Jag går i skogen och vintern växer omkring mig som ett vitt töcken. Jag försvinner i min ovetskap om vad vi egentligen är, vi som finns i den här dimensionen, liksom klämda mellan himlen och marken, laboratorieglaset; vi är lika ovetande om vår egen existens som toffeldjur i en sockerlösning.
Magnus Carlbring
måndag, januari 25, 2021
jag går i skogen
måndag, januari 11, 2021
den där selfien
När den sista palissaden är riven. Det sista templet. Den sista muren. Fortet. Byggnaden där friheten är inlåst. Vad är det som kommer ut.
Hur ska vi förstå begreppet frihet. Eller ofrihet. De öppna frågorna är livsfarliga. De öppna frågorna är livsviktiga. Det är alltid människor som begår de människofientliga handlingarna.
Se dig själv i den där selfien.
Vi måste tänka oerhört hårt. Vi måste samtala oerhört mycket. Vi måste lyssna intensivt. Vi måste säga ifrån med sylvass tydlighet.
Ord kan dra åt så många håll. De rymmer både ofriheten och friheten. Vi ropar samtidigt på att låsa in de jävlarna, som vi ropar på att släppa ut oss själva. Jag vill göra som jag vill. Jag vill att du ska göra som du vill. Och där emellan brinner den gyllene regeln.
Vi klarar inte av att vara fria och då skriker vi efter myndighet och lagar och bestraffning. Och då förtvinar vi. När vi förtvinar knyter vi näven och går samman. Men. Vi. Får inte. Gå. Åt fel håll.
Där brinner linjen. Den gyllene regeln. Gränsen är alltid lika tydlig. Krossa inte det där fönstret. Säg inte de där orden. Slå inte den där människan. Gör det bara inte.
***
Ibland kan man förtvivla. Men då måste man andas lite lugnare. Minnas vad som har hänt, över tid. Komma ihåg att det får inte hända igen. Komma ihåg att framtiden ställer krav på oss, vad vi gör nu. De efterkommande ser på oss.
Titta på de där människorna. Teven står i lågor. Den där ettern. Ilskan. De människor som av – vad är det som händer med dem – ignorans (ja), rädsla (ja, men i folkhopen är det som om den lämnar dem, de blir bara skrik, råa garv, livsfarliga), oförstånd (för enkelt, för utslätande), ondska (om ondska grundar sig i föreställningen att om jag tar till våld bidrar jag till lugn, men det är inte logiskt) och bara av ren och skär avsaknad av vett, tar sig för att gå med i den skränande massan. Är det som ett rus. Är det som ett gift. Jag vill inte veta men jag måste begripa.
Den där jäveln som verkar tänka att nej nu ger jag fan i det här och han kastar den bisarra flaggan han burit på ifrån sig och börjar klättra upp på den där muren, för nu ska det väl i alla fall hända något. Nu ska väl i alla fall jag få bekräftelse på att det som jag anar att det är som det är – att alla jävlar lurar mig – kan vara som det är eftersom det är jag själv som agerar. Ser ni inte att jag klättrar här. Ser ni ingenting. Tänker han så. Tänker han alls.
Finns det sådana som inte reflekterar. Med huvuden som är som stelnade kokor av dynga.
Eller är det något de saknar, i hjärtat. Alla dessa människor kan ju inte vara oälskade, din naiva tok. Alla dessa människor kan ju inte längta efter en tid då de var små, hade gosedjur, någon lyfte upp dem, sniffade på deras mjuka hår. Minns Donald Trump något sådant. Finns det elakhet, som en nedärvd egenskap. Jag är född dum, hur är det med dig.
Är det nu du ska sluta att tro på det goda i varje människa. Att det inte finns några förmildrande omständigheter. Men det finns omständigheter.
Vi ska väl aldrig sluta. Det var därför vi kom hit.
Människor skapar sin egen förtvivlade verklighet.
