Tuesday, June 04, 2019

vi ger oss

Vi kapitulerar, vi lägger oss i gräset och låter det långsamt äta sig in i våra kroppar, vi vet att de kommer hitta lämningarna efter oss. De halvt raserade köptemplen. De tomma motorvägarna. Kajerna med betongramper som sluttar ner i de torra vikarna. Tomma hus. Tomma torg. Där kryper miljarder gråsuggor nu, där, där du drog din golfbag. Du vinkade åt publiken med din vita svinlädershandske. Där, där du dök från femman, sitter skarvarna utsvultna med plast och lera i krävorna. Solen är en grå fläck i en vit himmel. De som en gång rörde sig över planeten med sina rullande resväskor i aluminium och sina klockarmband av noshörningstagel, de är skuggor endast i ett om morgonen uppklarnande dis. I fältets mitt, på ön av sopor, sitter de med händerna om sina evighetsmuggar i hårdplast med reklam för däckfirmor och bensinbolag. De minns, som långsamma migränattacker, alla tusentals teveserier de såg. Var det människor eller robotar som spelade huvudrollerna. Livet är som slajm. De minns alla gånger de passerade genom tryckluftsdörrarna till möbelvaruhuset och välkomnades av de mjukt pärlande rösterna som berättade om dagens alla extrapriser. Köp en stor viktlös kista av molnvit skumplast, den kan du sova färdigt i. De minns julaftnarna, som i ett prisma av kalejdoskopiska bildskärmar. Alla fotograferade varandras längtan, den brann som glitterpuder i huden. Vem tar den godaste palmoljebiten ur cellofanasken. Nu sköt de ner den sista orangutangen ur det sista vilda trädet vid gränsen till plantagernas plantage. I himlen svarta kors flygplan som bolmar ur sig koboltblå rök; de eldar upp de sista fjällnära skogarna och renlaven som rakats från bergets rygg. Motorerna hackar och kabinpersonalen är dödssjuka av gifterna. Men allt för att flyga, en gång till. Allt för att leva, fullt ut. Vi går och badar nu. Stranden är varm av smuts. Vattnet är blåsvart av alger och ytan guppar tung av miljontals döda maneter. Vi doppar oss. Under ytan är det ganska skönt. Man kan ta några simtag och det händer att man möter någon annan som simmar, som gömmer sig, som väntar på att vi ska bli havsvarelser igen. Dyka. Äta sådant som är färskt och salt. Dricka riktigt vatten. Sitta på en sten och lyfta en hand för att skugga blicken för den skarpa solen. Se hur sjöfåglar i sträck efter sträck passerar. Och visst, där ute, där vågorna bryter, de långa böljande dyningarna som startade på andra sidan havet, där skimrar sälarna. Vi hör hur de skäller. De är ensamma nu, däggdjur på den här platsen. Vi har gälar och fasettögon. Vi är borta. Allt andas.
Foto Magnus Carlbring 2018

Wednesday, May 29, 2019

koldioxid

Här är länkar som förklarar hur koldioxidhalten i atmosfären påverkar den globala uppvärmningen. Slå av tändningen, klicka på länkarna, och läs. Vi måste sluta bränna fossila bränslen.

On the causal structure between CO2 and global temperature



Carbon dioxide controls Earth's temperature




Foto Magnus Carlbring 2019


snabelförnekaren

Ibland hamnar man i diskussioner med människor som inte tror på det som finns i verkligheten. Det är inte så lätt alltid att hantera det där. Hur säger man till någon att en elefant har en snabel, medan hen samtidigt hävdar  - å det bestämdaste - att så är det inte alls.
   Elefanter har små näsor.
   Nej, säger jag. Det ser du ju att elefanter har snablar. Titta. Där är en elefant. Hur ser den ut?
   Den har en liten liten näsa. Syns knappt.
   Men känn på den. Lång och böjlig och grå. Det är en snabel.
   Nej.
   Jo.
   Du kan inte bevisa att det är en snabel!
   Men det ÄR ju en snabel, vad är det jag ska bevisa?
   Jag vill ha evidens.
   OK. Här har jag en bild på snabeln.
   Duger inte.
   Här har jag en doktorsavhandling: ELEFANTER HAR SNABLAR.
   Duger inte. Hur ska jag veta att den är sann?
   Men här har jag en elefant. Ser du inte?
   Jag ser det jag ser. Jag är ju inte du. Eller hur?
   Nej, i och för sig men …
   Ha! Där ser du. Du vet inte vad du talar om.
   Jo det gör jag.
   Nej. Och du kan aldrig bevisa att det du säger är sant.
   Men läs forskningen, säger jag.
   Jag har läst massor av forskning, säger hen. Kolla här. En hemsida som heter ELEFANTER HAR SMÅ NÄSOR TRO INGET ANNAT.
   Men, säger jag. Det handlar inte om att tro. Det handlar om att vi faktiskt vet att elefanter ser ut så här. Det är verklighet. Det är på riktigt.
   Nej.
   Jo.
   Nej, det tror inte jag.
   Men, säger jag. Om du nu hävdar att elefanter har små näsor, kan du bevisa det för mig?
   Javisst.
   Hur då?
   Det står ju här: ELEFANTER HAR SMÅ NÄSOR TRO INGET ANNAT.
   Men, säger jag. Här har jag en elefant.
   Och jag lyfter upp hela elefanten, håller den i famnen, det är jättetungt att bära (men vad ska jag göra) och jag lämnar över elefanten till den här snabelförnekaren och ber hen att känna efter på riktigt, och om det inte sitter någon snabel där, visa mig det.
   Men då är förnekaren borta.
   Då har förnekaren sagt något om att "Så där kan du inte säga, så där kan du inte göra, du är ju en religiös marxistisk snabelalarmist". Och så kastar hen elefanten ifrån sig och springer och gömmer sig bakom en skärm någonstans.





