Friday, September 07, 2018

det här är inte naturromantik

Det här är inte naturromantik
Det är realism; överskottet
på maneter i somras, bältena
av giftalger i Florida som dödar
delfiner och havssköldpaddor
Allt det som vrider sönder världen
har ökat; vilka tror vi att vi är
Bränner fossila bränslen
och skövlar regnskogar, där ute
bor skogsmänniskan - orangutangen
Men vi tar sakta men säkert död
på den, vi tar död på alltihop
Det är så vår verklighet är beskaffad
Allt det här som omtalas nu: flyget,
fulköttet, biltrafiken, konsumtionen,
tillväxten som måste öka för att
den måste öka för att annars
ökar den inte och då - ökar den inte
Logiken i vårt handlande är inte
bristfällig, den är helt renons
på förnuft kunskap medvetenhet
insikt förstånd medkänsla; fuck
Kalla det godhet om det svider
Neil Young har fått kritik
för att hans musik ibland
är pamflettartad, övertydlig,
politisk; det är i lyssnaren
budskapet ska formas, via
gestaltning, ett slags estetisk
skörhet som öppnar världen
Och så kan det få vara, oftast
Neil Young själv har sagt
att ibland måste man, ibland
måste man ta i; varje uttryck
söker sin form; en skön text
som bär av sin egen andhämtning
glider in i dig som ett spjut
av blankt ljus; men inte idag
Idag är det naturrealism
som bara duger; säg som det är
Vi har ett ansvar att bära
En liten värld med ett tunt skal
där igelkotten smattrar fram
under farstutrappen, där
det står en förvånad tonårsräv
och glor på oss när vi grillar,
där en ljudlös kungsörn
kastar sig från klinten
som ägde hon allt i världen
Och gör hon inte det
Jag vill ge min röst åt örnen
Tänk bara en värld
som vi har ruinerat för henne
Och ungarna som lyfter
i en bladformation

på den tunna termiken


Foto Magnus Carlbring 2018



Friday, August 31, 2018

Det finns inga domedagsprofeter

Det finns inga domedagsprofeter
som skriver och talar om klimatförändringarna
på allvar, eftersom det här är allvar nu
Det här är inga profetior
Inga mardrömsscenarier
Det här är allt vi har
Var du här i somras, eller var du någon annanstans
på jordklotet, där det brann, där hettan var värre
än någonsin, kanske var du vid en översvämning
Var det du som klagade på att vi inte fick grilla
Eller du som åmar dig över att bensinpriset höjs
Du kanske grinar illa av den där flygskatten
som kostar dig någon hundralapp - ett par drinkar
i Malibu eller Khao Lak; tänk lite försiktigt
på den dagen ingen av oss kan flyga längre
eftersom landningsbanorna är för varma
Eftersom det råder flygförbud på grund av att oljan
är kraftigt ransonerad och bara får användas
till det ytterst nödvändiga: transporterna
till katastrofområden, släckningen av skogsbränder,
förflyttningen av de som inte längre kan bo kvar
på grund av torkan: det finns ingen mat kvar
Tänkte du på att det var ovanligt torrt i somras
Tänkte du på att bönder fick slakta ut boskap, att de sålde
svenskt kött ovanligt billigt i affärerna, tänkte du
på att sädesfälten var sammankrympta, att det rök
av damm och veteax som blev till puder
Det finns inga domedagsprofeter
som går igång på att somrarna blir längre
och vintrarna allt mildare, på att bränderna
klättrar allt längre norrut, förbi polcirkeln, det finns
ingen som läser rapporterna från väderinstituten
där temperaturerna iskallt rapporteras, år för år för år,
hela tiden stigande, och inte fattar allvaret
Det finns inga alarmister
bland de som påkallar din uppmärksamhet: haven
blir allt varmare, alltmer försurade, alltmer döende, isen
försvinner från polerna och albedoeffekten
avtar: inget solljus reflekteras bort, all värme
sugs ned i havsdjupet - för att komma tillbaka
Allt som sker just nu är verklighet
Det finns ingen som följer det verkliga skeendet
som vill vara med om detta; permafrosten släpper
Du vet vad det innebär: den eviga tjälen
bryts upp, fickor i underjorden
och på havsbottnarna öppnas: metangas
väller upp
Om poesi kunde vara politisk skulle den här
vara som en stigande rök
Inga larmsignaler utan faktiskt skeende
Förändra allt innan allting är förändrat
Det finns inga domedagsprofeter bland dem 
som vill att vi ska agera snabbt och tillsammans
för att bromsa den växthuseffekt
vi själva har orsakat: all koldioxid vi släpper ut
när vi kör våra bilar, när vi sätter oss i flygplanssätet,
när vi producerar plast, när vi handlar flygimporterade
produkter, när vi äter industriframkallad mat, när vi
bygger och växer och ständigt utvecklar mer
av det som i slutändan förgör, när vi
lever som vi gör; därför måste allt
förändras, det finns ingen som inte vill
förändra allt ständigt till det bättre; människan
är en sådan varelse: expansiv, påhittig, alltid
nyfiken och kreativ, vi har lätt 
att se världen på nya sätt, vara pragmatiska, anpassa
livet efter dess förhållanden
Nu krymper de samman, nu brinner de ut, nu 
svämmar de över, nu räcker inte jorden till
Det finns ingen som inte vill ordna
upp det som har blivit fel; biosfären, vår själva
livsmiljö, håller på att kajka ur: vindar beter sig inte
som de brukar, golfströmmen beter sig inte
som den brukar, klimatet beter sig 
på ett annorlunda, alltmer farligt, sätt, kolet
kan inte bindas någonstans, fotosyntesen
räcker inte till, djungler och skogar
är inte längre reservoarer: allting läcker kol
Allt är instabilt, och det är vi
som är skälet, vi som kan åtgärda det
Vi är inga domedagsprofeter, vi är människor
med ansvar och makt att värna allt detta
vi tills nu har förstört; du och jag
är kuggar i ett kretslopp vi har svårt att omfatta
Vi är silvertärnor
Vi är blåklockor
Vi är strandråg och ett mjukt försiktigt duggregn
Vi är en del av allt detta som vi kallar vår värld
Den är inte vår, den är sin egen
Vi kan göra den en aning bättre
Vi behöver inte vara domedagsprofeter
Vi behöver bara agera, nu