Jag kommer aldrig att helt begripa men jag kan ana. Och det viktigaste är att det verkligen reds ut, rent faktiskt, att rättvisa skipas, att lagen har sin gång, att alla fälls och döms. De där selfiesarna kommer att granskas. De läggs redan upp. Namnen plockas fram. Människor grips. Och sedan börjar drömmen om, drömmen om det nedbrända palatset, den grå muren, den medeltida borgen som det väller rök ur. När ska människor sluta.
De ska ju inte klättra på varandra. De ska hålla om varandra.
Det är för tidigt att tänka på det här. Det är för sent att tänka på det här. Det här måste vi tänka på oavbrutet.
Det handlar om att orka luta pannan mot det heta glaset och mot det frusna glaset samtidigt och samtidigt som ens egen verklighet rör sig där ute – trafikströmmen, snögloppet, ambulanserna, de mörkklädda människorna under svarta paraplyer, strålkastarna som blänker i blasket – tänka på det som sker som något oerhört viktigt och avgörande och samtidigt något som man måste tänka på med distans. Att förstå ett skeende är att vara en del av dess utanförskap.
Det är den gamla vanliga frågan. Vad är en människa. Håll upp lyktan och titta in i varandras ansikten. Vem är det du tar en bild av. Vem är det som lyser på den där lilla blanka skärmen. Är det verkligen inte du.
***
Jag tycker inte att de efterkommande ska se oss i ett förmildrande ljus utan i ett knivskarpt. Ingen ska komma undan. Ingen ska kunna säga att jag förstod inte, att jag trodde bara att, att jag hade ingen aning om, att det måste du väl förstå att, att de ville väl inget ont, egentligen, att vad skulle jag ha gjort menar du.
Sagt ifrån. Som Stéphane Hessel skriver: "Indignez-Vous!" Säg ifrån. Nu varnar vi varandra för ordets verkanskraft, att det en auktoritär ledare säger kan bli verklighet och att människor snabbare än vinden går från ord till handling.
Men ord går också den andra vägen, som Joy Harjo skriver: "Without poetry, we lose our way."
Tröst och hobbylim. Men starkt som bara den. Vi kan klistra ihop våra hjärtan och det kommer att hålla. Bygg fantastiska världar men vet att dra gränsen mellan det som är och det som skulle kunna vara.
Hur ska man säga saker utan att de blir som mera skrik, mer förtvivlan.
Älska din nästa såsom dig själv. Det du inte vill att andra ska göra mot dig, gör inte det mot andra. Chilla. Läs en bok om hur man begår en revolt med fredliga medel. Bilda ett parti. Rösta. Skriv någonting. Ta en promenad. Dofta på blommorna. Sitt bara där. Och tänk efter.
Stéphane Hessel igen (han skriver om nazismen, all hans erfarenhet grundades på vad som skedde under andra världskriget, han var motståndsman, diplomat, var med och författade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna): "Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till 'fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla'." Han fortsätter: "Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme: "ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND, / ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA".
Är det där friheten är, i den kreativa processen. Artivismen. I en sång och ett utrop och en dikt och en bild och en precist formulerad tanke om det oprecisa, i den där högen av blommor, verser, böcker. Eller kanske inte friheten i sig, utan rörelsen mot frihet. Till friheten. Eftersom rörelsen mot ofriheten börjar alltid med det vi nyss såg. Hatet mot media, föraktet för konsten, för bildning, fördjupning, förståelse, jämställdhet. Och jakten på det fria ordet, nedrivandet av det som konstituerar; att skratta rått åt det betryggande och det förklarande. Spotta på den som förtvivlar men vill väl. Människor som tror att de har sett sanningen men den är en medveten och iskall lögn vars grundideologi (för en sådan finns det) är att det som inte är som du ska slitas sönder och därför måste du vara som jag.
Vem vill inte väl. Varför. Vilka är de.
Vilka är det som skrattar rått åt svaghet eller åt dem som vill nå varandra med tillit och ödmjukhet. Gömmer det sig något i det där råa skrattet. Gömmer du dig där. Eller det som också kunde vara du.
Se dig själv i den där vidriga selfien.
