ansikten: det är post-postmodernismen. Kärleken i en lotusblomma.
Postmodernismen var ett stort vingligt hus på en ödetomt och i källaren om natten i den vita ljuskäglan flöt David Foster Wallaces händer över tangentbordet i ett aldrig avstannande försök att finna en mening i det meningslösa. Ordningen blev en tennisbanas vita linjer i det gröna. Ett system utan system. En ram innanför och utanför alla ramar.
Du kan inte ha en åsikt om det som frigör sig från åsikter. Och därmed kan du ju det. För mig är termen postmodernism ett slags individualismens hippiebegrepp; det kan vara rättså lattjo och det kan vara lite inskränkt och räddhågset. Jag tror inte på begrepp utan på bedrägeri; bakom masken är ansiktet blött av svett och tårar. Skratta Pajazzo.

Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, June 14, 2018

vad är det du skriver

Det kliver in en dinosaurie i rummet där han sitter; kontoret är belamrat med papper och dokumentmappar och arkivskåp med öppna lådor som det dräller gulnade papper ur, i taket hänger en gul glob i sprucket glas, det luktar sur tobak och gammalt kaffe i rummet och människa – svett och piss och mök och hår och andedräkt. Och dinosaurien, det är en åldrad velociraptor med tunnbågade runda glasögon och en grå väst och damasker över de gråblå lite håriga fötterna, sätter sig på en av de blåmålade pallarna och lutar hakan mot en käpp som han håller i klorna och sen säger han, långsamt och med sån där knarrande velociraptorröst: ”Vad är det du sitter och skriver egentligen?” Och han – eller jag om jag ska vara ärlig – rusar upp från min skrivpulpet med ett bläckhorn i ena handen och en penna som dryper av svärta i den andra och trycker upp mig mot väggen och dess bokhyllor fyllda av all världens poesi och uppslagsböcker. ”Vad är det du skriver?” Han frågar det igen, och nu skjuter han fram hakan och blottar tänderna och de gula ögonen med huggormspupillen blixtrar. Till slut måste jag svara. ”Jag skriver om dig och mig, din jävel.”

Foto Magnus Carlbring 2018

Thursday, May 31, 2018

jävla naturmupp

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.
Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.
Jag har läst på, som sjutton. Och vet att det finns inga tvivel. Mätningarna stämmer. Det barkar åt helvete. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det är bara skit med allt det där. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.
Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det i typ 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Och det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve, vid fikabord och middagsbord. Men hur hårt går vi åt det. Egentligen. Hur engagerade är vi. Egentligen. Händer något, egentligen. Gör vi något. Förändrar vi något. Händer något, på riktigt? Det måste det.

Foto Magnus Carlbring

Monday, May 21, 2018

skriv poesi

Om ingenting annat fungerar
Skriv poesi
Om allting stämmer exakt
Skriv poesi
Om du tvekar inför alltings
orimlighet: skriv poesi
Om du skriver poesi, skriv inte
poesi som handlar om
just det: att skriva poesi
Det här är ingen uppmaning
En dikt kan aldrig vara det