Foto Magnus Carlbring 2018



Thursday, August 16, 2018

turtubsockorna

I rymdsätet. Pilotdräkten skimrar i neonblått. Jag är lite irriterad, för jag glömde mina turtubsockor i morse. Alltid borde jag ha dem, de limegröna med den rosa toppranden. Hur ska jag kunna flyga barfota. Jag kan inte ha några andra strumpor än de där, och utan strumpor inga pilotskor och utan pilotskor inga strumpor: moment Magnum 44. Jag får flyga ändå. Jag har ju ändå ingen farkost. Jag har ju ändå inget luftrum. Jag har bara en imaginär process som jag kliver in i, en enorm cylinderformad simulator som har en liten liten liten glugg mitt på hjärtat där du kan kika in. Ser du mig? Ser du vad jag håller på med. Kan du begripa vad jag gör. Bokstaverar mig igenom världsrymden. Bygger en megastruktur av solreflekterande skärmar. Kapar förtöjningarna. Ser jordklotet sprätta iväg som en illgrön liten spottkula. Nu är vi här. I det tyngdlösa. I det försvinnande. I det som lämnar kroppen och fyller det vi inte har något annat namn på än ”själ”. Jag kallar det jaget, eller – lite förenklat – en brist. Ändå är det ju inte jag. Inte heller du. Det är i sammanblandningen av allt det där – okända – som vi blir till. Vi är rymdhavets skum. Vi är rymdöknens skimrande fräknar till stjärnor. Vi är allt.

Foto Magnus Carlbring 2018




Monday, August 13, 2018

universum är ostadigt

Tänker på ett universalspråk. Att poesin är ett resultat av en universell språkmaskin. Att vi skriver kobolt. Att det är asteroider som slår igenom papperet. Att det ordlösa är den mörka materian. Att mystik är urlöjligt. Att allt finns förborgat i allt. Att det här inte spelar någon roll men samtidigt är jaget så tungt att det sjunker genom sin egen text. Att det inte är texten i sig som är det avgörande, utan att den gnistrar i mötet med sin skugga. Att en hand är ett ord. Att vi sprutar ur oss betydelser. Att vi spottar grus. Att en strand är en båglinje. Eld är speglar av mörkrets mörker. En lång rad händelser leder fram till den här, och sedan är den förbi. Att hur vi än förstärker det vi bygger upp, så rämnar det av tid. Om en mening som krympt ihop som en mördarsnigel i torkan och krupit ner i jorden och gömt sig plötsligt fylls av iskallt regnvatten, bär du den då tillsammans med mig till dagvattenbrunnen och låter den glida ner i dess mörker och ljus som en varelse utan ord utan tankar utan egentlig mening annan den att för stunden finnas till. Är det det universella. Att sambandet är lika oklart som glasklart. Jag vet inte. Det går inte att förklara, inte via poesin. Det är därför poesin är så allvarlig och så mjuk och i slutändan lika evig som kometen med sin issvans som återkommer och återkommer men aldrig enligt våra beräkningar. Universum är ostadigt. Gestalta det.

