Tuesday, March 03, 2015

flödet

Kom. Vi skriver ihjäl oss. Vi är ord. Stroferna
sover på klippan. Under de svarta vingarna brusar
en ny dikt. Skriv ingenting mer. Tyck ingenting. Hävda
ingenting. Ha aldrig rätt. Ha inte ens fel.
Du är lika fri som du är ofri. Allt det här är
mitt blod. Vad gör du här. Vad händer där utanför. Berätta allt för varandra. Skriv. Fotografera. Skicka meddelanden. Vi finns. Det är säkert. Du sitter på bussen och verkligheten försvinner som ett fält av pixlar och lågmält brusande energi. Jag skriver det här på insidan av mig själv. Offra dina ord i texten. Flödet är allt vi har. Vi är ensamma i det här enorma. Rytmen är alltid avgörande för varje text, oavsett form, oavsett rytm. I det knappt gripbara, en förlust som lyfter mot natthimlen. Vi är lätta som långsamt fallande planeter. Rymden håller oss uppe. Själva orden är ormar. Äspingar. De kryllar upp ur handen. Dikten är en hand som du tar emot. Vi sitter på den nattöppna hamburgerrestaurangen och skriver på våra mobiler. Ansiktena lyser. Vi hör ihop med varandra, allihop. Dagen gryr i motorvrål från motortrafikleden och långsamma godståg som svajar på den frusna banvallen. Allt är realism. Vi skickar det här över nätet. När vi läser växer vi. Och texten. Flödet är en orm av ord. De där glittrande gifttänderna. De svarta strecken i den gula blicken. Kroppen som växer av ord. Orden växer inuti i oss som rymdvarelser. Saliven och klorna och glaset som slår mot versraderna. Följ med mig in i det här fruktansvärda. Skriv av dig. Vi uppdaterar varandras drömmar. Och mardrömmar. I min dikt kan allting dö. När du inte är längre någons egentliga minne, utan ingenting, är du fri eller försvunnen. Ingen läser dig. Du finns inte. Inga kommentarer. Inga likes. Inga delningar. Ingen som ser dig. Internet är en mur. Allting är på låtsas. Det verkliga rör sig därute. Dikten är bara ett stjärnfall. Alla kommer att glömma dig. Vi är desperata. Vi skriver det: vi måste skriva. Eller du skriver en dikt. Och ett fönster står öppet. Det är som om flödet stirrar tillbaks in i din text. Och det lyser i rummet av ord. Alla läser allt. Ingen läser någonting. Kan man vara mer ensam än i en folkmassa. Eller i ett flöde. Här ristar vi fast ett ord. Ådror i träet. Ordens årsringar. Ord är så tydligt materiella. Som glas. Som sten. Dikten skjuter sig in genom de öppna fönstren. Det är vår nu. Trafiken skriker. Vägbanan är fylld av speglingar. Ur nattmörkret kryper en långsam orm av ljus. Om natten kommer de döda orden ut. Zombiedikten med blek blå hud under månen. Vi skriver med döda händer. Orden är allt som lever. Dikt har blodomlopp. Ord är kött. Meningsbyggnader är organiska. Det är liv under raderna. Natthimlen som ett stort skrivark. Vi skriver in oss i det obegripliga mörkret. Det är något så allvarligt och stort i att vara en del av språket. Svärtan och sticken av ljus. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten
börjar här
vid sitt slut
Öppna orden
snabbt. I en ljus tågkupé.
Natten passerar utanför.
Alla gamla slott. Stationer
med underliga namn. Allt det här
är fiktion. Det är fint. Diktens
hjärta är ett ord och en paus.
Nu har vi gjort det här. Befriat oss med en rad ord, ingenting får betyda någonting. Flödet slaktar oss. Blodet mot kaklet. Hotellet öppnar för natten. Vestibulen är glest befolkad. Men befolkad. Det är nattvarelserna som skriver in sig i liggaren. Vi viker upp en ny sida. Förenklar texten. Drar en isborr genom den. Ser det mörka kalla vattnet pumpas upp. Natten. Vi bär in den hit. En vit kall tårtask. Och när du öppnar den är den förstås tom. Det doftar papper om oss. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten ingen läser är en isbit jag sparkar undan
mitt i steget. Orden
torkar undan
Istället kommer rå mark
fram och lyser. Allt vi kan göra är att fortsätta skriva. Jag är en textmaskin. Min motor går på ord. Bränner mig över floden, det sprutar svart lera mot det vita ovanför oss. Kom. Vi vrider fast oss i texten. Det här är tortyr. Jag flyttar kommatecken i sömnen. Här, i radbrottet, bor jag. Samtidigt
som du läser flyttar sig texten utåt. Nu ser den
på dig, som genom ett glas. Den sitter
på balkongräcket. Nu flyger den
iväg. Jag stryker en tumme guld
över den isvåta gatan.
Ät ord. Ät upp alla orden.

