Thursday, November 16, 2017

do or die

Skulle världen kunna ta en paus.
Skulle vi kunna landa alla flygplan
under säg en månad.
Ställa alla bilar under samma tid.
Dra ner på konsumtionen, se till
att handla närodlat. Röra oss mer
i det fria, kanske logga ut lite
och ta oss - vi som inte bor där -
närmre naturen. Havet. Skogen.
Nu kommer du säga: Så naivt.
Nu kommer jag säga: Är det?
Vi måste förstå att det som omger oss
är väldigt skört nu. Den geologiska
kolcykeln är bruten, det kol
och den olja som har legat bundet
i marken har vi brutit, och eldar
nu upp. Konsekvenserna
är oerhörda. Hur många gånger
har jag skrivit det här. Hur många
gånger har det nämnts. Hur mycket
vet vi människor om detta. Mycket.
Men handlingarna är också mycket
få. Kommer vi att lyckas
förändra vår tillvaro till en hållbar
tillvaro. Är vi beredda. Kan vi
släppa det vi har: lyxen
att röra oss fritt och obehindrat
över jordklotet och att konsumera
exakt vad vi vill när vi vill. Har vi
varit friare någonsin. Eller är vi ens
fria. Vi är förtvivlade. Och så
förmögna att handla. Vi kan allt nu.
Varför sker inte mer. Varför syns
desperation hos så många experter,
klimatskribenter, forskare, meteorologer.
Någon skrev, en kunnig person: "It is
literally do or die time." Do or die.
Vad gör vi. Varför lyssnar vi
så dåligt. Varför provar vi inte
att vara radikala. Vill vi
vara de som ruinerade
den här planeten; den tekniska
fossilen blir verklighet: någon
som har rester av våra anlag i sig
gräver upp den här tiden ur berget:
mobilskal, stålknivar, plastemballage,
laserskivor, blykulor, radioaktiva
rester, skrot som man får tolka
om det är möjligt. Vilka var de här
varelserna? Vilken sorts människor
förgör sitt eget habitat, utan att
försöka förhindra det?
Är det vi.

Foto Magnus Carlbring 2017






Friday, November 10, 2017

KÖPA HORD

HORD fyller 5 år.

Vi säljer ut restexemplar till det förmånliga priset 100 kronor (inkl. moms och frakt) per bok.

Enkel och säker betalning via Swish eller PayPal!

Beställ ditt exemplar här!