Det gömmer sig något i oss som vi alltid måste gripa efter och belysa. Hårt. Ärligt. Att med mild och bestämd kärlek rannsaka det i människor som äger förmågan att bli det omänskliga. Jäkligt tungt. Men ett sätt att desarmera destruktionen.
Och vi måste fortsätta med det oavbrutet. Inte en lugn stund. Njut.
onsdag, december 23, 2020
röd hyacint
Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
all Flower Power
Ur Dödens lilla bok, 2005
onsdag, december 02, 2020
julklappstips
Släpp loss författaren i dig. Eller i någon annan! https://www.bokus.com/bok/9789144138336/skriv-skonlitterart/
söndag, november 22, 2020
rotsellerin
Vad gör du inte just nu. Jag tänker inte på Donald Trump. Inte på dem som sa att det där blir nog inte så farligt, det blir bra för världsekonomin sirru han kommer sätta fart på grejer. De som sa att det behövs något nytt nu att det behövs någon som går emot etablissemanget liksom. Jag tänker inte på den där natten då Trump vann valet 2016 då jag vaknade vid sex på morgonen och kollade mobilen och han hade ... vunnit? Det var både chockartat och underligt, att det fanns så många som, att det kunde vända så, att opinionsmätningarna hade så fel. Ja ja. Man får gå vidare och låta bli att tänka på hur dumt det blev, jag trodde att en sån där dåre - han var ju en uppenbar dåre redan innan och allrahelst efter valet med all den där megalomanin och misogynin och narcissismen och lögnerna rakt i folks ansikte och det alltmer pyrande och till slut helt brinnande fascistoida sättet att styra och att angripa journalister, fri media, kulturarbetare, invandrare, allt det där han kallade människor: fega, usla, dåliga - att han inte skulle sitta så många veckor på sitt ämbete. Jag vill helst inte tänka på - samtidigt som det är viktigt just nu - hur artigt och lite sammanbitet men korrekt Barack Obama lämnade över till Trump och hur det ser ut nu med det direkta absoluta kompletta vansinne som råder, alltså den där presskonferensen häromdagen med advokaterna (är de verkligen advokater, på riktigt?) som - på riktigt - stod och drog de mest fantasifulla och obehagliga konspirationsteorier man har hört (eller man har ju hört dem, från dårmarkerna längst ut i marginalen på de mest dåraktiga av dåraktiga sociala mediakonton, men här, nu, från den amerikanska presidentens närmaste krets, alltså vad är det som händer). Hur det rann hårfärg längsmed den forne borgmästaren i New York (jag tänker på - även om det är alladeles absurt, ur led är tiden - hur han var någon slags hjälte, rakryggad och samlande, efter elfte september, och nu, en sådan sopa, i Boratfilmen där och på bakgården där det där mötet och nu när liksom hjärnsaften rinner ur hårfästet på honom), ett svart spår av svett och färg, kosmetiskt vansinne men ändå på riktigt. Vi vill ju liksom tro att det inte är så här, att det inte kan ha blivit så här. Men det är det, det har det. Jag vill inte fundera på det här. Jag vill inte göra det här. Jag vill dela bilder på blommor och texter om klimatkrisen och vilka enorma uppoffringar som behöver göras och/men hur kul det kommer att bli när människor går samman och arbetar för att ställa det i ordning som vi har pajat och ändå så glider tankarna iväg mot den där tiden efter valet 2016 och till januari 2017 när det samlades enorma skaror och bildades väldiga demonstrationståg, mot Trump, och hur vi marscherade mot den amerikanska ambassaden, det var grått och svalt och murrigt och i leden där på Strandvägen färgglatt, varmt, allt gick framåt, allt var blandat, klimataktion och prideflaggor och antikärnkraft och metoorörelsen och barn på axlarna och ... människor var glada i sitt motstånd. Resist. Det var ledordet. En stor sådan fana hissades upp i en lyftkran utanför Vita huset. RESIST. Hela världens motstånd. Säg ifrån. Indignez-vous. Jag trodde i min enfald och okunnighet om hur starkt en amerikansk president sitter på sin post att han skulle göra bort sig och få gå efter tre månader, nähä, men ett halvår då, nähä, ett år, nähä, och sedan förstod man att vi får vänta till 2020 och vilket år det blev sedan och hur ska det sluta. Han slog an tonen när han raljerade om coronaviruset och ... ibland är det svårt att förstå att det verkligen var så här ... hur han trodde att det gick att bota med uv-ljus