Thursday, February 19, 2015

majonnäs

Mellan arbete och arbete. Mellan fritid och fritid. Mellan fikapaus och fikapaus. Transporterar orden i en lätt osynlig väska på huvudet. Kliver in på Coop Konsum och rör mig mellan hyllraderna, alldeles förlorad i hur många olika sorters majonnäs det egentligen kan finnas. Stanna upp där. Finns det olika sorters majonnäs? Inuti tuben är vi alla likadana, samma obegripliga smöriga smet. Och vad gott det är. Och vad det passar bra till olika slags maträtter. Ibland när man står vid kassan kan man erfara utomkroppsliga upplevelser, det har att göra med betalkortets densitet i relation till luftrummet det seglar igenom. Det lilla chippet som gnistrar till. En reflektion i butiksfönstret. En gråsparv som bor däruppe i takarmaturen. Ventilationen som susar. Vad är en människa. Den där handen som slår in sifferkoden, är den min? Den där handen som tar emot kvittot, är den min? Hen som önskar mig en bra dag och trycker igång varubandet för nästa kund, är det en bild av mig själv? Allt vi drömmer, allt vi skapar, kommer inifrån. Är inte då den yttre världen också en inre sensation: allt det här är mitt, eller allt det här är jag. Eller snarare: vårt. Allt det här är vårt. Vårt ansvar. Vår gemensamma värld. Det finns ett politiskt incitament i varje handling vi utför, en akt av solidaritet. Rättvisa är svårt men det enda möjliga. Nu är jag framme. Nu är kaffet klart. Nu kan jag arbeta.

Monday, February 16, 2015

den flygande kon

Allt är tråkigt. Blommorna är människans enda sanna vänner. Musik ger en stunds omedelbar tröst. Ord är uppblåsbara. Jo, om du lägger munnen till dem och blåser och blåser så växer de. Ta ordet KO till exempel. Visst växer den nu? Kon där på ängen? Den blir bara större och större och nu är den liksom fylld med vätgas och nu lyfter den från det gröna färska gräset. Nu flyger kossan över trädtopparna, den svävar först och sedan börjar juvret gunga och öronen fladdrar i fartvinden och den vispar med klövarna i luften och ger sig iväg. Nu är den ute över havet. Nu är den bara en liten prick, som en fluga på ett stort glas som täcker hela universum. Nu är kon borta. Vi är ensamma. I rymden kan ingen höra dig skriva. Det roliga börjar utan att man märker det.

