Thursday, April 28, 2016

jag kan minnas

#‎tbt‬ Jag kan minnas alla dofter. Vartenda klassrum. Varenda sommarsemester. Filtar. Seriealbum. Varm korv. Jag kan minnas lukten av en stickad tröja jag fick från farmor 1975. Jag minns smaken av Djungeldricka och sand i munnen. Hur luktar ett bilsäte i nylon 1967, jag vet det. Jag minns perforeringarna i samma säte, strukturen, hur handtaget kändes, fönsterveven. Jag minns hur det känns. Men vem var jag. Det försöker jag minnas men det är mycket mera osäkert. Jag minns strukturer och smaksensationer och hur ljuset faller genom takfönstret i sovrummet och precis var revan var i den mörkblå rullgardinen. Jag minns lukten av träolja och tjärved och skokräm och luktsudd (förstås) och snökokor med trådar av jord och de orangegula maskarna och kärrvatten. Alltihop sitter samman som i en stor väv av nyanser och sjudande händelser. Jag vet vem jag är nu: en varm yta som är helt glatt och under den de där böljande upplevelserna. Jag drömmer alltid vaken.

jakten

Den här jakten på medmänniskor. Insinuationerna. Guilt by association. Vittnen som kliver fram och berättar: ingenting. När kommer visgossarna? Är de redan här? Om du blir anklagad för att ha en dold agenda, hur ska du kunna försvara dig. Du säger: Nej. Eller du säger ingenting. Och blir emotsagd; din agenda är dold så det är klart att du ingenting säger. Men du är benämnd som skyldig. Du är misstänkliggjord. Det har stänkt upp på dig, det där osynliga som gör att du blir betraktad från ett skevt håll. Det är som ett berg av osynliga händelser, eller nästan-händelser, som tornar upp sig. Det har inte hänt. Ändå kan det ha hänt. Ingen vet. Det är ett skuggrike. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst. Vi vet hur det blir, i sådana länder. Där man tittar snett på sin granne. Stasi. Korruption. Tystnad. Skvaller. Rykten. Bete dig inte annorlunda. Vem är inte annorlunda. Vem beter sig inte. Var går gränsen. Det gestaltas i romanen 1984 av George Orwell. I Kallocain av Karin Boye. I novellen Brun morgon av Franck Pavloff.



Foto: Magnus Carlbring 2016


Wednesday, April 27, 2016

utan att hålla i styret

 
Tränar på att skriva
utan att hålla i styret
Det är inte livsfarligt
men precis lagom onödigt
Dumt
Det är tidig aprilkväll, allt sker
live: poesi i direktsändning
Alltihop har växtvärk
och jag läser rapporter
om hur temperaturen
skiftar på det mest obehagliga vis
vi kan föreställa oss
Vi kan inte föreställa oss det
Permafrosten hotar att släppa
Värmerekorden slås inte bara
på Arktis, utan också
i Sibirien: om metanfickorna
öppnas: åh vi vet faktiskt inte
hur illa det kan bli
Permafrostlocket
är en livförsäkring
Men men: man måste ju
leva också: hacka vitkål,
klicka lingonsylt
på tallriken; dyka efter
ostron, prickskjuta tomburkar,
öppna ett strandkafé, snickra
ihop ett offertempel
Spela in film utan innehåll
Skriva utan att hålla i sig alls
Tramporna bara snurrar
under kroppen: kolla ett
radbrott, kolla
ett kommatecken
Jag minns doften exakt
när jag första gången
cyklade själv: det var ikväll
för hundra år sedan
Samma svala vårvind
Samma cykel som nu: ett grönt
ett rött handtag
Förorten fylld av förväntan
Eller inte: allt var kontinuum
Ändlös fortsättning
på en otydbar begynnelse
Var kommer vi ifrån
Fortsätt framåt: gör köplistor
över grejer du behöver
i nästa liv: gips
och tuggummi för att täta
läckorna
När allting är färdigt
kliver vi ut i aftonljuset
Står på verandorna
Står på våra balkonger
Ute på trottoarerna
Hustaken
Fälten
Och så sjunger vi något
Är det någon som kan någon
lämplig text för att avsluta
det här; jag borde ha med cykeln
igen känner jag