Foto Magnus Carlbring 2018



Thursday, June 21, 2018

vad är en människa

Vad är moral
Vad är en rå värld
Vad är det som tar tag i dig
Vad är en människa
Vad är en sjöborre, vad är en grå
skimrande flock martorn
i bortflyende sand
Vad är det som lever inuti oss
Vad är det vi ska författa här: ängar
blomster förhoppning trasiga stjälkar
Håligheter som river upp håligheter
Vad är det som dör
Vad är det som bygger upp dödshimlen
De där förbidrivande stumma molnen
Korpen som lämnar den döda tallen
Vi tillber och tillber: och allt
rasar samman, vad innebär det
att handla, vad gör oss
till ingenting, vad gör oss till
det här vi är vad är det

Foto Magnus Carlbring 2018

Friday, June 15, 2018

post-postmodernism

Nu använder de ordet 'postmodernism' som skällsord om ditten och datten. Det är ju bara så 1990. De har ingen aning om vad de själva menar. Postmodernism är ett konglomerat av tankar och linjer, det är burspråk som speglas i simbassänger och grillverandor som faller ned i Medelhavet, långsamt, liksom på skrå. Jag tänker att som poesi skulle postmodernism vara ett grått, gistet utedass. Och en blankpolerad Steinwayflygel.
Postmodernism är frihet med ett kryddmått ironi. Jag tror att det gör ont att ha ont. Och så gör det ont, som i helvetet. Och då vet man inte hur det ska gestaltas. Skriva något om det. Eller skita i det. Man kan gå på Donken och riva sönder servetter istället. Eller öka takten. Måla sitt inre. Här är det. Ja, med en brinnande ros. Jag älskar att arbeta. Leta vidare.
Postmodernism är en skräckfilm för de som känner behov att sätta allt i ett sammanhang som inte finns. Rusa omkring i de mörka rummen och sök ljuset. När det är i dina händer det brinner. Lys upp varandras ansikten: det är post-postmodernismen. Kärleken i en lotusblomma.
Postmodernismen var ett stort vingligt hus på en ödetomt och i källaren om natten i den vita ljuskäglan flöt David Foster Wallaces händer över tangentbordet i ett aldrig avstannande försök att finna en mening i det meningslösa. Ordningen blev en tennisbanas vita linjer i det gröna. Ett system utan system. En ram innanför och utanför alla ramar.
Du kan inte ha en åsikt om det som frigör sig från åsikter. Och därmed kan du ju det. För mig är termen postmodernism ett slags individualismens hippiebegrepp; det kan vara rättså lattjo och det kan vara lite inskränkt och räddhågset. Jag tror inte på begrepp utan på bedrägeri; bakom masken är ansiktet blött av svett och tårar. Skratta Pajazzo.

Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, June 14, 2018

vad är det du skriver

Det kliver in en dinosaurie i rummet där han sitter; kontoret är belamrat med papper och dokumentmappar och arkivskåp med öppna lådor som det dräller gulnade papper ur, i taket hänger en gul glob i sprucket glas, det luktar sur tobak och gammalt kaffe i rummet och människa – svett och piss och mök och hår och andedräkt. Och dinosaurien, det är en åldrad velociraptor med tunnbågade runda glasögon och en grå väst och damasker över de gråblå lite håriga fötterna, sätter sig på en av de blåmålade pallarna och lutar hakan mot en käpp som han håller i klorna och sen säger han, långsamt och med sån där knarrande velociraptorröst: ”Vad är det du sitter och skriver egentligen?” Och han – eller jag om jag ska vara ärlig – rusar upp från min skrivpulpet med ett bläckhorn i ena handen och en penna som dryper av svärta i den andra och trycker upp mig mot väggen och dess bokhyllor fyllda av all världens poesi och uppslagsböcker. ”Vad är det du skriver?” Han frågar det igen, och nu skjuter han fram hakan och blottar tänderna och de gula ögonen med huggormspupillen blixtrar. Till slut måste jag svara. ”Jag skriver om dig och mig, din jävel.”

Foto Magnus Carlbring 2018