Friday, February 13, 2015

att skriva är att chansa

Att skriva är att chansa
Det finns tillfällen
då texten ger sig iväg
från sig själv, det sköna
i att skriva utan att närmare
reflektera över orden
Var kommer orden ifrån
Var har du hämtat dem
Jag har plockat ner dem
ur mörkret och de fastnar
inte riktigt: de vrider
upp värmen i rummet
Jag har hämtat dem
ur isen, ur snön har jag släpat
in dem: jag har sjungit
fram ord ur en sten
Orden är stenen
i handen, handen i stenen
Ord är flykt och: stanna kvar
Det finns en möjlighet
att det enda outtömliga
vi har är orden, efter orden
kommer nya: efter oss
kommer andra
Skriv i ditt eget tempo
Fladdermusen med sitt
lilla människoansikte
Orden drar förbi
med kedjor i händerna
Döda ögon
Skriv ner dem snabbt nu
De drar vidare som skrik
Godstågen vinglar
på den kalla banvallen
Biltrafiken ett vrål
rakt ur alfabetshavet
Jag gestaltar ingenting, det
drar ner mig i sitt själv
Allt är en svårframkomlig
text: upplogade snödrivor
Lätt att läsa, enkel
att ta med sig i fickan: vik ihop
solskenet och skymningen
som kommer allt senare
Månen är en vän, skriv
i exakt samma täthet
Tänker att det nyskrivna
som slår in är så försvarslöst
Det kan man kalla: lågt
Eller med en hand inuti
Något som vecklar ut sig ur sitt
jag som en omedelbar analys
Eller varför inte som vatten
Eller varför som vatten
Som något oförberett
Texten är en sovande insekt
Jag tar aldrig paus, det finns ingen
möjlighet att vädra ut
stroferna; öppna fönstret lite
på glänt och ut strömmar
alltihop, in strömmar ord
Det rasar ner grus vatten
och isbröten
vidrigt kall faller mot
bottnen: detta skum
är vår tillvaro, händerna
fryser: håll om dem hårt/mjukt
Min hud är ett membran ur vilket
det här strömmar; jag skriver
i realtid, nu kommer texten
i exakt samma takt
som du läser, det blir en rytm
som är omöjlig att följa
Jag har absolut ingen kontroll
Rullar nedför en brant backe
Cykeln viker sig under mig
Orden är ingen vågrörelse
Orden är inte avgörande
för texten; det är tystnaden
Antimaterian, den hemliga
pausen: jag är en tvär cesur
som rasar genom raderna
Mitt i radbrottet fångar du in
texten och vi möts; omöjligt
att förklara hur det sker
Ord är kungsörnarna
som vilar på klintkanten
långa sommarkvällar, de stora
vingarna som klipper upp
skrivarket, näbben som vild
fylls av idiom och vokalbrus
Jag är min egen dikt, nu
alldeles medvetslös av dess
försvinnande och hemkomst
Nej vi slutar här, någonting
är det väl istället på teve
Distrahera oss ur texten: ordlös
skön naturfilm där bältdjur
rör sig i mörkret
med vita ögon
En idiotisk, slapp talkshow
En brutal dokusåpa där vuxna
mänskor gråter in i kameran
och faller i varandras armar
Det finns så mycket
vi behöver
Och så mycket vi kan vara
utan; jag ska skriva
ner allt: ett experiment
Ännu ett experiment
vi utsätter oss för
Ord som välter undan
sitt eget syfte: när blev du
vuxen, när övergick
tankeströmmen
från en omedelbar
oreflekterad förnimmelse
till ett övervägt ställningstagande
gentemot dig själv
Och ditt eget liv
Jag vet inte varför somliga
tillfällen är större än andra
Riv upp ett sår
i texten och känn
Två fingrar på strupen
Känn: vad händer
med den här världen
Det är ingen som andas
Varför är ett regnväder
plötsligt tungt
medan ett annat lätt: svårigheter
skriver vi inte ut
Vi genomlider livet
Och publicerar plasten, det
vi har ryckt loss

Thursday, February 12, 2015

Om kriget i Irak

Det här är år 2005, det är snart mars, och det snöar, det snöar stort,
som i Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam, den dikt som följer all annan dikt
som vill skriva om krig, skriva ned krig, mot krig; kan man detta

när det alltid finns en större bild, en annorlunda än din egen, raderna är
i de olika dikterna som i en väldig vinge, de brusar samman, vingen
är tunn och ljus och genomlyst; i mars 2003, just före bomberna, kom

Harold Pinters Weather Forecast med de iskallt brinnande slutraderna (jag
har aldrig läst någonting så tomt och samtidigt så hemskt): ”In the evening
the moon will shine/ And be quite bright./ There will be, it has to be said,/

A brisk wind/ But it will die out by midnight./ Nothing further will happen./
/This is the last forecast.” I Göran Sonnevis dikt var det februari, snart mars,
och det snöade ymnigt, hårt, allting snöade igen, dödandet, rättfärdigandet