Friday, May 24, 2019

klimatrörelsen

Drömmen väcker mig
Ett sandhav breder ut sig
En skärfläcka doppar sin näbb
i den tunna strandlinjen
Solen stiger allt snabbare
Balkongen är fylld
av växter som idag
demonstrerar sitt missnöje
Brotten mellan spöregn
och stekande hetta
En pilfink på toppen
av den svajande
spaljén, koltrastnätterna
har övergått
i gräsbrand efter gräsbrand
Vi har hört tusentals
sirener de senaste dygnen
Aspträden spyr ur sig
moln av grå pollen, granarna
är späckade med illgröna
kottar, allt är mer
och större än vanligt
efter förra årets bränder
Vi vet inte vad som sker nu
Vi vet exakt vad som sker
#nu

Foto Magnus Carlbring 2019

Monday, May 20, 2019

odla

Kronärtskockorna har flyttat hemifrån och bor nu i ett litet hus. Majsfältet är litet men det är ändå ett majsfält. Vitlöken växer sig kraftig i jordbädden; rödlök spirar runt omkring. Under fiberduken broccoli och blomkål. Rädisor, morot, kålrabbi i pallkragarna. Potatis och jordärtskocka gror sakta; di sma undar jårdi vaktar. I en jordvall har ett gäng solitärbin flyttat in, kopparglimrande, starka, gräver sig framåt i leran och studsar omkring i luften. Väntar på att få pollinera. Idag skuttade två helt ljudlösa koltrastar in genom spaljén och runt runt under rabarberbladen. Vi hälsade på varandra och sedan var de strax borta. Jag satte ner en planta kanelbasilika och en liten pärontomat. Allt det här blir bra.




Friday, May 17, 2019

flood

Du trodde att du kunde äga en flod. Men det var alltid floden som ägde dig.
Du trodde att du kunde inmuta ett berg. Men det var berget som omslöt dig. Det var slätten som du inte kunde lämna. Havet som tog dig tillbaka.
Du trodde att allt utanför dig inte var du men det var du.


Foto Magnus Carlbring 2018

Wednesday, May 15, 2019

antropocen

Det här är antropocen. Människans epok. Oljeåldern. Sedan industrialismens början har vi höjt koldioxidhalten i atmosfären från 280 ppm till över 415 ppm, genom att bränna olja och kol. Det är den högsta halten på 3 miljoner år. Och ökningen går rasande fort. I 10 000 år låg halten på jämna 280 ppm; det var under den epoken mänskligheten tog över världen. Nu har det gått snett. Värmen stiger på grund av våra utsläpp. Det tog 150 år. Biosfären, vår egen livsmiljö, är i omedelbar fara. Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Nu.

Foto Magnus Carlbring 

Tuesday, May 14, 2019

klimatupproret

Vi är alla tvångsanslutna till den här gruppen. Den heter jordklotet. Vi bor här, vi människor tillsammans med allt annat levande. Vi som har ett hyggligt medvetande och en viss förmåga att tänka i rätt så många led, både framåt och bakåt, har ett stort ansvar för vad som sker.
Vi kan förstås inte ta ansvar för sådant vi inte rår över. Naturkatastrofer. Dygnens kommande och gående. Soluppgången. Månens rörelser på himlen. Flodernas riktning. Äggen som kläcks. Hur växterna spränger upp ur jorden. Vulkanaktivitet. Jordbävningar. Tidens gång. Men vi kan ta ansvar över det vi själva har åstadkommit.
Klimatkrisen. Detta enkla faktum att all den koldioxid vi har pumpat ut i atmosfären sedan industrialismens början inte tas om hand av just de där processerna vi inte kan rå över. Istället gör överskottet att den globala temperaturen oavbrutet ökar. Och med den ökningen kommer de svårigheter vi ser nu på jordklotet. Avsmältningen av inlandsis och glaciärer. De allt kraftigare ovädren. De allt kortare vintrarna. Skogsbrändernas ökning. Grundvattentäkter som sinar. Dricksvattnet som tar slut. Arter som utplånas. Skördar som minskar. Grödor som tappar näring. Platser som blir obeboeliga, människor som hamnar i nöd och behöver fly.
Vi kommer att behöva anpassa oss till förändringarna. Ändra livsstil, dra ner på tempot, ändra kostvanor, transportera oss på nya sätt. Och vi måste sluta bränna fossila bränslen. Nu. Det är inte lätt att ställa om så snabbt, vi halkar alla efter då och då, men vi måste göra vad vi kan. Varje beslut kräver ett klimatövervägande, högt som lågt, helg som vardag, storpolitiskt som privat.

De där besluten kräver att vi är överens, att vi gör det här tillsammans. Det betyder att vi behöver sluta fred, allihop. Vänner för livet, allihop. Ingen smal sak. Men kul. Mycket roligare än att träta. Eller hur? Världen är orolig. Men klimatupproret är roligt.


Foto Magnus Carlbring 2019