Monday, November 28, 2016

tjuåttonde november

1.

Är alldeles tom i huvudet.
De har hängt upp en julstjärna
där inuti
och jag kan inte annat än lysa.
Och se den lysa: mörkrets mjuka
strängar dras sönder.
Och jag
kan inte annat än dras sönder.
Det här är inte advent det är nu.


2.

Är en frostfläck på fönsterrutan
Andas här och gnugga
Vi skulle stryka ut det här
Kanske redigera ned dikten - är det här
ens en dikt - exakt här: vad är det här
för jävla versrad: bryt upp den
Bär ut det här till grovsoprummet
Ställ det mot väggen och rota en stund
i den gröna plastlåren: där är en ny text
TITTA DÄR LIGGER EN OANVÄND
som någon har slängt utan anledning
Återanvänd varandras ord: det här
blir lika bra som någonting annat


3.

Ibland blåser det bara in något i textraden
som gör den till något annat
än du från början tänkte
Jag tänker aldrig någonting från början
vilket ofta förvånar mig: jag är lite korkad
på ett både ödmjukt och plumpt vis
inför min egen text: vi är varandras
främlingar; jag säger det högt
och tydligt: Det här kan inte jag
ha skrivit, och textraden säger detsamma
Det här kan inte du ha skrivit
Det är inte en brottningsmatch, det är
ett veritabelt ordbråk; det är först nu
i den allra sista versraden som jag vet
hur detta kommer att sluta: inte alls!




Foto: Magnus Carlbring 2016

Wednesday, November 23, 2016

jag skriver

Jag skriver mig ut ur mörkret med en penna som är gjord av genomskinligt ljus och tystnad jag plockar ut den ur mitt inre som ett osynligt vapen ur en osynlig uniformsjacka - alltihop är sytt i spindeltråd och av guldet du skrapar från en sten kysst av solljus. Här börjar en alldeles ny text. Den ska du skriva i sömnen. Den ska du sjunga när du är tyst. De här orden skriver du samtidigt som de faller mot vattenytan. Kan det vackra gestaltas, eller är det sig självt nog. Hur skriver man ut det sköna. Genom att dra det mot det rökfärgade glaset. Genom att gräva upp det ur leran. Här får du en bild från idag: den där valen som syns dyka upp mitt i New York, den svarta stjärtfenan som lyfts blank och blöt upp ur Hudson River. Vad gör den där? Den är en dikt, förstås. Den är en mörk versrad mot en sönderhackad kuliss av smutsbruna hus och de suddiga konturerna av bilar och människor i rörelse utåt, utåt.

Foto: Magnus Carlbring 2016


Tuesday, November 22, 2016

behöver du skriva

Behöver du skriva för att klara dig genom dagen eller skriver du bara för att det är roligt eller skriver du inte alls bara läser eller skriver du för att lära känna dig själv (hur lång tid tar det lär man sig någonsin något eller är det själva ansatsen som är grejen?) eller skriver du för att det finns en person inuti dig som bryter sönder pennor och spottar bläck omkring sig som du måste tygla - med ord - eller skriver du för att det är det enda sättet du vet om - att sortera tankar och bilder och få någon slags struktur (det var ju en jäkla struktur, det här?!) - för att bilda dig en uppfattning om det som omger dig och som påverkar dig det vi brukar kalla 'världen' eller 'tillvaron' eller - kanske helst, även om det är lite abstraherande: 'existensen'? Eller skriver du bara för att du måste. Eller vill. Eller för att du inte måste. Eller vill. Skriver du för att det är ett sätt att mästra döden (så himla allvarligt behöver det väl inte bli?) eller skriver du för att ha kontroll över livet - eller för att slippa tänka på alltihop eller för att det är skönt att tappa just kontrollen och förlora sig i någonting som är ohanterligt men ändå substantiellt - ord ord ord - eller skriver du bara för att det går för att du har en penna eller för att tangentbordet reser sig mot dig som en käft eller en vägg som du måste klättra över och sedan kliva in i skärmbilden som den där kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu som målade en port i kejsarens tempelmur och sedan öppnade porten och klev in och försvann för att aldrig mer komma tillbaks. Skriver du för att försvinna eller för att komma tillbaks eller skriver du bara för att ställa alla de här frågorna som egentligen inte är frågor utan retoriska krumbukter. Som alltid söker du förstås inga svar utan bara nya sätt att ställa gamla frågor eller gamla sätt att ställa nya frågor för att hitta nya ord att skriva. Ser du sammanhanget mellan din läsart och min text. Kryssa i ditt svar någonstans i bilden. Och där finner du dig själv. Fri. Utskriven. Att skriva är exakt samma sak som ett bastubad. Man bli varm och svettig och det är helt omöjligt att gestalta själva poängen. Ändå är man på det igen när det behövs. Kasta på en skopa sötvatten. Vrid upp reglaget. Bryt sönder pennor. Spotta ord på den glödande stenen. Här har du din uppdatering: skriv och läs. Fan det blev varmt ju. Ut i snön och mörkret och hämta andan. Ser du hur allting ångar. Ser du månen genom dimmorna. Ser du det här.