Två år har snart gått sedan bomberna föll, sexhundra civila dödsoffer
per månad sedan dess, minst – man vet inte, inga siffror är giltiga, allt
är siffror, allt är debris, sopor, likdelar som strös över öknarna, vet inte

Vi har följt nyhetsflödet, läst analyserna, fördjupat oss i historien kring
kolonialismen, beduinjargongen, oljeintressena, det förra gulfkriget, Saddam
Husseins skumraskaffärer med CIA och USA under 1960-70-80-90-talen

Och så, som det var regisserat, föll diktatorns staty och shiamuslimer
slog honom med tofflor och krossade honom med släggor och amerikanska
soldater satt leende i sina jeepar och tanks och rökte cigg och vinkade

och kulkärvar sköts upp i luften och vi har följt kriget genom livekameror
som har stått på folktomma platser i dygn efter dygn och filmat rökplymer
och förbiåkande, skramlande, dåliga personbilar med skrämda ansikten

George W Bush, nästan varje dag har vi sett honom på teve, hans mun
rör sig som om någon sitter inne i huvudet på honom och hjälper honom att
tala, blicken är stålgrå och livlös; är det verkligen presidenten, eller är det

Donald Rumsfeld han heter, han har rufsigt, lite kladdigt nackhår, de kallas
Hökar, det låter som en förvuxen studentförening, en klubb, det är en krets
kring Bush och i Pentagon, i ett manifest – som Dick Cheney, oljemagnaten

som försökte sälja drivpumpar till Irak efter det att den regering han företräder
hade bombat sönder de gamla, its all about cash and hardware, och Rumsfeld
skrivit under – står det, som en självklar självklarhet, som i solljus: ”We aim

to make the case and rally support for American global leadership”, “a foreign
policy that boldly and purposefully promotes American principles abroad”, det
är det mod som vi har stirrat in i under krigsåren, soldatblicken, principerna

är enkla och uttrycksfulla, de är som käftsmällar med 900-kilosbomber, modet
innebär att man kallar krig för fred, war is peace … jag sjunger: loveprophets
of the world, alla streetkids som är rädda för krig, sjung med mig, dikta

Allting snöar igen; bilderna går igen, nu, Saddam Husseins huvud som rullar
utmed Bagdads gator, käpparna, släggorna, tofflorna, skriken; vem
var det som skapade bilden av den här storskurken med sitt jaktgevär?

Vi får backa till sommaren 1963, två år före Sonnevis dikt, då Qassim
störtades i Irak, med CIA:s hjälp, och snart var Saddam nära makten; en CIA-
agent har vittnat inför kongressen: “He (Saddam) was a son of a bitch, but

he was OUR son of a bitch.” Är det det här som gör att man inte begriper
det här kriget, att man hela tiden har en känsla av att något är fabricerat, styrt;
dikter mot kriget blir till omvända spegelbilder, rena lögner, de kan sprida

disiga kvasiåsikter och de historiska fakta som finns att tillgå blir allt underligare,
som en dammig hand i en dammig kropp som vandrar med sin kalashnikov
på axeln ut i den brinnande ökensanden som streck av sorg, som i en dikt

”Jag ska bege mig till Bagdad,/ sitta vid floden en stund,/ ströva en stund i Bab
el Sheik/ och lämna Bagdad med lätt börda/ (Orkanens slut?/ Orkanens
början?)” av Saadi Yusuf, irakiern, ska han återvända hem till ett land, plundrat

av sitt eget folk, där nationalbiblioteket stod i lågor och nationalmuseet tömts
på ting, mesopotamiska föremål, lertavlor med tusenårig kilskrift, det snöar bort
i damm av gips och sönderslagna väggar och man har vräkt undan statyer

och tavlor och kånkat ut kontorsmöbler, vattenkaraffer, radioapparater
Allting slås sönder, och al-Bayati skrev en gång, som i stranddamm: ”Låt
de döda begrava sina döda/ och floden skövla dessa stympade kärl/ och

basunerna –/ Låt dörrarna öppnas för solen och våren” Låt dörrarna öppnas
för solen och våren, låt dörrarna öppnas för solen och våren, är det så enkelt
Nej, genast dyker nästa ort upp, nästa nya fragment av verklighet: Falluja,

nästa brinnande moské, nästa videoklipp från rebellernas tortyrkammare,
genast dyker nästa vittnesmål och digitala bildflod från Abu Ghraibfängelset
upp, nästa – ni vet hur det alltid ser ut – hög av kroppar, skott i dagsljus, nu

