Friday, February 05, 2016

brutaliteten

Brutaliteten i den här världen
lämnar oss ansvariga
för våra handlingar och framtiden
i våra egna händer
Rymden är tom och naken
Jag är tom och naken
Ge aldrig upp dig själv
och den du är för andra
Naturen är din enda trygghet
Det absoluta är ingenting
Vi är en del av den tysta
expansionen: det finns inga svar
Det finns inga svar utom oss



Foto: Magnus Carlbring 2016

Thursday, February 04, 2016

lista saker som nästan lyser

Noshörning
Ord
Medkänsla
Solidaritet
Öken
Kärlek
Bryggor
Fält
Substantiv

Rök
Fakta
Månsken
Vattenbärare
Stenkross
President
Destruktion
Solglimt
Sopbil
Människa
Landsväg
Sång
Dikt
Våld
Rop
Tystnad

Öppning
Puls
Fingrar
Mun
Människor
Människorna
Samtal
Röst
Det här är allt jag kan




Foto: Magnus Carlbring 2013


Wednesday, February 03, 2016

ordbrädan

Foto: Magnus Carlbring 2016
Jag spikar fast mig i skrivbordet. Jag bordar fast mig i skrivbrädet. Bränner fast jaget i brädfodret. Sparkar bort brädan från mitt jag. Blir mig själv. Är brandfarlig. Sprakar. Skaver fast orden i skrivbänken. Bänkar mig. Fast jag skriver. Jag skriver fast spikarna i brädan. Brakar ut ur språket. Bråkar. Jag blommar. Det är orden som är min jord. Jag är ordbrädan, fastspikad i mig.

dokumentera allt innan det försvinner


Foto: Magnus Carlbring

allt det oskrivna

De oskrivna arken. Den oändliga digitala rymden: allt det oskrivna flyter genom huvudet, bildar stora cirklar. Barriärrev som är täckta av sjunken aska. Stjärnkonstellationer som faller genom rymden. Planeters ojämna bågrörelser i en skälvande förmiddags tystnad. Genom treglasfönstren: snöglopp - trafikströmmen - de ljudlösa ambulanserna - gångtrafikanterna som sliter sig fram i blåsten - himlen går samman med marken och andedräkten: allt är entropi, i sitt försvinnande, det är skönt. Det enda som lyfter upp tystnaden ur det vardagsgrå är ljudet av den långsamt sörplande kaffebryggaren. Nu är det klart. Nu är dofterna här: dimman av kommande koffeinberusning. Nu kan arbetsdagen börja, ta ett spadtag i din själ och skyffla upp jorden på marken.

Foto: Magnus Carlbring 2016

Saturday, January 30, 2016

sprickan

Världen gick sönder, såg du det där,
sprickan
som uppstod: ett märkligt ljus
sipprade ner; hela Stockholm blev
cerisevarmt - eller magnetröntgenvitt -
innan januarimörkret återkom
med sina speglingar
i regnet, det enda ljuset nu


Foto: Magnus Carlbring 2015

hjärtan

Det är som om människor inte har några hjärtan längre 

Foto: Magnus Carlbring 2015

Monday, January 25, 2016

texten är varm

Jag minns inte vad jag gör
när jag skriver. Vi är våra minnen.
Vi är inte just nu. Vi är inte utanför
minnet men minnet är utanför oss.
Det är som på teve: de fiktiva
gestalterna efterliknar
vårt eget liv. Eller är det tvärtom.
Sprängd text. Utväxt text. Jag
svär. Jag kan inte komma ihåg
att jag har skrivit det jag har
skrivit. Det måste vara livsfarligt.
Texten är varm, nyss skjuten.
Jägaren är försvunnen. Det ryker
ur munnen. Överallt tyst av snö.



Foto: Magnus Carlbring 2016

omdurman

Blodröda getingar klättrar ner i hjälmen
där frityrsmeten kokar, vi bränner kläder
och oljeklumpar i sanden, röken dansar 
mot det vita: himlen öknen det hopplösa
Guldbrodyr vid horisonten: stridsvagnar
med flaggorna smattrande mot eldridåer
Vi äter våra baklavas, det dryper fett
och sötma om dem, ur lågorna stanken,
du och jag och våra minnen: skallen
spräcks av en spark, betongblocken,
skrämda ansikten som åker snålskjuts
på brinnande vagnar, mardrömsgrönt
missilregn, skärmsläckarhallucinationer
där ett spädbarn ligger i din hand och
drar sitt sista andetag, allt är insmort
av febrig saliv, baklavafyllning: slavkött,
smaksatt med kamelpiss och utarmat
uran: dö och återfödas vid varje tugga;
varje dag ett liv: här kommer min fru,
hon är till salu, hennes händer brinner
av myriader gravljus, dervischer springer
in i regnstormar av dumdumkulor, ett
glas anislikör och en nyoljad revolver
skimrar i sommarhettan, från fronten
hörs dova granatkrevader, pulsslag,
ett äkta nackskott är som en avbiten
snaps och saltgurka doppad i kyssmjuk
honung, en trött kind mot en varm
gevärskolv, man dunkar in ett färskt
magasin och med full stridsmundering
skjuter man sig ut i öknen, man skjuter
sig in i oblivion, så skönt det är när
döden slungas mot bröstet som en näve
sand och eld, som socker och blod
Det är härligt att förintas tillsammans