Foto: Magnus Carlbring 2016


Monday, November 21, 2016

hjärtpunkt

en lilleputtvärld rör sig inuti varbölden ur vars vita permeabla
hölje en tunn gas av rasism långsamt sipprar ut som lätt diarré
den lilla döden har säljprojekt i grannskapet där man har långa
möten och organiserar tvångsmässigt styrda reklamkampanjer
vi ser inte massmordet för alla siffror: slakten noteras i form
av en demokratisk stentavla i kapellets hjärtpunkt: anorektiska
namn som skrattar hårt åt varandra men döljer människoöden
för att angöra alfabetet vid den trasiga betongkajen krävs nya
armeringsjärn och att en hel grupp ungdomar offras till havet

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016


Friday, November 18, 2016

vad tycker du

Vad tycker du om det här. Vad säger dig ditt innersta. Hur ska det sluta. Vinner kärleken. Eller ska vi dra vapen allihop och slå sönder livet världen allt vi har. Jag vet ingenting. Jag kan allt mindre. Vilken är din åsikt. Vad är egentligen en åsikt. Ett moln. En insekt med gadd. Eter. Tomhet. Allt är så fyllt av tomhet. Varje åsikt borde grunda sig på en så heltäckande analys som möjligt är. Det är så mycket ogrundade åsikter och fördomar som sprids, sådant som bygger på okunskap eller missförstånd, som i sin tur bygger på att man delar texter artiklar påhitt man knappt har läst eller som man inte begripit att de innehåller propagandalögner och falsifierade verklighetsbilder. Vi ser inte helheten och detaljerna, på riktigt, utan som splitter, som genom en trasig glasruta. Putsa fönstren. Läs böcker. Backa bandet. Ingen har alltid helt rätt. Allt har många sidor. Jag saknar den grävande journalistiken och den långa essän och jag är innerligt trött på slappa utlåtanden och nedlåtande uttalanden om människor och företeelser man inte vet så mycket om. Eller omdömeslösa omdömen som bygger på verklighetsflyende konspirationsteorier och rena lögner. Den som hävdar att hen har rätt - var vaksam! För visst är det så, så snart du kan något - ganska mycket och djupt - om en sak, så förstår du egentligen allt mindre utav den. Du måste ifrågasätta din egen vetskap - det är då du närmar dig något som man kan börja våga kalla 'sanning'. Det jämförbara begreppet. Ansiktet som skiftar. Skuggorna som glider in i ljuset. Ljuset som växer fram ur mörkret. Displayen skimrar spöklikt. Fasen också: det borde gå att hitta ett sätt att fungera på tillsammans, alla vi människor. Är det inte det vi letar efter? Var det det Diogenes egentligen letade efter, när han kröp ut ur sitt lerkrus, och lyste upp människornas ansikten med sin oljelampa. "Jag söker en människa", sa han. Var det sig själv han sökte. Den andre i sig själv. Jag vet inte. Men det finns ett spår att följa där: att se olikheterna i varandra är ett sätt att se sig själv. Och möjligheterna i att finnas till. Och farorna. Du kunde lika gärna vara jag. Jag kunde lika gärna vara någon annan. Att veta något är att aldrig vara tvärsäker; det tror jag nästan bestämt. Eller vad tror du. Vad tycker du om det här.

