Monday, February 10, 2020

nu nu nu

Fake news. Påstådda fakta. Osäkra prognoser. Putsade påhittade siffror. Skrämselpropaganda. Domedagsprofetior. Alarmism. Klimattalibaner. Katastrofidealister. Klimatmarxister. Ekofascister. Det här med klimatförändringarna, det är bara en massa forskare som ljuger för att tjäna pengar. Jag tror inte på det här. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill att det ska vara som förut. Charterturism och bensindimmor vid macken. Jetplan och kryssningsfartyg. Blyfoten på i jättebilen och lite najs oljekonflikter mellan länder. Brinnande borrtorn. Dollars. Oligarker. Plast och petroleum. Jag vill inte att klimatet ska förändras och jag vill inte att det ska vara vårt fel. Jag är en medelålders tvärilsk jättebebis. Jag blundar för verkligheten. Vägrar skämmas. Vägrar ta ansvar. Vägrar face facts. Och varför skulle jag göra det. Allt är ju fejk. Egentligen är det fortfarande 1976. Världen är statisk. Beställ in en paraplydrink. Låtsas som det regnar. Varför ska vi tänka på framtiden. Vi lever ju nu. Kortsiktigt men gott. Eller hur. Eller hur. Eller hur. Hallå. Var är alla. Varför springer ni. Vad gör ni. Simmar. Flyr. Varifrån kommer allt detta vatten. Hallå. Vart ska ni. Vart ska vi. Ta vägen. Nu. Nu nu nu.

NU NU NU

klimataktivister

Ingen av oss vill att det ska vara sant. Men de som letar i kalendrarna bakåt efter en annan varm vinter på fyrtiotalet eller femtiotalet eller artonhundratalet är ute i fel väder. Klimatförändringarna är på riktigt. Hur många gånger har jag skrivit det här, de senaste fem sex sju åtta tio åren? Nu är dock ämnet överst på agendan. Alla vet om det. Ändå finns det de som kallar det för påstådda fakta, fake news, detta att människans utsläpp av koldioxid nu på 150 år har stigit från 280 ppm till 415. Och temperaturen stiger enligt samma kurva. En grad nu, och ökande oavbrutet. De fem varmaste åren någonsin uppmätta har varit de senaste fem åren. De nio varmaste de senaste tio åren. De 20 varmaste de senaste 22 åren. Och värmerekorden fortsätter att avlösa varandra. Och vi vet varför. Det beror på att den ökade koldioxidhalten (som beror på våra fossila utsläpp från transporter resor industri konsumtion) bromsar utstrålningen av värme från jordytan. Växthuseffekten tätnar. Och vi vet vad vi måste göra. Faktum är att både forskare och oljeindustri och politiker har vetat det länge. Minns ni Köpenhamn 2009? De stumma minerna. De tomma blickarna. Världsledarna som visste att de ingenting hade åstadkommit. Men nu. Men nu sker massor. Varje dag sker något nytt. Klimatkrisen fyller ledarsidor och debatter och nyhetssidor och teveprogram och det kommer nya essäer nya böcker nya artiklar nya rapporter och alltfler människor engagerar sig och tar sig ut på gatorna och bildar massiv opinion och förändrar sina liv så gott de förmår och det kommer att ljusna men det går fortfarande för långsamt eftersom utsläppen globalt fortsätter att öka. Men varje utsläpp räknas. Så vad vi allihop gör varje dag är giltigt och viktigt och det finns just nu en rytm i det här en förhoppning någon slags andhämtning som vi alla hör, inte en suck av lättnad men ändå en intermission, en platå, vi är på en ny nivå eftersom precis alla vet äntligen vad det här handlar om. Även de som förtvivlat försöker att förneka det fortfarande, det är synd för även de skulle behöva hjälpa till. I slutändan kommer vi alla att bli klimataktivister.


Foto Magnus Carlbring 2019

Monday, February 03, 2020

naturen

Vi har alltid sett naturen
som ett durkslag
där vi sköljer
våra grönsaker

Foto Magnus Carlbring 2019


fisken

Den här fisken är odlad i helvetet.
Vi är antiseptiska.
En avokado kostar ett människoliv.
En slav sydde den här tröjan.
I ett annat liv är allting omöjligt.
Havet sträcker sig in i ditt rum.

Foto Magnus Carlbring 2019




allt är fakta

Allting är egentligen gjort av
sandpapper. Känn.