Författarsida på Facebook

magnus.carlbring@hotmail.com

Berättelsen om mina tappade handskar

Det här är sånt som händer i november. Det är kallt och det är mörkt och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Jag är ute och går i mörkret och skuggorna är långa från förstadens och fabriksområdets alla ljus. Det här är samtidens bakgator. En bilverkstad. Ett skrotupplag. Ett vinterstängt utomhusbad. Jag tar några bilder här och var. Stoppar handskarna i fickan, har brallor och en tröja och mössa, ingen jacka, det börjar bita ordentligt nu. I morgon bitti blir det frost. Jag går under en kulvert. Evig trafikström där ovanför. Lastfordon som dundrar. Personbilar som susar. Här nere passerar cyklister - fartblinda lycradårar med illröda baklyktor och blixtrande hjälmar - och en och annan ensam vandrare. Som jag. Efter kulverten en brant backe, en slänt med en blank lerig stig. Där oppe sitter en hare, en svart silhuett. Öronen lyser i ljuset från gatlyktor. Jag tänker att jag ska ta en bild, det blir en fin motljuseffekt, illusorisk, märklig. Så jag sprintar över vägen och uppför backen (någonstans fattar jag ju att haren kommer sticka iväg långt innan jag hinner få upp kameran men vadfan: yolo) och tar några bilder rätt upp i mörkret. Haren är snabb. Skuggorna knivskarpa och kolsvarta. Allt försvinner i november. Jag skyndar efter och ser haren med sina släpande liksom dröjande bakben ta sig igenom ett litet skogsparti och över en bilväg. Jag fotar på chans. Den borde vara där någonstans. Sedan traskar jag vidare en bit, hänger kameran på axeln och ska ta fram mina handskar; händerna är duktigt nedkylda. Men handskarna är borta, jag överväger om jag ska bara strunta i dem. Gå hem. Köpa nya. Men. Man tycker ju om sina handskar. Och de där var ganska dyra. Och hela. Och varma. Jag tänker att jag kan mycket väl ha tappat dem där i slänten, när jag satte efter haren. Jag vänder. Joggar lite. Kameran tätt mot sidan. Där står en dam med en cykel, under ett gatljus, hon pysslar i korgen på styret. Har hon hittat handskarna? Och lagt dem i sin korg? Jag vill fråga. Men kan inte. Hon sätter sig på sadeln och trampar iväg. Det är en bit kvar till platsen där jag tog bilderna och jag skyndar på stegen (det är middagstid, jag borde handla, gå hem, laga mat). Nu är jag nära, åt vänster löper stigen där jag jagade haren. En man dyker upp. Ganska storvuxen. Skinnpaj. Stubbklippt in på skulten. Han vankar fram. Jag ser att han precis drar på sig ett par handskar, den ena är på, den andra drar han på sig nu, tittar på dem, provar. Jaha. De passar. Är de mina? Har han satt på sig mina handskar. Jag måste fråga. Hej, säger jag. Han verkar inte höra. Hej, säger jag igen. Är det där mina handskar. Han passerar mig, mycket nära, säger något, jag tror att det är ryska, ruskar på huvudet. Jag gestikulerar. Visar upp mina bara händer. Här. Där. Är det mina handskar? Hallå? Han skakar oförstående på huvudet. Han ler. Han ser verkligt snäll ut. Godmodig. Rödkindad. Han är kanske i femtioårsåldern, svårt att säga i skumrasket. Han säger något mer, på ryska. Vad kan jag göra. Vad ska jag säga. Min ryska är bristfällig. Jag kan en del fraser, som "Jag älskar dig", "Jag heter Magnus" och "Det här är en bok". Men hur säger man "Är det där mina handskar?" Och vad svarar man på en sån sak. Allt är tillfälligheter. Det ser verkligen ut som mina handskar. Men vilka handskar gör inte det? Jag står kvar, ser efter honom, jag tror jag håller upp mina handsklösa händer i luften fortfarande. Kanske säger jag det igen: Är det där mina handskar? Hallå! Och nu stannar han upp. Vi går varandra till mötes. Han fattar ju. Troligtvis har han fattat hela tiden, men det tar en stund tills insikten kommer. Han har ju precis hittat ett par fina handskar. Som passar. Vad skulle han göra? Lägga dem på en gren i ett träd, i mörkret? Eller prova dem. Det är en svidande novembereftermiddag, snart kväll. Bra handskar ju. Men jag ser på honom att han begriper nu. Det är ju lite pinsamt förstås, att han har mina handskar på sina händer. Det här var inte meningen. Ingen visste att det skulle ske. Och nu tar han dem av sig. Räcker över dem. Jag tackar, lite osäkert. Tänk. Tänk om det inte är mina handskar? Tänk om allt är en slump. Tänk om han tror att jag behöver hans handskar. Att det nästan är som ett rån. Att han inte alls är glad och godmodig. Utan livrädd. Hur ser jag ut egentligen? Svart tröja. Ljusa skrynkliga hemmabrallor. Svart liten yllemössa på huvudet. Vem är jag egentligen? Hur ska någon av oss kunna veta någonting. Jag tittar på handskarna. Det måste vara mina, allt annat är för otroligt. Och jag tackar igen. Översvallande. Jag skulle kunna ha sagt "Spasiba". Men det hade blivit konstigt. Att jag plötsligt var ryss, jag också? Om han nu är ryss, jag vet ju inte, det han ha varit ett annat språk, som polska eller tjeckiska. Han vänder om igen och börjar gå. Vi ska åt samma håll. Men jag kan liksom inte slå följe med honom; vad ska vi prata om nu? Mina handskar. Våra handskar. Handskarna. Jag dröjer kvar lite i skuggorna och mörkret, det glesa randiga spräckta ljuset som faller genom trädgrenar och över asfalt och lera och gräs och löv. Alla ljud omkring oss. Trafiken. Volymen vrids på och jag känner att jag svettas på ryggen. Alltihop var ansträngande. Språngmarschen tillbaks. Mötet. Situationen. Överlämnandet. Till slut drar jag på mig handskarna. De är mina, det känns så i alla fall, de är varma och sköna och de passar perfekt. Väl hemma en god stund senare, tittar jag igenom bilderna i kameran och visst: jag fångade haren. Det är ingen bra bild. Men ändå är det det: den fångar allting exakt, i sin oskärpa. Där är haren, ensam och lite skärrad, i ljuset av bilstrålkastare som strax passerar.

Foto Magnus Carlbring 2017


Monday, November 06, 2017

permafrostelden

tänk fram en naivistisk utväxt ur den uniforma vetskapen om
en snar undergång och stöd den ickeexakta längtan efter frid
i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills
nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar
biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan
som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

källarsömnen

träkistor får murkna i regnet tills molnformationens jättelokor
hämtar hem innehållet i askar av guld som färdas ut i rymden
miniatyrer i glaspalatsets spegling: omutliga ikeakartonger fylls
av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser
glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens
blödande stålgolv och källarsömnen: allt sker i högtalarskriket
allt sker i en fingersnärt i en kniptångsmanöver i handens ljus

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

Friday, November 03, 2017

apogeum

rymdens djurskelett spänns ut över bröstkorgen som oro och
när man till slut blåser dammet av berättelsens ben lever allt
i en tråd av förvandling från sandhavet upp genom romberna
och laserpyramiderna: människokroppen kastas ut i apogeum