Skriv poesi

Foto Magnus Carlbring 2018



Sunday, May 13, 2018

Tänk om

Så tokigt det kan bli. Och så tydligt, att vi står inför den största förändringen på länge, i människans teknik- och samhällsutveckling. Oljeålderns slutfas. Det dessa personer, från sossetoppar till industriledare, skriver är alldeles världsfrånvänt och direkt skadligt. Tyvärr. Vi måste sluta bränna fossilt, det verkar de ha förstått. Men. De tror att vi samtidigt ska kunna fortsätta som vanligt, med ökad tillväxt och fortsatt flygande. Verkligheten kommer visa sig vara en annan. Biobränslet funkar inte, av flera skäl. Vi måste odla upp en massa mark som istället kan användas till grödor för människor, bara för att vi ska kunna flyga vidare. De testflygningar som har gjorts med biobränsle, har bara visat på vilka enorma mängder grödor det behövs. Eller Swedavias försök; de har importerat kasserad frityrolja från USA, som de sedan säljer till svenska flygbolag, så att de svenska flygbolagen kan låtsas att de tankar bio. Förra året hade SAS mindre än 1 % biobränsle i sina tankar (alltså i realiteten nästan ingenting). Deras miljöengagemang och miljödirektiv är ren mytbildning, faktiskt bedrägeri. Norweigans annonsering om sin gröna profil har anmälts till Konsumentverket: "Ovavsett vilket flygbolag man väljer i dagsläget så för resan med sig stora utsläpp av växthusgaser." Biobränslets klimatsparande effekt äts dessutom upp av att vi flyger alltmer; utsläppen fortsätter att öka, och öka. Och det är bråttom, nu, att minska alla utsläpp av växthusgaser.
Det hållbara flyg man kan skönja vid horisonten är elflyg, men då betydligt mindre farkoster än nu (eftersom batterityngden gör att det inte funkar att lyfta stora passagerarplan), typ för inrikesresor som taxiflyg. En annan möjlig flygfarkost är den bemannade drönaren; men det kommer ju mer funka som en flygande personbil än ett passagerarplan. Annars kan vätgas bli möjligt, men tekniken är också där krånglig och dess klimatvänlighet inte solklar. Solflygplanet har ju testats, men även där är batterityngden ett problem. Annars har vi luftballonger och moderniserade typer av svävare.
Sedan är det tron på, och beroendet av, den ständigt ökad tillväxten. Även den är en myt; ingenting kan växa i evighet och planeten säger till slut ifrån; vi är för många som lever för energislösande och vi tär alldeles för mycket på naturens resurser. Läs debattartikeln, den är alldeles ihålig: "Vi välkomnar progressiva krafter som driver på en utveckling som minskar flygets klimatpåverkan utan att de värden som det genererar går förlorade. Vår uppmaning till politikerna är att anlägga ett holistiskt hållbarhetsperspektiv när man tar sig an flygets klimatutmaningar." Det progressiva vi måste göra är att flyga mindre. Inför motbok på flyg; det är en mindre grupp människor (kanske representerade av de som skrivet under artikeln) som flyger betydligt mer än alla andra. Inför bensinransonering. Förbjud bensindriven biltrafik i alla städer. Inför bilfria söndagar. Tänk om, förändra attityder och levnadssätt - det är det verkligt progressiva. Läs vidare i artikeln; de vill inte att de värden som flyget genererar går förlorade. Jo. Det är ju tyvärr så; vi håller på att förlora ett sätt att leva och de värden det innebär. Men det kommer nya dagar; förändringen är inte farlig. Sedan kan man häpnas över en formulering som "att anlägga ett holistiskt hållbarhetsperspektiv när man tar sig an flygets klimatutmaningar"; det skulle jag vilja läsa mer om, fördjupat. Låter närmast som ett slags andligt, inre flygande; skönt flummigt och - utan att skoja om det - faktiskt en av de vägar till förändring vi måste gå. Med Ekelöf: "Gå den undre och inre vägen". Den hållbara framtiden innebär minskad tillväxt och ett mycket större hållbarhetstänk än att vi ska fortsätta som nu, men med nya drivmedel. Istället måste vi förstå att vi är en del av naturen, och dess kretslopp, och anpassa oss efter det.
Sitt ner en stund. Där har häggen exploderat. Där spränger syrenen ut. Alla fåglar är som vansinniga, sång och skrik överallt. Och solen slår omkull i havet. Just nu är naturen så stark att det liksom växer även inuti oss. Vill vi behålla det här, så gott vi förmår. Eller vill vi vara en del av destruktionen. Ska den tid som nu har döpts till antropocen (människans tid) lämna tomt och sorgligt teknikfossil efter sig; plast och bly och uranavfall och en himmel som har slutits över oss av växthusgaser och en biosfär som bara flämtar av andnöd. Ska den enda tillväxten vara den av värme och stigande hav och det enda resultatet av människans tid på jorden ett kretslopp som har havererat under våra behov? Självklart inte. Vi kommer att fixa det här. Men de elefanter som trampar omkring i den här debattartikeln måste också tänka om och tänka större. Typ omedelbart.

Di-artikeln.

Thursday, May 03, 2018

hur skriver fåglarna

Hur skriver fåglarna sin poesi
De skriver den på samma sätt som vi
Noggrant brutna verser eller slumpmässigt
utkastade fonem som briserar
över det vita sprickande som spott eller sång

Foto Magnus Carlbring 2018




skriver en dikt

Skriver en dikt eller tja
ett utkast till något
Jag ville skriva
om koltrasten, hade en bild
tagen på håll i skymningen
på Valborgskvällen
Ganska oskarp fågel men okej
dramatik i grenverk och mörker
En bild är liksom lite mer
än sitt motiv: det handlar om skuggor
Ett slags inre röntgeneffekt
Det sker något när du ser det här
Det sker något när jag skriver det här
Jag hör koltrasten
Det är en sönderriven själ
med oerhört vacker röst: allting skär
sönder mig inuti
Ändå är det bara ett knippe
versrader, ord på ett bräde, en bild
som kunde ha kasserats
bland alla andra bilder