Foto: Magnus Carlbring 2016



Friday, April 22, 2016

stenen

Den här stenen kastar jag så långt
att den når dina fingrar och din rygg
när du crawlar ensam mot rymdkanten

Där ute är en evighet mellan pulsslag
och andetag, varje simtag försvinner
i sin egen rörelse, all oro är upphunnen

Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom
som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen
solosång i försommarnatten, där ute

är ingenting så kort, så vackert, som här


Ur Dödens lilla bok, W&W, 2005


Foto: Jonatan Carlbring

Thursday, April 21, 2016

iggy

#‎tbt‬ Iggy fyller 69 idag. För 38 år sedan såg jag honom på Domino, vid Hornstull. Jag vet inte om perspektivet är hisnande eller självklart eller att man kan säga att 'tiden är ingenting' eller att vi är gamla nu, bägge, eller att vi är i förändringen/expansionen, eller att det bara är en lätt och ljus känsla som nuddar vid tidskapseln. Vi finns. Vi passerar. Allt är här just nu. Jag är en helt annan. Och samtidigt: fly inte, jag är exakt samma person som då, en tonåring i sliten kavaj med Ramones- och TV-eye-badge och en ljusblå Patti Smith-t-shirt och svarta låga Converse och trasiga jeans och lång ostyrig lugg. Allt gick rakt in i i huvudet och rakt ut på andra sidan, projicerat som otydligt tydliga bilder på fondväggen. Iggy långt fram på scengolvet. Röda skinnbrallor. Bar överkropp, blodiga sår över bröstkorgen. Om jag minns rätt var Fred "Sonic" Smith med på gitarr; han från MC5 som var gift med Patti Smith just. Konserten minns jag inte, om den var bra, jag tror inte det var bland det bästa, det var ojämna tider med växlande väder, växlande humör och dagsform. Eller så var allt mästerligt, vi säger det. Mästerligt och sönderslitet av tid och föränderlighet.






http://www.setlist.fm/setlist/iggy-pop/1978/domino-stockholm-sweden-6bde0652.html

Thursday, April 14, 2016

Wednesday, April 13, 2016

poesi är enkelt

syre

Fyll ditt hjärta med syre och ord. Fyll ditt hjärta. Så kan jag inte skriva. Jo det kan jag. Det finns en tunn linje mellan vad som är möjligt, och inte. Och den tar jag tag i, försiktigt, den där osynliga tråden som klibbar mot ansikte och text. Och lyfter den över huvudet. Och kryper under. Det blir banalt, och spejsat. Fyll ditt hjärta med syre. Och ord. Fan. Jag gör det igen. Fyll i här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

Thursday, April 07, 2016

andetag

Det kan tyckas besynnerligt, att en text är ett levande väsen.
Det kan vara precis lika underligt, det motsatta. Att något
som verkligt lever, är en text. Kan versrader ha andetag.
Kan en strof vara en muskel, med fästen och senor. Ja,
                                                              ett ord är en kyss.

Foto: Magnus Carlbring 2016

om poesi

Den finaste recitationen
av oanmäld poesi
är Rutger Hauers dödsmonolog
i filmen Bladerunner
 
~~~
 
Min största upplevelse av poesi
är annars att springa i jämn fart
längsmed havsstranden
helst tidigt i augusti i eftermiddagsvärmen
 
Att parera uppkrypande rötter
och lösa kalkstensflak
samtidigt som sjöfågel kryssar
över det svarta vattnet och himlen vit
slår upp nya sidor, nya sidor
 
Dikt är alltid improvisation
 
Inövad till förbannelse, vartenda
radbrott kräver ett muskelminne
som värker av leda och sorg
 
Lyckan kommer ur det här snabbt påhittade