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017



Thursday, November 02, 2017

bukhinnan

regnskogen renderas in i den pilskräck som drev oss samman
att tillåta de små dunbollsprimaterna att ärga träden med sorg
den kletiga bukhinnan lyser som gammalt nedfallet cesiumtvå
över den exploderande himlakroppens alla tömda sommarhus  
och våra söndertrasade läppar: du och jag är en fin vågrörelse

Ur Hord (2012)


Foto Magnus Carlbring 2017

Wednesday, November 01, 2017

spiralgalaxer

vilken total flopp nickar de plötsligt omkomna samstämmigt
när de sorteras in i glömskan efter en lattjo programledargest
jordklotets superkropp fyller bisofärlungans softa gymandetag
med absolut ren sprit av en unicitet som är världens härligaste
vårdnadstvisten mellan rymdens spiralgalaxer växer ut som en
böld av mörk materia på toalettstäderskans svartblå åderbråck

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017


Monday, October 09, 2017

partiledardebatten

Partiledardebatten med sin givna dramaturgi och sina bett. Hur de hugger varandra mot strupen och hur blickarna lyser och slocknar och hur humanismen ofta är långt borta till förmån för en beräknande och besvärande ytlig vinnarskallekylighet. Alla vill göra sin röst hörd och gärna komma med en lattjo verbal liknelse som man kan hänga upp i minnet på åskådarna. Det är ett förbiflimrande stressande spektakel. Ingen har kommit för att bli ense. Ingen har kommit för att lyssna på allvar. Djupet i debatten är så grunt.
   Jag tycker att politik är viktigt och politikerförakt livsfarligt. Och här finns ljus och styrka ibland i debatten ändå. Hur rasisten i tevestudion skjuts undan, ut igen i den sjuka dimma all rasism kommer ifrån. Hur klimatfrågan äntligen tas upp som ett ämne och hur det tycks som om inget parti (utom V och MP) egentligen har förstått allvaret. Vi måste ställa om vårt sätt att leva. De tror att industrin ska kunna fortsätta producera och växa och konsumtionen därmed ständigt öka. Att flygresandet ska kunna - som det gör nu - fortsätta öka år från år. På C låter det som om det bara är att ställa om flyget till biobränsle och så ordnar sig allting och man kan fortsätta boka långresor och göra postkoloniala pitstops i Asien eller Sydamerika. Men det går ju inte. Jetmotorerna klarar det inte. Och det finns inte biomassa så det räcker (om vi inte ska odla upp all åkermark och alla ängar och alla skogar till biobränsle så att vi människor kan fortsätta flyga och samtidigt svälta ihjäl). Och biobränsle i flygplan är omtvistat i klimathänseende, särskilt effekten på hög höjd.
   Flygskatten blir tvisteämnet, men ingen lösning anas. Och de där hundralapparna hit eller dit, till slut blir de arbiträra: de som har råd kommer alltid att ha råd. Oppositionspartierna i övrigt begriper inte klimatfrågan över huvud taget. SD vill forska på nya kärnreaktorer, i övrigt är de i stort sett tysta (eftersom klimatfrågan går inte att skylla på invandringen). Ja de påstår att våra utsläpp är någon promille av hela jordens (vilket inte är sant) utan att begripa att om hela jorden levde som vi, i västerlandet, skulle dess resurser vara uttömda väldigt snart. M säger inte ett knyst i klimatfrågan (de är ointresserade eftersom en fundamental klimatomställning innebär kapitalismens uttåg ur vårt samhällsbygge (dessutom är skattesänkarargumenten få i den här frågan)). L åberopar Macrons koldioxidskatt (ett ganska ungt förslag som inget av de andra partierna verkade snappa upp), och den bör man nog titta noga på (problemet med den är liksom flygskatten att de som har pengar kommer att ha råd att köpa sig fria, betala sin skatt och sina avlater och fortsätta leva som nyss: långflyga och ta bilen till jobbet i alla lägen). S har en (retorisk eller reell?) idé om att framställa stål utan kol - osagt hur den ser ut - och det är ändå bra att de till slut har fattat att kolet måste bort. Men i övrigt tycks de tro att tillväxten kommer att kunna fortsätta öka, och öka, i all oändlighet. Där har vi nått vägs ände.
   Klimatomställningen innebär att vi måste ställa om vårt sätt att leva (det är jättesvårt för oss alla men vi måste prata om det stundligen). V vill ha en mycket stor klimatbudget, en grön investeringsbank - och det är bra. MP förstår man har väldigt svårt att göra sin röst hörd i klimatfrågan då de de facto har så få mandat (de måste växa) och återkommer till att det vi gör är bra men vi måste göra mycket mer. Ja vi får vara nöjda för stunden med att MP ändå sitter i regeringen och har påverkat den lite åt det gröna hållet. Men resten är sorgligt tomt och vad diskussionen egentligen måste handla om - hur sänker vi utsläppen av växthusgaser drastiskt och fort - tar ingen upp. Törs de inte. Kan de inte. Vill de inte. Bryr de sig inte.