Tuesday, July 07, 2015

se alltihop

Om det är den här stunden. Tänk om det är just det här ögonblicket. Att det är nu. Kvällsljuset som faller och skuggorna som skjuter ut i samma sträckning som vinden. Nu har bilarna rött där nere. Det är exakt nu. Det står stilla. Och rör sig oavbrutet. Flaggan som fladdrar i väggen på andra sidan gatan, ja den smattrar. Den varmt röda fasaden. Skimret från fönstrens reflektioner i den rappade väggen. Två SL-bussar som väntar på att svänga ut. Blinkers och hukande chaufförer. Speglande glas. Nu rullar de knixande ut. Hit. Här är det nu. Nu kommer alltihop. Tiden. Det som händer. Var beredd. Folk som är i rörelse: en pajsare i jympabrallor som vankar fram med armarna tufft pendlande, en tjej som blippar med mobilen vid övergångsstället, en skitglad grabb som hoppar in i en bil som har stannat - han liksom flaxar med armarna av glädje, en ung kvinna i vitt på röd cykel, håret verkligt fångas av blåsten: också hon fixar med mobilen, två struttande hundar i koppel som drar åt olika håll, en slängig retriever och en stubbig kamphund, en snubbe i hipsterskägg och rutiga shorts och rött, hopfällt paraply. Alla är här nu. Det är nu. Det slår om. Blir grönt. Allt sätter igång, eller fortsätter; vad är skillnaden. Det är bara att följa med. Till nästa rödljus. Till nästa nu; det är redan här. Det är den här stunden. Det sker nu. Se alltihop.



Monday, July 06, 2015

noder

äggformade tillkortakommanden bärs bortåt i benmjölssäckar

och slipas av det metanexplosiva vattnet som antänds i solen

de nobla bergsgorillorna möter eldhavet och vattenmassorna

med en likgiltig blick och vänder sig sedan inåt i sin fromhet

ligg stilla och lyssna till din älskades andhämtning som omger

katastrofens två noder: tillfället innan och tillfället efter slutet

                                                                        Ur Hord (2012)
 
 

Thursday, July 02, 2015

hettan

när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget
 
utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas
 
i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks
 
fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer
 
det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras
 
över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa
 
akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig
 
sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg
 
vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer
 
kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen
 
läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft
 
                                                          
                                                                       Ur Hord (2012)
 
 
 

Monday, June 29, 2015

urtidsflykt

gratistidningarnas spydiga läppglans gestaltar naturupplevelser
 
där beväpnade märkeskläders unkenhet doftar starkt av sötma
 
där en bidé faller fylld av ormbunkars grågula giftkärlsträngar
 
där ett grällt körverk för hägerns urtidsflykt blir en dödsmässa
 
där badenbadenstolen under sotapeln väntar på tiden då tiden
 
retirerar och gräsmattan rör sig ner i djupet till blåmesens drill
 
 
Ur Hord (2012)
 
 

 

Sunday, June 28, 2015

internet

Vad är internet. Vad gör man på internet. Jag loggade in på internet. Och så glömde jag bort allting. Jag försvann på internet. Man föds i ett skrik och sedan är det igång. Förundran. De stora fönstren. Det kanske flyger förbi någonting och sedan är det borta. Tankarna är som små ofarliga explosioner. Poff. Poff. Poff. Man lär sig skriva. Man börjar gå. Man äter för mycket. Man står mitt i en skogsglänta med blommor i handen och ljuset skjuter sönder verkligheten. Men. Vad var det jag skulle göra här. Jag vet inte. Inte en susning. Och det är ju en befrielse, trots allt.
 
 


Friday, June 26, 2015

det riktigt fasansfulla

Jorden brinner långsamt upp. Det riktigt fasansfulla är att alla prognoser visar sig stämma. Alla förutsägelser och all vederhäftig forskning visar sig hela tiden ha rätt. Det här är det varmaste året hittills, sedan man började mäta. Ovädren och naturkatastroferna blir allt starkare. Torkan breder ut sig. Glaciärer och de kvarvarande inlandsisarna smälter. Temperaturen ökar år från år. Tvågradersmålet pratar man numera mest om i mungipan; istället är det fyra grader som börjar synas i flödet. Och fyra grader är en enorm, knappast gripbar, förändring. Snart kommer permafrosten släppa och släppa ut metangasmoln i atmosfären. Och samtidigt: jakten på nya oljefyndigheter pågår. Och samtidigt: resebyråerna lockar med billigare och billigare flygresor. Och samtidigt: vi äter alltmer kött per person och år. Och samtidigt: djurarter försvinner snabbt från jorden och regnskogar - jordklotets lungor - skövlas. Och samtidigt: vi gör i stort sett ingenting åt saken. Är det ett slags förnekelse, är det apati, är det bara det att en sådan här enorm maskin, lastångare, Titanic, tar sådan tid att få att byta riktning, att vi inte kommer att hinna med.

Thursday, June 25, 2015

blomma

Jag är en blomma. Det är skönt att bli vattnad. Det är fint när någon vrider på krukan och blad som förut varit i skugga hamnar i solen. Det gör inte ont när man rycker bort de torra, gamla bladen. Varje säsong har sin charm och sina särskilda sinnestillstånd. Varje dag har sin prägel. Sina tankar. Sina moln som passerar. Nu tycker jag om att stå på balkongen och öppna mina kronblad för humlorna. Vi hjälper varandra, vi som alla är en del i det stora kretsloppet.
 
 

samhälle

Hur bygger man ett samhälle. För vem. De värnlösa. De som inte tar sig upp. De som inte syns. De som gör vad de kan för att ta sig fram, men det går inte. För de som de starka kallar 'de svaga'. För de som inte hör hemma här. För de som har rätt att vara hemma här. För de som är längst nere, för de som har en röst som inte hörs. För rösten. Det finns inga floskler, det finns bara altruism, medkänsla, givmildhet, rättvisa. Det finns bara en slags text som verkligen river: den uppriktiga. För de utdömda. Hopplösa. För att hoppet är meningslöst. Det är bara den utsträckta handen som syns. Gemenskapen. Hjälp.
 

 
Foto: Magnus Carlbring 2015