är valresultatet klart och mål ett är uppnått, omöjligt att klandra, fria val
har hållits i den forna diktaturen och när rösterna är räknade vann de som alla
visste skulle vinna och något slags seger är uppnådd, lika välregisserad

som segern vid det låtsaspresidentval som hölls i Vietnam 1967 där en väldig
majoritet gick till urnorna och där amerikanerna blev ”surprised an heartened”
av valdeltangandets storlek “despite a Vietcong terrorist campaign to disrupt

the voting”; allt är oförändrat, men i rörelse, det är ingen som vet vart, vet
någon varför, är den – vad kan vi skriva utan att det blir pamflett? – hydra
som USA-imperialismen, militarismen, ekonomismen, kapitalismen (när

allt detta glider samman till en ogenomtränglig, mörk väv har vi ett tillstånd
av merkantil statsterror – politikern släpper en bomb och äger själv företaget
som ska bygga upp huset som bomben krossade) utgör utan huvud, utan tanke

på barnen, människorna, det dagliga livet som är omintetgjort, kvinnan som
vrider sina händer och skriker, skriken från tevekanalerna drunknar i snön,
allting blir som en stilla rörelse, ett samlat nu, i ljuset av snön som i varje dikt

drar samman raderna till en enda versrad; soldaternas repliker nu är de samma
som då, den amerikan som fick orgasm när han fick träff på en Vietcong blir
den brigadgeneral som 40 år senare säger, om irakierna: ”We shoot them down

like the morons they are”, och när världen till slut är ödelagd kan vi skriva
att den är fri, free at last; frihet är en abstraktion som gärna blir klichémässig,
patetisk, överdriven, sakral, utnyttjad, hånad, skymfad, bespottad, vad är

frihet


Magnus Carlbring, februari 2005


Fotnot: Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam publicerades i BLM 3/1965

Om kriget i Irak är tidigare publicerad i Expressen (2005-02-25)

Monday, February 09, 2015

min smartphone

Min smartphone är en liten gud, ett beläte jag bär omkring på.
Min smartphone är min bästa vän. Jag hatar dig.
Min smartphone är en ordlös sång- och textmaskin.
Min smartphone lyser upp världen.
Min smartphone är min spegelbild. Mitt inre yttre jag.
Min smartphone lägger ut texten. Den kan frälsa dig från ondo.
Min smartphone innehåller bara lögner.
Min smartphone hyllar sanningen.
Min smartphone tar aldrig slut. Texten är exponentiell.
Min smartphone skriver allting själv. Texten exploderar.
Min smartphone tar över världen; snabbt som i helvetet.
Min smartphone sover aldrig. Den väcker mig.
Min smartphone har inget samvete: den är mitt hela samvete.
Min smartphone är ett bildarkiv. Jag har inget eget minne.
Min smartphone är mjuk. Den ligger som ett vapen i handen.
Min smartphone besegrar tiden.
Min smartphone är inte rädd för det förgängliga, den bara lyser.
Min smartphone är en öppen eld. En lägereld där jag samlar mig.
Min smartphone är en sagobok. Naiv och enträgen.
Min smartphone ger sig aldrig. Du kan inte muta en telefon.
Min smartphone är helt opolitisk. Men den förespråkar frihet till förbannelse.
Min smartphone innehåller en miljard människor. Alla är köpta.
Min smartphone är en reklamkanal. En flod som bara växer.
Min smartphone är övertydlighetens budbärare. Varje budskap är en knytnäve.
Min smartphone är en brandfackla. Budkavle. Fredsduva.
Min smartphone är dum och tom.
Min smartphone är en drömmaskin: det sprutar bildspråk ur skärmen.
Min smartphone är tondöv. Den hör allting. Vet allt. Har inget omdöme.
Min smartphone knaprar tabletter. Jag hör den mala på i sömnen.
Jag släpper aldrig taget om min smartphone. Eller är det tvärtom.
Min smartphone är fjärrstyrd. Den läser allt jag skriver.
Min smartphone gör mig sjuk. Och frisk.
Min smartphone har ingen början. Inget slut. Den är mitt hela universum.
Här är min smartphone, den är ensam utan mig.
Min smartphone är ointelligent. Den har ingen hjärna. Vet allt.
Nu vill min smartphone att jag uppdaterar mig själv.
Nu vill min smartphone ha tillgång till hela mig.
Nu vill min smartphone starta om mitt liv.
Nu vill min smartphone dela mig i tusen bitar.
Nu vill min smartphone dela mig med hela världen.
Nu vill min smartphone ha min lunch, min kaffekopp.
Min smartphone är inte ondskefull, men girig.
Nu vill min smartphone sova i min säng.
Nu vill min smartphone ha tillgång till mitt undermedvetna.
Nu säljer min smartphone min själ till djävulen.
Nu äter min smartphone upp mig.
Min smartphone är allt. Och ändå ingenting.
Min smartphone är ett barn. En liten experimentverkstad.
Min smartphone är min. Ta den.

