ord

Ord. Diskmaskin. Tekopp. Förgängelse. Snödriva. Koltrast. Epifani. Frigörelseprocess. Nedstigning. Diktutkast. Sopsortering. Källa. Vatten. Vi rör oss genom landskapet. Står med en - stekspade - i handen i köket och tittar ut på - vinterskymningen. Det är i språket det blir till. En del hävdar att det finns skillnader på att skriva, att man antingen försöker nå fram, utbyta erfarenheter, bilder, vill utveckla resonemang och komma närmre, eller att man försöker höja språket upp ur verkligheten, som en eter eller som materia väsensskild från oss. Det där är ingen motsats, det är en samhörighet. Varje ord är en byggsten, eller en pistill, en ödletunga, en hagelsvärm. Det är när jag skriver som jag tänker. När jag inte skriver fördriver jag tiden med att vänta på ord. Jag tror inte på något annat. Ord. Det fysiska; att skriva ner dem och reflektera. Ackordföljd. Mandarin. Läskeblask. Radbrott. Människa. Alla ord är lika mycket värda. Allt är lika mycket värt.

inutibarn

du – inutibarn – är ett solvarmt smörkex som krasas sönder i
sammetspåsen: häng upp din lilla sagorock på snabelknoppen

Hord

Magnus Carlbring 2012

anteckning

Vad är en anteckning. Vad är vatten. Vad är en text. Vad är en organism, vad är det som får en text att leva: muskler blod nerver ljus skuggor, ingenting: det är slumpens skördar, en känsla för rytm, kanske bara detta enkla: rösten bär ibland, ibland inte alls.

Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord

Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.

Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?

Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.

Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.

hord, nu på twitter

 

karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten vi kurar tätt tätt ihop under en sista sol i en stum gummiflotte Hord
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 30 december 2014

en historia, omöjlig att berätta

En telefonsvarare står inlåst i Ingenstans
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är

i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga

ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda

kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,

i den kalla skuggan 
skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör


Ur Dödens lilla bok
Magnus Carlbring 2005

orkidéer

livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord

tweets om natten

Nu väcker natten dagen med sitt tysta mörker och sitt stråk av ljus.

Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.

Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.

"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.

Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.

Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.

Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.

Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.

Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.

Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.

Natten lyser.

Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.

Natten. Så trött på natten!

Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.

Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.

Natten. Tystnadens sköna debattprogram.

Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.

Natten. Nu äter den upp oss.

Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.

Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.

Natten. En ljuspunkt.

Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.

Natten är textens insida.

Eller utsida.

Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.

Natten. Det stora svarta ritarket.

Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.

Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.

Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.

Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.

Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.

Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.

Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.

Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.

Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.

Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.

Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.

Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.

Natten är den största oskrivna dikten av alla.

Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.

Natten. Där kommer den ju! Kom in!

Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.

Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.

https://twitter.com/MagnusCarlbring

hord två år

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna

Ur Hord, 2 år på julafton 2014