Wednesday, November 20, 2013
orden gröper ut hösten
Orden gröper ut hösten. Tiden är som regn, allt drar förbi. Plötsligt är vi nya människor, vi begrep inte hur det skedde.
Internet ser rakt igenom oss. Vi är sjöar. Det genomlysta vattnet fyllt av rykten och levande partiklar. Vilka är vi.
Ådern genom natten är ett kallt hårt rep mot djupet. Allt blod är stelnat. Andedräkten is. Endast läslampan värmer, och det är knappt.
Vi brukar kalla livet ...självt, i sig, för en depression. Det finns bättre och sämre mediciner. Jag skriver inte ut något recept.
Föreställ dig att vi sitter i en båt. Ja inte som en liknelse, utan som ett slags inre sanning. Och den kantrar, kantrar mot natten.
Jag vill kalla natten för fascism. Det finns ett kallt mörker i oss människor som vi måste förhålla oss till. Det avgör allt.
Hur gör man med sin rädsla. Hur gör man för att inte vara/bli rädd. Inte låta rädslan ta överhanden, besegra värmen.
Tiden är en blomma. De där sidenbladen som slits av och försvinner åt alla håll. Behåll minnet, behåll alla minnen. Behåll sorgen.
Du måste lära känna din fiende, varje morgon, och ödmjukt medvetandegöra. Enfald och ignorans, grums i botten av kärlet.
Vi faller ut i natten, och vi försöker klamra oss fast vid varandra. Det är bra. Vi har bara varandra. Vi är en enda kropp som sjunker.
Det är så enkelt att det är brist på kärlek som föröder, varje gång. Avsaknad. Brist. Är det så enkelt? Ja det är det inte. Nej det är det.
Jag tänker att månen, den är ett dammklot. Och så ser vi på den som en gestalt, närmast helig. Vi är också av damm, men mer.
Att det inte får vara för sent, att det inte kan bli för sent, att vi inser att vi inte är ämnade för något. Mer än vår närvaro.
Vara här, utspilld som bläck eller jord över det ljusa bordet. Skriva eller inte. Andas ytterst försiktigt. Inte skrika. Samtala.
Föreställningen om det överjordiska, eller det inom oss som skulle vara enastående, liksom förtjusande. Det är nonsens.
Allt är som löven som vattnet i dina händer som himlen, syrefattig eller syrerik, som omger oss. Det är det vi omskriver: naturen.
Skuggor rör sig snabbt mellan orden. Vi är i en mörk skog. Ljuset bedrar oss. Vad är det vi söker. Kontakt med det inre/yttre.
Vad gör du just nu? Är en människa som värnar om sig själv, om djur i sin närhet, om människor i sin närhet, om blommorna, ljuset ur dem.
Är det här det ska börja om? I skuggan av all historia, under ett enormt träd av röster, vid en varm brunn av texter och minnen.
I den djupt kända erfarenheten börjar allt, i det du upplevt, i det som generna bär. Och i intuitionen. Improvisationen, blandning av bägge.
Vi är inte en flod eller en lerig å. Vi är gölar. Stillastående vatten, med bakterier och ohyra som pyr ur oss. Inga mysterier. Vi är fysik.
En fläck blod. Spott på en glasruta. Jaget. En framvärkt kropp. Ben. En hud av himmel. Det är vi. Vi människor är kombinatoriska. Och fria.
Vad händer? Mellan orden en fåra, där det rinner tyst musik. Varje stanza är en nervrad som följer på nästa, och nästa. Vi hör ihop.
Samlar in all musik. Fyller havet med musik. Fyller ängen med. Det låter som vatten, som blommor. Människor bär på all sång.
En stunds oerhört allvar. Skriv som om hjärnan håller på att brista, som om blodrosen slår ut. Det finns sekunder bara kvar, av allt.
Varje textrad är politisk. Även det till synes opolitiska. Tjafset. Skvallret. Det oförargliga. Allt blir till brännmärken.
Misstag: att hävda att det här är mitt eller vårt. Att skilja på vi och dom. Att inte se den andre i dig själv. Att tro för mycket på jaget.
Fullmånen styr ordens rörelser, inte på något ödesbestämt vis. Utan bara för att. Månen är där. Orden är här: ljusskuggor.
Ingenting är osant. Allt är lika värdefullt. Alla är. Så snart jämförelsen planar nedåt, mot de skyddslösa, då rasar vi samman.
Enkla ord, byggda på varandra. Mänskligheten som ett lerhus. Medkänsla. Inlevelse. Solidaritet. Vi tränar på orden.
Vi spiller ut oss själva, i havet, det omedvetna. Vi tänker att det är nu vi lever. Men livet släpar efter, det hägrar vid kusten.
Det är när allt - tänk dig ett isflak om natten och du måste dit ut - är instabilt som det är viktigast att sträcka ut handen, till andra.
Om du tvivlar, i flödet av utsagor påhopp åsikter förakt lögner förhoppningar förebråelser, ord, gå tillbaks till barnet i dig, utanför dig.
Samvaron är anarkistisk, utan predikan. Vi sitter ned tillsammans, lite lätt åtskilda. Dricker kaffe. Delar bröd. Tevens milda helgljus.
Du lyssnar till stormen. Nu hör du den från andra sidan jordklotet, eller inifrån det tomma skallrummet. Nattlig orkan, fönstren sjunger.
Loggar in. Du läser igenom allt som alla har skrivit överallt. Varenda uppdatering. Delete. Töm papperskorgen. Äntligen en blank sida.
Skriver ned en blomma. Sätter den i en vas i mörkt glas. Ställer vasen på det självlysande bordet. I novembernatten skiftar allting färg.
Tangentbordet, den lilla skölden, och displayen - bildskärmen - portalen: nu öppnas allting upp som en torr mörk käft. Ät ord.
Vi måste alltså älska. Det är det enda och det svåra; ge hatet en sorgsen blick och vänd mörkret ryggen. Tydligt. Starkt.
Utanför det reella rör sig orden som noshörningar på en ljus savann. Nu stannar vi upp, idisslar, skymtar solljuset. Skriver igen.
Wednesday, August 21, 2013
sonjas lilla svit
Sunday, July 07, 2013
samtal om hord
Friday, April 12, 2013
tidningen kulturen/post scriptum
Jag är flykten in i en annan människas värme
Jag måste fly in i en annan människas värme
Dikt som jag vill ska gå sönder
Sunday, January 20, 2013
Wednesday, January 09, 2013
dagens bok
"Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook…" Anna Carlén, Dagens bok
Hordrecension
Friday, December 28, 2012
hord
hordkalendern