Foto Magnus Carlbring 2018




Sunday, April 08, 2018

idag ska du inte skriva någonting

Idag ska du inte skriva någonting
Idag ska du vara så långsam och tyst du kan
Du ska vara eftertänksam och du ska vara
människa; du ska lyssna på Mozart
Du ska kanske ta fram Tranströmerboken
och titta på bilderna från skärgården och läsa diktutkasten: här börjar tankarna
flytta sig utåt, för att kunna komma tillbaks
Jag kan inte låta bli att minnas, det var igår
Jag går över Västerbron, himlen är fylld
av sår från flygplan, vattenytan under oss
är mörkt mörkt blå, alldeles snart
slår träden ut på öarna därnere, men inte ännu
Jag tänker på Raymond Carvers dikt
som jag tror har raden ‘Vi är tusenden’, men nu
blir jag osäker: hela vår verklighet är osäker
I den dikten berättar han om unga eldslukare
i Mexico City; hur de går mellan bilarna
i de långa köerna och fyller munnen med sprit
Och tänder eld på sin andedräkt
Vi är tusenden idag som går här över broarna
Alldeles nyss var jag vid Fridhemsplan, jag klev av
där eftersom tågen inte stannade vid T-Centralen
Det är bara en kort stund sedan det hemska inträffade
på Drottninggatan men vi är redan många som går
hemåt över broarna, i min mobil ser jag
nyheter om skottlossning vid Fridhemsplan, precis
bakom min rygg; jag blir aldrig rädd
Antagligen är jag i chock men jag är helt lugn
Jag upplever ett visst lugn hos de flesta, någon
andas ut när vi börjar komma bort från City
och gråter
Det var aldrig någon skottlossning, som vi nu vet,
men känslan var nog nära den som är
vid ett plötsligt krigstillstånd; vi tar oss samman
i vår bestörtning och rör oss så säkert vi kan hemåt
Jag tänker på andra böcker när jag vandrar: Stephen
King, de där end-of-the-world-texterna: tvärstopp
i biltrafiken, människor rör sig framåt
med få tillhörigheter lastade på ryggen eller
i kundvagnar, eller ‘Vägen’ av Cormac McCarthy
Ja det är en enda lång väg; vid slutet
när pojken når havet och döden blir iskall
gråter jag varje gång
Man kan beskriva gårdagen som ett slags kaos
Därför ska vi inte skriva om det idag; vi är inte här
Och det krävs av oss en stor värdighet
och tysthet; jag minns lördagen den 1 mars 1986
Jag tog tunnelbanan in till Hötorget och Sveavägen
Varenda människa var tyst, blickarna både fulla
och tomma i samma stund, vi stod där,
i rad på rad, vid mordplatsen och såg hur högen
av rosor växte minut för minut
Den skräcken är den värsta jag har upplevt
Förlamningen
Även om allting fortsatte dagarna och åren efteråt
så var det förändringen som kändes, skotten
rakt in i vår - vad ska man kalla det? - själ
Och när jag har tagit mig över både Västerbron
och Liljeholmsbron, jag stannar upp i dess ände
mycket kort och vänder mig mot stan för att se
hur många vi är - vi är många - som går,
minns jag liknande händelser, närheten till
det hemska som sker, och detta att faktiskt klara sig
Det är ju det enda som har hänt mig: jag klarade mig
Den 2 augusti 1980 sprängde de tågstationen
i Bologna; morgonen efter kom jag dit
med mina tågluffarkompisar, vi var bara tonåringar
och begrep ingenting: grus damm tegelhögar
och en fruktansvärd tystnad bland människor
En helt stum stad; jag fick ett flygblad
i händerna, en text från kommunisterna
där fascisterna anklagades; två fascister dömdes
senare för dådet
Vi var försenade, vi hade dröjt kvar
i en annan stad kvällen före, annars hade vi kunnat
vara på den där stationen där 85 människor miste livet
Jag tror aldrig att jag helt har begripit
vad som skedde; jag tror inte att man gör det
Det finns så mycket att skriva, och absolut ingenting
Idag är det både själviskt och aningslöst
att försöka uttrycka vad man känner
kring det ofattbara, som ändå, mitt i just sin ofattlighet,
är väldigt avklarnat och tydligt: det finns
ett lugn i oss människor som är oerhört att uppleva
Gott vet jag inte, det bara är
Vi bara är, det är kanske det enda jag kan skriva idag
i flödet som forsar genom oss av bilder
och ord: vi är bara
Jag kan inte mycket mer Älvsjö 8 april 2017


Foto Magnus Carlbring 2017