Tuesday, July 12, 2016

Pablo Neruda

Den här dagen
föddes Pablo Neruda
Havet sjunger
för Pablo Neruda
Och vinden hjälper havet
Och vi, vi sjunger
för Pablo Neruda
Med havet, himlen
Vi sjunger med vinden
för Pablo Neruda
Ett namn är alltid
en mycket stark dikt
Pablo Neruda
Sjung

Monday, July 11, 2016

du och jag

cyklarna har människohuvuden under vattnet: blåalgmönjans
bröstben letar i ändlösa tider en plats att slå ned bopålarna på
regnskogen renderas in i den pilskräck som drev oss samman
att tillåta de små dunbollsprimaterna att ärga träden med sorg
den kletiga bukhinnan lyser som gammalt nedfallet cesiumtvå
över den exploderande himlakroppens alla tömda sommarhus
och våra söndertrasade läppar: du och jag är en fin vågrörelse

Ur Hord


Foto: Magnus Carlbring 2013




Thursday, July 07, 2016

natten

Natten lämnar oss
Sval
Doftrik
Vi begrep den aldrig
Det var meningen
Det var den enda meningen
Att aldrig någonsin
begripa
Bara finnas


Foto: Magnus Carlbring 2015

juli

Vad ska vi med julimorgonen till
Vad ska vi med de här förbipasserande
dagarna de här dikterna som passerar
genom mig som långsamma andetag
Utanför texten är ett underbart hav
Utanför havet är en underbar text


Foto: Magnus Carlbring 2015


mozart

Mycket vind i träden. Himlen blå
som kall metall. Skuggorna
djupa och mörka, det är redan juli.
Jag dränker vrålet från trafiken utanför
i Mozart. Gör en radbrytning. Börjar
på nytt stycke.






Saturday, July 02, 2016

poesin

Kvotera in poesin
i prosabrötet; in med en dikt
som bromsar upp flödet
Och får dagen
att lysa litegranna
Här blir bra: poesistopp



Foto: Magnus Carlbring




touch screen

Vi har det i händerna, det hänger inte ihop
längre: tid och tidsförlopp
är sönderskjutet och nedgrävt: svartrutan är en punkt
på en utsträckt linje av meningslöshet: gapflabb
och ljudlösa applåder
Skrolla igenom det här: fortsätt ut, det händer
                                                ingenting
Huliganer med brinnande bengaler och långfingret
Vi öppnar händerna mot den tomma himlen
Livet är fruktansvärt
Människan är fruktansvärd
Jag tänkte att jag skulle skriva en text, lite in
between, på fri hand, om splittringen,
om hur det är att inte omfatta
sammanhanget

Och samtidigt ha total koll alltid, oavbrutet: logga
                                                           inte in
Gestalta det sönderskurna utan att skära sönder det
Alltihop skär igenom, det går inte att hejda
Det känns inte, det gör fruktansvärt ont
Jag känner ingenting jag känner allt på samma gång
Metatexter är det värsta som finns, ska du göra det här
sentimentalt eller slå sönder det, nudda
barnets ansikte: bilderna interfolierade, blandade
som kort med sorgkanter, havsytan
är en flimrande skärm, det finns inga
hinder längre

Vi är samma människor som då: trampa ner varandra
i krigsleran: nu rasar det, det får inte rasa det får inte finnas
hinder, det är som om: motståndet och kampen
är i samma människa

Vi är alltid den andra, det är en eld på ett berg, flödet
en oljebrand: varna varandra, vi måste släcka det här
med kärlek det är det enda 
Hur rasismen blossar upp i England
efter Brexit, vad är det här? Kristallnatten
två; det kan inte ske, igen, är vi sjuka i huvudet

Allt sker samtidigt, rör det
                                       inte
Rör dig inte

Nytt terrorattentat, ännu ett och ännu ett,
nu i Orlando Kabul Bagdad Istanbul, klicka inte
på filmen, flödet går inte
att gestalta i en dikt, flödet är sig självt nog
Strömmen är döende, det är som en ljus is
Trump: ignoransens och arrogansens pajaskonster
förverkligat twitteräckelflöde: ordskitvider: skräck-clownen
kliver ut på scenen, alla dessa män i kostymer
som ger sig till känna: vi är dårar, det är dags för oss
att äta nu: ställ fram era barn

Döden på Medelhavet
Att vi ser det ske
Att vi ser det ske bara att vi bara ser det ske
Samtidigt: någon packad arg fan står på bussen i trängseln
och skriker på immigranterna
Och det slår tillbaks 
Det är ju vi, eller hur ska man säga: det där är mig du skriker
på din jävla idiot
Det är alldeles omänskligt hur medmänniskor ser
på medmänniskor, någon spottar i tiggarens ansikte
Hur kan man spotta på en människa som tigger
Det sker hela tiden: människor hatar andra människor,
vi förlorar förståndet, nästan varenda religiös
människa är from: de syns aldrig, strävan efter att leva
ett gott liv: det syns aldrig