och blekmedel. Men det blev bara värre och värre och efter valförlusten har proppskåpet lämnats tomt. Han är rudis. Väck. Och livsfarlig. Han sparkar folk i parti och minut, alla som handlat korrekt men då resultatet i handlandet inte gått presidentens väg: Hello goodbye. Trumps tweets nu är faktiskt bindgalna. Lögnerna är bara lögner. Alla ser det. Kejsaren är inte naken. Han är klädd i slips och kostym och galenskapen lyser om honom. Fascismen är uppenbar. Det system som tog honom till makten håller han på att sabotera med lögner och uppvigling. Jag vet inte att det har hänt i den så kallade västvärlden sedan Hitler, Mussolini. Jag har aldrig upplevt något liknande i alla fall. Det fanns de som hejade på honom, även här, de finns kvar, en del, många har tystnat, de kanske inte låtsas om vad de sa och gjorde när han vann men nu är det svårt att vara supporter, här i Sverige i alla fall, utan att betraktas som rejält blåst, bortgjord. Hur kommer det att sluta. Ingen vet. Det är kanske det trösterika. Framtiden är inte utförd. Det kan gå bra. Joe Biden och Kamala Harris har inte gått i fällan och börjat bestrida Trumps lögner utan arbetar bara framåt, förbereder sig, knyter kontakter. Men Trump - det var ju det här jag inte ville göra, tänka på det här men vad gör en människa, vad angår det oss, politiken over there, släpp det här, plantera om några växter, gå ut i regnet - skulle kunna, det här är förstås otroligt men ingenting är längre otroligt, dyka upp i teverutan i uniform. Ja. Han har inte mött journalister på över två veckor. Han skulle kunna dyka upp i paraduniform och skärmmössa och låtsasmedaljer över bröstet och med skarpa men sluddriga uttalanden om att landet är hotat och som överbefälhavare (han är alltså överbefälhavare, fatta) har han fattat beslutet att ... ja vaddå. Vad f-n kan egentligen hända. Kommer de att börja skjuta, de där milistyperna som vankar omkring i stad efter stad där borta. Men men. Vi släpper det. Vad är klockan. Byt spår. Vi måste tänka på något annat. Typ: Vad gör du just nu? Jag vet inte vad jag gör just nu, det är det härliga i att möta novembers kompakta mörker - denna avgrund under avgrunder - med gott humör och jämnmod och mitt i denna milda storm utanför fönstret, blomkrukorna far all världens väg, ljusgirlangerna skramlar, och i skuggan av de där diskussionerna på internet om munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, men sätt på dig ett då eller gör det inte men håll för i hellskottland avstånd och håll dig för i hellsingland hemma om du är sjuk; vi kan fira det härliga i att inte veta utan bara vara, som en av de där små ledlamporna i ljusgirlangen i den fladdrande syrenen på den vrålande balkongen, vi är en sådan allihop, eller kanske hellre är vi i själva vrålet, blåsten, vi är den mörka materien, där bor vår gemenskap, i att vara stoft, stormämnen, partiklar i vinden, våra öppna munnar och skriken rakt ut i mörkret att det kommer en ny dag, en bättre, ett nytt år, jösses det är snart bara veckor kvar tills det slår om och det år som redan har blivit ett brännmärke i människans historia, ett hårt jack i gevärskolven, 2020, tar sikte mot nästa år, nästa pandemi, nästa valrörelse, nästa årstid, tankeström, uppgivelse, knutna näve, demonstrationståg, blomsterfång, jättestora kram och - vad ska du göra just nu - kanske något mer lättsamt och samtidigt tungt och viktigt att utföra: en plåt med rotselleri, penslad med rumsvarmt mjukt smör med utrörd fermenterad vitlök, någon nypa flingsalt, skjuts in i ugnen; åh att bara sätta sig ned och äta och tyst invänta midvintern, nattmörkret, koltrastens skugga i det bara grenverket, stjärnorna som hängs upp i fönstren, nu tänds ljus på ljus på ljus. Vad gör du just nu? Tänder ett ljus förstås, vad annars? Det är vad vi alla gör, det är den känslan som binder ihop allting, en krans på dörren som doftar varmt av barrskog och syrligt av lingonris och sött av ett blodrött knastrigt glänsande sötmaspäckat nästan gudomligt gott när man tar en sådan där tugga som typ isar i hela kroppen och upp i huvudet, åh de där äpplena vi har sparat tills nu, tills idag, november, den tjugoförsta, onådens underliga år, tjugohundratjugo. Vad är klockan? Måste tranchera rotsellerin, det är det enda som brådskar om än bara så lite.