Foto: Magnus Carlbring 2016


Thursday, November 17, 2016

ungefär som om månen var inne i mitt huvud

Eftersom jag har haft ont i huvudet
Ungefär som om månen var inne i mitt huvud
i vad ska jag säga tre fyra dygn tänker jag att
Aha det är den där supermånen som
Men det är det ju aldrig
Det är ju aldrig månen, det är inte månen
som det just är: det är dess floder
som har torkat som tårarna inuti oss människor
har torkat och vi har glömt
oss själva som om månen någonsin skulle
glömma bort oss: månen är vår mamma ju
Vi faller på knä och lägger ansiktet i dammet
för att tillbe månljuset och dess skuggor
som strilar genom kroppen som neutriner
Du vet att om troposfären brister
om vi - som vi säger - fuckar upp vårt växthus
Och alltihop rämnar (säg inte att det inte
kan hända) - då kommer rymdens allt ljus
och rymdens allt svinkalla mörker
Att skära oss i strimlor medan månen
Månen, åh månen: den bara vänder sitt ansikte
bort från oss och är tyst, fast den sjunger
Lyssna på hur månen sjunger genom verserna

Foto: Magnus Carlbring 2016


Monday, November 14, 2016

hippieägg

när fascisten anar – utom doften av backtimjan – all åtrå som
duschar hans ansikte olyckligt kommer ångern precis för sent
den nyanserade fängelseerotiken kommer att bli vidrigt intim
när förstämningen laddas med pinsamt blåögd sadismlekstuga
mirakelmamman vill bara ha mer politik och juvelsjuk absint
och beskriver sedan i en lätt antydd episk båge hur hon vill dö
att krypa ihop som ett hippieägg och ruvas under en fixstjärna
som växer ur sitt eget kosmos innan farkosten kastas i väggen
trädkronor av apokalyps sveper över glödtråden likt imaginära
bomullsrondeller när hon sminkar sig till sin egen begravning
blåsfiskens glaciärgula kött ligger strimlat över de svettblodiga
platinumfaten när en vit springa ljus sliter sönder pappväggen

Ur Hord, 2012


Foto: Magnus Carlbring 2016

ihålighetstankar

ytterligare ett vidrigt falsklarm: vi bor granne med oss själva
genom vardagens tunnsådda kärleksförklaring känns stormen
komma som en varm osynlighet eller en andedräkt ur helvetet
fontänens ryggslut formas av fingrarnas längtan efter salivspår
medan munhålan utsänder olivinoljade hemgjorda porrfilmer
sökes: helutrustad sjukdomsbild där man kan vinna fina priser
utan att behöva förlora sin talang på vägen: strömlinjeformad
stund som vi alla söker: den där tiden då det var: varmt stilla
strandödsligt vågnära snäckskalshungrigt proteinstint: nyvaket
elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång
ur regnet sjönk metallindustrierna på vräkiga gradänger: saltet
föll i vilda drivor över öknarna och ett ensamt lotusträd brann
och sedan stod vi här: ansiktslösa kålhuvuden ihålighetstankar

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

mediapajasen


mediapajasens själlösa hjärta kommer i all evighet att befinna
sig på direktsänd resa genom det mänskliga minnets toaletthål
racerförarens skenvita bukspottskörtel ror genom frysskåpets
åldersrynkor som dålig frukt som hänger som skrik i allas kök
idrottarna avfilmas nakna innan de låses in i den dödsdömda
sändarbussen för att ha ihjäl varandra med långsam tändargas
ett oväntat ljus badar världen där människokropparna ligger
om varandra när en nyfiken bäver i framkant inser sin frihet
i väntkön: en människa klädd i sand och en annan i läkemedel
resten – vi och dom – är offer: genomskinliga nationalistjävlar
autenticiteten hos de medagerande i sveket mot naturen och
dess invånare är stor: vi är verkligen en självdestruerande sort

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016