Gränserna
Är orörliga

Barnen som flyter iland iskalla, vi är iskalla, vi blir
iskalla, det är så olikt 1930-talet, ändå är vi så lika dem
som levde på 1930-talet, hur de slet ut varandra på gatan
Steget till att varje människa är en mördare eller ansvarig
för ett mord, vapenhandeln i USA med skjutning
efter skjutning, allt fladdrar förbi, don’t touch
the screen, bilderna med rack efter rack av automatgevär
Högar av ammunition, de täckta kropparna, blodet
i gatan, filtarna, skriken, det blandas, åsikter, kramp

Vi har inget minne av det här ändå är skeendet hela tiden
en gentagelse, hämnd, återtagande, vi kallar det hat när det är
förvirring, ett spett rakt igenom huvudet, empaticentrat
perforerat: håll om någon nu, vi kallar det hat
när det är avsaknad av kärlek, kunskap, allt är vidrigt, det är inte
bara ord, barnen är mitt i det, våldet, krevaderna, reklamflödet,
gapflabbet, det blir så otydligt, allvaret,
i allt det här övertydliga, det är som saliv täcker bilden,
propagandafloden äter upp oss, gå djupare, eller högre,
människan har andra sidor, vi har andra sidor, vi är den andra
sidan, jag vet inte vad vi ska göra, vad jag ska skriva, vad fyller
det det här för funktion, nuddar inte texten, gör något
desperat

Fyll internet med blommor, globaliseringens
förbannelse och tillgång: det finns inget spjäll 
Vad gör vi: loggar ut
Eller tvärtom: skriver mer, förminskar
jaget, låter istället duet växa in
                                           i bilden

Ta del av varandra på riktigt, skriv ur oss
vreden, förtvivlan, aktivera oss, arbeta politiskt, skriv
politiskt, se till att solidariteten sätts främst, att världen
blir rättvis; det handlar alltid om ekonomi, om hur rikedomarna
fördelas, trampa aldrig neråt, håll ut handen, alltihop går
att vrida till rätta; skärmen kommer att darra till
men alla kommer att klara sig, vi behöver bara se
varandra, se till att postkolonialismen övergår från krig
till samtal, att nordsydkonflikten övergår
i en självklar rörelse: migration
är en del av vår utveckling, vi är föränderliga
och aldrig statiska, att människor blir upplysta, inkännande,
att vi begriper vad som håller på att ske (varför har vi slutat
att minnas?), att barnen får kärlek; det börjar alltid
där: håll upp dem håll om dem, att vi lyssnar
på varandra, att man kan börja här, hos sig själv,
att stödja de mest behövande,
att aldrig tro att den starke har rätt, att en segrare
inte är den som kommer först, utan den
som hjälper de som är sist i kön

Foto: Magnus Carlbring 2016

Friday, June 17, 2016

finns jag

Finns det en god människa inuti dig. Finns det en ond människa inuti dig. Finns det en människa inuti dig. Finns det en varg. Finns det en nyckelpiga. Finns det vingar. Finns det platser: havsvik, sandstrand, torget utanför dig, trafikströmmen. Finns det någonting mer. Finns det ingenting. Finns det ord och förgänglighet. Finns döden inuti dig. Finns det en nyckel. Finns det en mun som inte sjunger. Finns det sång. Finns det musik inuti dig. Är du musik. Är det vad vi till slut bara är. Hymn. Vingslag. En torr kvist. Finns det en torr kvist inuti dig. Finns jag där. Finns det en röst som är din egen. Finns det mera än det här. Finns det ingen botten inuti dig. Finns det en enkelhet som förvånar dig. Finns det en dörr som står och slår eller finns det en bortsliten dörr och ett flimrande avgrundshål. Finns vi därinne. Finns det ett rop efter något nytt. Finns den obegripligt sköna stunden där. Finns det en utgång. Finns det dofter av det som du har glömt. Finns det patetik. Finns det sorg. Finns det. Finns det en förhoppning, eller är förhoppning det inre i sig. Finns det inre inuti dig. Eller är det det yttre som reflekteras som någonting du passerar när du är på väg till affären, en bild i fönstret som är ditt jag. Finns du inuti dig själv. Finns jag.

Foto: Magnus Carlbring 2016




diogenes

Diogenes kryper ut ur sitt krus. Det är mitt på dagen när han vaknar. Staden där han bor är grå av damm. Havet utanför är alldeles svart. Himlen vit som sorg. Han tänder sin oljelykta. Reser sig. Ryggen knakar. Han är i mitten av sitt liv. Han är Sisyfos motsats: varje dag är alldeles ny. Han går fram till första bästa granne och ställer sin fråga, en fråga som också är ett svar. Jag söker en människa.