fredag, november 06, 2020
Ibland vill man bara skriva
Ibland vill man bara skriva ur sitt hjärta. Ibland vill man bara skriva ur sig hjärtat. Ibland vill hjärtat bara skriva ur sig sitt. Sitt: Åh. Sitt: Oh fuck. Sitt: Vad är det med människor.
lördag, september 26, 2020
skriv skönlitterärt
Text ska vara demokratisk. Läs lika gärna en deckare som en
språkmaterialistisk dikt. Lika gärna ett socialrealistiskt drama som en
sciencefictionstory. Lika gärna prosa som poesi, lika gärna en raptext som en
gammal visa. Allt är giltigt, allt är lika värdefullt.
Som skrivarlärare har jag två huvuduppdrag:
att läsa och samtala om deltagarnas texter samt att lägga fram övningar i att
skriva, ofta utifrån genrer, stilarter, litteraturhistoria; det är ett ständigt
resande mellan olika uttrycksformer och språknivåer. Jag måste, liksom
deltagarna, vara öppen för allt och lyhörd för skiftningar. Vem är poet i
gruppen? Vem har det där dramaturgiska drivet? Vem har en berättelse som måste
skrivas men behöver träna på gestaltning? Vem kommer att skriva en världsroman? Vem har dåligt självförtroende? Vem har
det inte? Hur gör vi när skrivkrampen inträffar?
Jag har gjort massvis med övningar genom
åren. Kom-igång-övningar för att släppa garden och respekten. Långa
prosaövningar i psykologisk gestaltning eller inre monolog eller i konsten att
bygga stora dramaturgiska strukturer, slå an bågarna. Vad jag ofta har saknat
är en bok fylld med övningar, inte så mycket teori, inte så mycket kringsnack,
inte så mycket litteraturhistoria. Du ska kunna slå upp en övning och börja
jobba med den, i stort sett bums, antingen själv eller med en grupp. Så la jag
upp jobbet med den här boken, jag ville göra en praktika, en handbok, en text som ger
rörelse framåt och som får läsaren att skriva.
Jag gick igenom mina sparade övningar, såg
över hur ett läsår brukar se ut, samlade det som skulle fungera bäst i en bok,
arbetade om, skrev till, hittade på nya vinklingar, nya övningar, gjorde litterära hänvisningar och försökte skriva med ett tilltal som skulle kännas
som en lektion gör, ett skrivpass. Blanda tydliga instruktioner med korta
jämförelser och frisk pepp. Du som skriver ska känna dig manad och påpassad –
sedd – och samtidigt fri. Och där hamnade jag. Med en bok på 340 sidor och med
130 övningar som innehåller flera delmoment och variationer, så att det finns
arbetsmaterial till många timmars skrivarbete.
Ur förordet: Fåglar
viner genom luften. Moln passerar. Solsken. Störtskurar. Du har skrivit fram en
sjö och en dal och ett hus och en familj och en framtid och en dåtid och kanske
en hel släkts historia och – framför allt – du har skrivit fram dofter och
färger och smaker och ljus och skuggor som ger allt det här nya liv.