Foto Magnus Carlbring 2019










Tuesday, January 28, 2020

min lilla skrivhund

Vad gör du just nu min lilla skrivhund
Jag skriver en stund om att vara människa
De här människorna, vi är ju också
människor du och jag, som häcklar
de människor som kämpar
mot det i oss människor som gör ned oss
och förminskar oss och trycker undan
den andre i oss och utanför oss
Vad driver dem vad driver oss vad är det
som gör det omänskliga till något
människor gör med varandra
Är det längtan efter att få drägla
eller lusten att vara odräglig eller olusten
i att inte förmå det vi alla längtar efter
Att inte vara rädda inte försvinnande små
Vad gör du just nu min lilla skrivchimpans
Jag försöker besvara frågor jag aldrig
kommer att kunna besvara: det optimerar
ändå tillvaron och ger vardagskvällen
någon slags ranglig struktur: här är vi
och vi behöver se varandra, varför
drivs en del människor
till att bete sig hatfullt oregerligt tarvligt
Tro på falska fakta, fylla på lögnapparaten
med egna påståenden och fördomar
uppfiskade ur en göl de bär inom sig
Eller var får människor allting ifrån
Jag försöker se det klart: du kunde alltid
vara jag, jag kunde alltid vara
den andre, den vi rackar ned på
eller stänger ute; tänk när det är ditt
ansikte som trycks mellan spjälorna
och rispas upp av taggtråden
Är det rädsla eller är det förakt
eller är det förakt för rädsla eller rädsla
för dem som är starkare i sin svaghet
som driver dem att göra just det
som de som kämpar för allas rättigheter
kämpar emot: förakt hat överlägsenhet
De här människorna - har du mött dem
du också - som använder ord
som godhet, medmänsklighet
och till och med kärlek
på ett nedsättande sätt, vad är det
som driver ner dem i det mörker
där ingen som har vistats någonsin
har hämtat upp något starkt gott friskt
Skriver jag älska får jag ett rapp i ansiktet
Skriver jag att vara god göra gott sträva
efter en mjukhet som inte är blek
utan ödmjuk och handlingskraftig, som
ger dig kraften att säga ifrån, stå upp
för dem som behöver det just nu,
får jag en känga i ryggen, skriver jag
öppna handen och sträck ut den
kommer det en näve ur mörkret
som en slugger som ingenting kan träffa
Vi är sannerligen inga änglar vi människor
men vi kan göra det yttersta
för att efterlikna det vi vet vi alla förmår
Vad gör du just nu min lilla omfamning
Att älska, hur svårt kan det vara
Skriver jag ingenting är jag ingenting
Vad gör du just nu min lilla skrivmaskin
Jag skriver en stund om det här
att vara människa, jag gör ett försök
att med all önskvärd otydlighet vara så
tydlig som allvaret kräver: vi lever
i en tid där det vi minst begriper blir
det mest fattbara: människor
drivs mot varandra som galna hundar
Skriver ur sig sitt hat som livströtta
misantropiska cyniska bittra bigotta
avskrädestunnor som rullar omkring
i sociala medier med lockkäftarna
glappande och spottande ur sig
sopa efter sopa, det blir ett snorspår
efter dem som stinker, men i all ödmjukhet
tolererar vi de här icketoleranta
skitstövlarna och bjuder in dem
till långa invecklade faktabaserade
samtal som alltid slutar med att de
angriper våra inre våra yttre våra jag
Solidariteten är aldrig självuppfyllande
Medmänskligheten är aldrig egoistisk
Vad gör du just nu min lilla skrivnyponros
Jag vecklar ut en penna av bomull
Jag målar en tavla av linfrö och mjölk
Jag lägger ner mina vapen
i en bottenlös brunn och hör dem falla
genom årmiljonerna tills ekot är allt
som återstår, återklangen
av den vrede som ingenting gav
Där ute bland mänskorna finns det
något som är större än vi, det är vi
när vi tillsammans blir människan
i människan, dubblerad
och mångfaldigad, alla våra enskilda
jag som alltid kunde vara ett enskilt du
Vi är bara sådana där människor,
du och jag, som gör allt vi kan
för att varje stund ska vara lika stor
och lika liten i sin skönhet för alla
Vad gör du just nu, jag gör bara allt jag kan


Foto Magnus Carlbring 2019

Thursday, January 02, 2020

decennium

Ännu en mantel
över ännu en mantel
Ännu en skugga invikt
i ännu en skugga
Vi drar samman
våra ansikten
som små vävda
säckar

Foto MC 2019

Monday, December 16, 2019

det lackar mot jul

Röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
                                         och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
all                                      Flower Power


Ur Dödens lilla bok, 2005


foto MC18


Thursday, December 12, 2019

allt är bra

Allt är bra. Alla människor är så lyckliga en människa kan vara. Rättvisa råder. Ingen trampar på den svagare. Ingen förnekar någon det den behöver, för att klara tillvaron. Även fåglarna har det bra. Himlen är ljus och syresatt och koldioxidhalten har minskat. Värmen är behaglig och grundvattnet fylls stadigt på av friska klara regn och tinande snö. Där kommer ett par kossor, fritt betande av det klorofyllgröna gräset. Där springer en räv över fältet. Och grodor sjunger i skymningen. Syrsor. Moln av ollonborrar, mässingsblanka, midnattsblå i skuggan. BAMBAM BAM BALABLAM. Oj. Där kom en människa i ett moln av avgaser. Overallen är fläckig av petroleum, händerna dammiga av kol. Hen är förbannad. Det är inte mycket soppa kvar i tanken. Och regeringen med sin bensinransonering. Och grannen med sin köksträdgård. Och ungarna med sina skyltar och plakat. Världen har förändrats. Förbaskat. Men grodorna tycker det är bra. Och räven. Fåglarna på sjön. Fiskarna i djupet. Och ungarna, de gillar det här nya. En hållbar värld. Kretslopp. Förnybart. Att vi stoppar utsläppen tillsammans. De gillar oss vuxna nu. Vi visar att vi vågar ta ansvar. Så det får väl vara okej. Soppatorsken. Bilen kan stå. Jag kan knalla sista biten. Kvällen är ändå så fin. Hör du syrsorna. Och lärkan. En sista silverdrill mot solen när den sjunker. Tillvaron är fantastisk.

Foto MC19


Monday, December 09, 2019

rädda världen

Visionen var glasklar. Vi skulle rädda världen. Vi skulle göra det med vårt språk och våra texter. Jag skulle sjunga ut det. Det skulle inte finnas några spärrar. Det var nu och då och sedan det hände.

Vi började med HORD. Nu rear vi ut den. Köp och lev.


i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills

nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar

biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan

som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur HORD 2012

Foto MC-19