Foto: Magnus Carlbring 2016


Wednesday, June 15, 2016

fotbolls-vm

Tyskland Italien spelar fotboll
Bollen bestämmer allting, den rör sig mellan benen
på de tjugotvå spelarna
och byter plats på den filtgröna mattan som ett korrelat,
ett metasprång i ett Robert Blypoem;
bollen bestämmer allting, växlar mellan det inre
och det yttre, mellan vänsterdoja och
högerdoja, bröstas ned, kickas bakåt, passas runt
till ett osynligt mönster av betydelser, riktningar,
som åt alla håll ritas upp i gräset
Jag söker bekräftelse - fjärrkontrollens ljusgröna stråle
sveper mellan tevekanalerna - på att dikten
ännu fyller en funktion i samtiden
Vem tröstas av det som ingen läser? Domarens hand, när
den, till en början omärkligt, men sedan resolut,
fladdrar till i luften och han blåser av spelet,
medan bollen fortsätter i en nyss påbörjad luftbana,
nu är det ingen som ser den, ingen som bryr sig om den, när
alla väntar på domarens tecken
Vad är det som har hänt?
Grå, intetsägande, ensam svävar dikten ut från idrottsarenan,
medan folkhavets alla tiotusen blickar riktas någon annanstans
Och spelet fortsätter långt utanför planen, i tomrummet
studsar bollen, som i en vit och obegränsad himmel
Där störtar någon oväntat upp och nickar; det var jag!

Ur Sandslott, 1997



alltihop hänger samman

Det är liksom såhär. Alltså vi vet vad vi behöver göra. Vi vet hur temperaturen eskalerar. Hur ovädren eskalerar. Hur vattnet stiger i öriken som tidigare var turistparadis - ja paradis överhuvudtaget. Vi ser hur grundvattnet sinar. Hur glaciärerna smälter. Vi vet att miljontals människor inte kommer att kunna bo längre, i de delar av världen som blir - är - uttorkade och överhettade. Skogsbränderna eskalerar. Hettan fräter ut oss. Alltihop hänger samman - varenda vetenskaplig kurva: mätningar statistik förutsägelser - med människans brännande av fossila bränslen. Det var vi som gjorde det här. Förbränningsmotorn. Jetmotorn. Kolkraftverken. Det är passé: det borde upphört igår. Vi måste sluta bränna olja, bensin, kol. Och det måste vi göra nu. Idag. Och vi är överens om det. Och sen skriver politikerna avtal som ska minska brännandet av det fossila till år som de kallar tjugitjugi tjugitretti tjugitrettifem. Och gör sedan ingenting mer. Vi bygger nya Jasplan och säljer till Indien och Brasilien. Vi letar nya oljefyndigheter. Drar pipelines. Sätter oss i bilen, vrider om tändningsnyckeln. Väntar på: vad. Vi bokar nya charterresor, beställer nya bilar, köper nya plastleksaker, äter mer importerat kött, hitflugen exotisk frukt. Det är som om det finns en broms, inuti oss någonstans. Något som inte kan omfatta det paradigmskifte som måste ske. Nu. Det är något som övergår vårt förstånd. Men så kan det inte vara. Vi är ju förståndiga varelser.



Saturday, June 04, 2016

ska vi skriva något

Ska vi skriva något
på fri hand
eftersom det är #lyrikfredag
Bara några rader som kommer
ur det okända inombords: jag är en tankbåt
fylld av ord jag inte visste om
Havet är så löjligt stort och fullt
av glosögda fiskar: de äter hellre plast
än plankton, vi göder dem med tomhet
Vad är poängen med det här: att skrolla
genom världsnyheterna, slumpens
skördar: vattnet svämmar över i Paris
Klimatfrågan klimatfrågan klimatfrågan
Den egyptiska faraonens kniv
som är smidd av utomjordisk metall
Det betyder förstås någonting
vi inte begriper
Ännu en bild på ett drunknat barn
900 döda i Medelhavet
den här veckan: allt är västerlandets
ansvar, allt är senkolonialismens
pris: plocka ut vinsten
Och be happy: här kommer
misantroperna och miljöaktivisterna
med sitt fredagsmissnöje, stör oss
inte vi ska köpa chips, sin hunger
efter rättvisa solidaritet: hjälp
Så länge det drunknar barn
på flykt från krigets helvete
är det bara att skriva ur sig
hjärtat, improvisatoriskt
och spontant som en lätt rörelse
vid vattenytan: det finns ingen rörelse
vid vattenytan: åh jag hade hellre
skrivit något mindre
oelegant och plumpt: men det är
orden som gör jobbet: durkslavar
som hänger över radbrotten
i sina lysande flytvästar
Eller något vardagligt, nästan sött
Något om hur jag vattnar kryddorna
i köksfönstret: timjan, koriander, rosmarin,
och basilika, eller något
om hur tebladen sjunker
i det heta vattnet
i den cyanidblå muggen
Allt är frid i människovärlden
Fåglarna kryssar himlen
Det är en fin varm dag
Åskan bygger
upp ett kommande mörker


Foto: Magnus Carlbring 2016