vår

Du tror att det är vår. Det är det. Du sätter dig i förarsätet. Det spelar ingen roll. Du vrider om tändningen. Det skakar om världen. Det är ingen idé. Du slår på teven. Allting är fint. Jag är en textmaskin. Det spelar ingen roll. Det skapas en inre ordning, i själva lådan med leksaker. Vi skapar själva lådan. Vi är lådan. Jag är en textmaskin. Du tror att det är vår maskin. Det är det. Min motor går på ord. Jag slår av tändningen. Bilderna försvinner från vindrutan, precis som den tunna snön. Vi kliver ut tillsammans. Marken är blank av is och solsken. Hela torget är fullt av människor. Ord. Var kom de ifrån. Det gläder oss. Det finns en framtid. Det är vi.

Nu sätter vi oss ned. Vi tar tag i det här. Vi gör det här på allvar. Vi tänker bli övertydliga. Vi tänker säga att: om vi inte gör något nu är det för sent i morgon. Vi lyfter upp barnet ur barnsängen. Platsen där hon har legat är så varm. Lakanen runt omkring är kalla. Det kommer att bli stekhett överallt. Det finns meteorologer och klimatforskare som har slutat att flyga, eftersom de inser att det är vad vi måste. Vi pratar om klimatförändringarna. Vi lyssnar inte på varandra. Ingen tar det här på allvar. Barnet är på allvar. Hennes barn är det. Barnbarnens barn. Det finns en plats där vi ska samlas, i framtiden. Det finns en framtid. Det är inte nu. Det är nu vi lägger ut de skivor som blir framtiden. Vi bygger oss själva. Jag är gjord av antimateria. Vi låtsas som om det här är overkligt. Vi skrattar i solskenet. Nu springer vi. Vi är gjorda för att röra på oss. Vi högaktar det märkliga i tillvaron. Vi tillber sådant vi uppfattar som öververkligt eller utomjordiskt. Vi är ensamma. Det här är vårt tillfälle, vår plats, vår möjlighet. Nu är det här på allvar. Jorden är vår.

Thursday, February 05, 2015

drömmar

Jag vet inte vad drömmar är. Ingen drömforskare vet det heller. Kanske drömmer vi framtiden. Kanske drömmer vi det fasansfulla, det som skulle kunna ha skett. Kanske drömmer vi sådant som sker i ett multipelt universum, i en tid och på en plats alldeles lik vår - men ändå en annan tid och en annan plats. Troligen är en drömmen en bearbetning av minnen, fantasier, rädslor, och ett mishmash av allt det där: en avkopplad, utloggad hjärna som freewheelar. Eller så skapar vi i drömmen.

I all anspråkslöshet tycker jag mig ändå kunna "förstå" drömmar; som nysurrealist och pseudohallucinatoriker känner jag en närhet till bilderna och till det föränderliga. Jag tycker om att drömma. Utan att kunna omfatta deras s.a.s. fysiska betingelse. Drömmar är så lätta, så försvinnande. Hur många drömmar, hur många påbörjade berättelser, hugskott, explosioner av känslor, ljus, gestalter, miljöer - minns vi och hur många minns vi inte. Vad pågår inom oss?