Ur Dödens lilla bok, Magnus Carlbring, 2005


Foto: Magnus Carlbring 2015

barbarer

Apropå Omdurman, 1898. Så här beskrev den unge löjtnanten Winston Churchill, som var med och ledde striderna, bedriften att utplåna dervischerna med hjälp av överlägsen vapenmakt: kulsprutor, dum-dumkulor, kanoner: "Thus ended the Battle of Omdurman – the most signal triumph ever gained by the arms of science over barbarians. Within the space of five hours the strongest and best-armed savage army yet arrayed against a modern European Power had been destroyed and dispersed, with hardly any difficulty, comparatively small risk, and insignificant loss to the victors." Effektiv utrotningsmilitarism, ledd av en man som sedermera skulle leda britterna under andra världskriget och dessutom erhålla nobelpriset i litteratur. En representant för det som har blivit den västerländska kulturen. Vilka är vi. Vilka är barbarer. Vilka är människorna på den här planeten. Hur gör man oss fredliga. Hinner vi det.

civilisation

Vad är en kultur. Finns det goda kulturer. Lägre och högre stående. Vad är Europa. Eller västvärlden. En postkolonial maktordning eller en plats för fria människor. Hur blev vi så här rika: var kom stålet och kulorna från. Var började allt. Hos den belgiske kung Leopold i Kongo, där miljoner människor utrotades. Vid slaget i Omdurman, då britterna testade dum-dum-kulor mot dervischerna. Folkmorden i Australien. Förintelsen. Atombomberna över Nagasaki och Hiroshima. Apartheid. Vad är kultur. Vad utgör det vi kallar civilisation. Är USA en civilisation, där över 30 000 människor dödas årligen av handeldvapen, i ett land som dessutom för krig i flera delar av världen samtidigt. Ett land som dessutom stals från ursprungsbefolkningen och vars välstånd grundlades med hjälp av slavarbete. Är Sverige ett civiliserat land, vi som konstruerar vapen och döper dem till Bamse och Carl Gustaf. Sverige som nekade många tyska judar inresetillstånd under andra världskriget, eller som skickade tillbaks norska motståndsmän till det ockuperade Norge. Som stänger gränserna för människor som söker asyl, människor som flyr för sina liv. Är det ett kulturellt beteende, eller är ordet kultur bara något som definierar oss gentemot oss själva och inför andra. Vilka är de andra. Är det rentav vi. Är vi här. Ser vi oss själva. Törs vi det.


kultur

Vad är en människa. Vad är kultur. Är vi en värld. Ett jordklot. Var kommer vi ifrån. Hur hamnade vi här. Är det skillnad på människor och människor. När tar den här eran slut, då vi förgör varandra och förvisar varandra. Finns det en högre nivå, eller är allt detta livet. Varför reser vi minnesmärken över allt vi ödelägger. Är det skillnaderna som gör oss till människor. Eller är det likheterna. Vem är du. Är loppet kört. Cynism, leder det framåt. Eller kärlek. Borde vi riva alla kyrkor. Är himlen nära. Andas vi ur varandras munnar. Finns jämlikhet. Föds vi dödsdömda. Gör vi den här världen rättvisa. Vad säger våra tysta bröder och systrar: schimpanserna, orangutangerna, jättepandorna, koalorna. Hur gick det för deras kusin, den nakna primaten. Är det meningsfullt att jämföra människor med varandra. Finns det någon som står högre än någon annan. Vad är kultur. Vad är det vi släpar med oss, inuti våra kroppar: ett hjärta eller en stenkross. Hur förvaltar vi vårt sociala arv. Finns det könsskillnader. Är allt kulturellt betingat; vad är en kultur. Hur gör vi för att vända oss om och se oss själva i andra. Vad innebär en kram. Vad är självsyn. Vad är en människa. Är jag en människa. Vilket är mitt ansvar. Hur ska vi rädda den här världen. Hur ska vi på allvar rädda den här världen. Vem börjar.

Saturday, January 23, 2016

diktens blankrader

Sorg kan vara så olika. Någon nära dig dör, och du blir stum och tom och står på begravningen ihålig som ett träd. Någon du knappt känner dör, och du bryts sönder som en kvist och det rinner tårar och oförlöst ur dig. En artist dör, Lord Byron dör, någon som skrev den där låten eller textraden som darrade inom dig. Du dör, en del av dig, din inre röst. Något slits ur dig. En hund dör, och du klarar det knappt. Dina föräldrar dör, och du faller ner i din barndom innan du reser dig, tubbad och förminskad och samtidigt mer vuxen på ett ofattbart vis. Sorg kräver respekt. Tystnad. Att man lyssnar. Jag vet inte hur sorgen riktigt fungerar, jag söker i den ofta; den är diktens blankrader. Sorgen är omutlig. Musiken är så oerhört viktigt när människor sörjer. Hur vi sjunger inom oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015

Friday, January 15, 2016

död och liv

Dikten måste alltid vara fri. Det kämpigaste att följa är strider om ord eller åsiktsstormar som drar åt det där hållet att dikt inte kan vara låg eller skitig eller alltför högtravande eller för söt eller sliskig eller politisk eller subjektiv eller ens objektiv (som om det inte vore möjligt) eller innehålla - eller inte innehålla - metaforer eller köra med slutrim korsrim stavelseräkning explodera inifrån, eller bara vara bildfri eller textlös eller klättra över ryggen som en giftig förut helt okänd spindel som snart sticker sin gadd i din hjärnas mitt och får dig att glömma allt du tidigare har läst eller upplevt. Poesi är både köttbenteleskop och blomsterhattsuppenbarelse och något plötsligt utspytt i knäet. Död och liv.

Foto: Magnus Carlbring 2016

migration

Vi flyttar oss långsamt
över jordklotet, vi är de ihärdiga
apollofjärilarnas efterkommande
Vi gråter aldrig över vad vi har
lämnat, vi försvinner aldrig
ur ditt minne: miljarder människor
har flyttat sig över landytorna
Och det kommer att fortsätta
Och det kommer att vara härligt
Och det finns ingenting
som kan stoppa förändringen

Foto: Magnus Carlbring 2016