En del drömmar vill man glömma genast, en del dröjer sig kvar och påverkar hela dagen: du blir som ett slags minne av din dröm, en skugga av det fantastiska. Du är drömmens påhitt, och du undrar ibland om du verkligen är vaken. Gentagelser och hågkomster blandas med det fiktiva och det reella. Hjärnan är en torr och brinnande öken och ett stormande hav. Att skriva är att drömma vaken: jag vet inte om det stämmer. Att skriva, när det bara flyter, är ju inget sömntillstånd utan en absolut närvaro. Men när man skriver fritt och utan tvekan, då kan bilderna dyka upp med samma förvånande självklarhet som i drömmen.

Det är helt ointressant att lyssna på människors drömmar: de kommer och går som lögner eller som snöväder. Ett framskrivet drömspår, som i Ett drömspel eller P.C. Jersilds Drömpojken, kan dock lyfta, liksom vidga medvetandet. För att inte tala om dröminfluerad diktning; där finns många bildstråk som sitter lika hårt i minnet som en egen upplevelse. I natt drömde jag en mycket underlig sak. Jag var alldeles nära att dö; sådant händer ibland i drömmarna - ni vet, man faller, störtar, håller på att försvinna, hörs inte. De döda dyker också upp i drömmarna; hos mig är de alltid tysta och liksom förundrade, eller tvehågsna. Drömmer vi om döden? Det tror jag inte. Drömmen är alldeles för ombytlig och oroande, för att kunna vara som döden. Den där tystnaden som väntar. Entropin. Drömmen är ju ett färgskådespel, ett slags nykter förvirring.

I natt var det iskallt i min dröm. Jag låg till havs, men havet var fruset. Det var som om stränder och vattenlinje var täckta av stora grova uråldriga issjok; bröten verkligen av smutsig och vit och ibland brandfärgad och blodröd is. Det var som i en gammaldags helvetestablå, det var som att befinna sig på andra sidan, eller annorstädes - som en i hallucination, en förvriden bild. Tänk: Doktor Mabuses testamente. Tänk: Nordpolen i sent midsommarljus, som i sekundstrimman mellan natt och dag. Att vara i ett flimrande ögonblick av rädsla. Jag låg där, just som en stumfilmsaktör: en hand i luften, kroppen fast i isen, på marken. Jag visste att jag skulle dö där, i isen och av isen. Väldiga väggar reste sig omkring mig. Jag hörde - och det är ovanligt, är inte drömmar ofta alldeles tysta? - sång. Te Deum. Det var en kvinnokör eller gosskör, eller i alla fall väldigt ljusa, närmast omänskligt ljusa, röster som sjöng. Jag undrar om det ens var människoröster. Jag vill inte skriva änglar. Kanske läten. Kanske var det isen som kved. Var fick jag orden ifrån? Te Deum.

Det är alltid du själv som skapar din dröm, det finns ju inget annat. Drömmen är din egen inre verklighet, den är som en roman som bryts sönder, kastas om, börjar om, huggs itu. Drömmar är ett ofattbart kaos. Och de kan var så utmattande och så skrämmande, så att när du vaknar önskar du att du aldrig hade somnat - eller att du kunde få somna om och glömma av alltihop. I min dröm behövde jag ringa mina närmsta. Jag ville säga till dem att jag älskar dem och att jag strax skulle dö - eftersom en ohygglig våg av is hade höjt sig över mig och när som helst skulle bryta, störta över mig och jag visste i drömmens självklarhet - det finns aldrig någon analys i drömmen - att jag strax skulle vara borta, för alltid. Givetvis skedde det inte. Givetvis hann jag aldrig ringa, jag fick aldrig tag i telefonen. Givetvis vaknade jag till, flämtande. Jag somnade om, drömde vidare, något annat. Det är så där de skiftar, drömmarna. Kommer och går och lämnar oss och lämnar oss samtidigt aldrig helt ifred. Vad är drömmar?