Saturday, November 22, 2014

inuti november

Inuti
november
en mörk sång
som liksom vränger sig
in i - nä, poesi duger inte: Jag läste om den här mannen som hade en mask inne i sin hjärna i fyra år. Det är jag. Jag är en mask inuti min egen hjärna. Nu äter vi oss en gång, en ort, genom fettslyngorna därinne. Här blir det ett rum. Man kan ha en fotogenlampa. Man kan ha ett litet skrivbord. Det mesta är vingligt. En stålpenna; doppar stiftet i det svarta tuschet. Allt det gamla har blivit nytt. Det obeständiga är det enda fasta. Man kan skriva med uppkavlade ärmar. Absintskuggor över gatan utanför. Varje ord glider mellan de grå synapsbankarna som en manet eller ett toffeldjur - du ser allt det här genom ett litet leksaksmikroskop. Hur blir en dikt till, den kryper fram
ur textmassan som en slinga
ljus ur mörkret, just nu tänker alla på advent
Stjärnorna, de tända ljusen, alla tänker
på kaffepannor i koppar, alla
fyller i tankespåret med doften av glögg,
kardemumma, nejlika; jag vill ha en pepparkaka
Att skriva är som ett julbak, mjöl
och furubänk: händerna är varma
Det börjar alltid bra: orden
sitter framför teven och skrattar
och blir upprymda
av de blanka ansiktena, ylletröjorna
Kanske kommer det en överraskning
in i texten, den bultar på lagårdsdörren
Vi kan inte vänta längre
Vi sliter upp paketen
Allt innehåller sång, sång
som fyller hela lägenheten, världen
slutar mitt i en versrad

Thursday, November 13, 2014

sfärernas harmoni



Rymdsonden sliter sig loss, den är som en versrad eller som en dikt som ger sig iväg ur din text. Och du förstår att det enda du kan ha som mål är att frigöra dig från allt.

*

Sfärernas harmoni är lite oväntat staccato, närmast robotisk. Men fin. Man kan höra rymdvinden. Och ettorna och nollorna som har byggt upp universum. Vi är alla pigment på en jättestor biokemisk hårddisk, en hjärna av kolväteatomer.

*

Så snart man är fri, då naglar de fast en vid en komet. Och så får man sitta där och brusa och susa i evinnerlig tid. Missförstådd och ensam i rymdhavet. Det är så kallt därute och så fruktansvärt mörkt. Vi borde starta en namninsamling för den där lilla Rosettalandaren. Kom hem igen.

*

Ingenting ska hem igen. Allt ska bort, ut, försvinna. Ändå är det kvar. Vi klamrar oss fast på kometernas yta.

*

Philae - rymdsonden - sitter nu på kometen, fladdrar kanske lite, ett ben är loss i rymdblåsten. Filmar klipporna runt omkring sig, skickar sång och signaler till oss på jorden. Om tre månader närmar sig värddjuret, den fårade och tumlande 67P/Churyumov-Gerasimenko, solen. Och Philae kommer troligtvis av hettan att ge upp och sluta att fungera. Allt är Aniara. Vi dras ut som svärd av ljus tills ingenting är kvar.

Monday, November 10, 2014

förorten

Förorten där vi bor är mörk som i helvetet och fylld av diamanter som man kan knacka ur cementplattorna på torget. Lyktstolparna svajar av de tunga måsfåglarna och deras blickar skjuter genom skyltfönstren som ljusgula månstrålar. Från affären kommer jägarna med sina plastkassar fyllda av kött och rotsaker och på det dygnetruntöppna gymmet blänker allting av svett och längtan efter att: bli till. Natten slår ned klockan fyra på eftermiddagen och motortrafikleden skär som en dödslinje rakt igenom vår verklighet.

molnfartyg


en mås med sotade vingar seglar över den vilda kedjan medan
moln skingras för att man ska kunna se en miniatyrtortyr klart
genom nyplanterade ärtväxter som täcker den vita linneduken
blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

solskärvorna


de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
meningen med livet är dess eget förbipasserande: man kliver
ombord på en inkapslad fritös och inandas moln av trög olja
gräsätarhjärtat pressas sönder i besatthetens hårda herbarium

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

kaos


kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken
vi ställer fram färgglada saker innan vi ska dö invid det höga
soltornet i rymdöknen där det sista nebulosamolnet antänds

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

norrskenshimlen


norrskenshimlen ser in i sitt sorgsna spegelöga med fågelblick
medan smältande isfält breder ut sig längsmed kadavervägar
där arbetslösa krabbfiskare – torterade till oigenkännlighet –
vippar fram och åter – på stället marsch – som konservburkar
rullande i en evigt blåsande massförstörelsevind: tom och däst

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

Friday, October 31, 2014

orden

Orden äter upp oss. Det uppstår tillfällen, som tidshål i varpen, då dikterna bara slår sönder allting. Hjärta. Hjärna. Inälvorna slits ut ur kroppen. Texten sitter på ditt huvud och river i strupen och magen med sin krokiga livsfarliga näbb. Då är det skönt att lyssna på musik. Då är det skönt att förlora sig i ett snabbköpsinferno. Då är det skönt att springa en mil. Då är det skönt att kasta sig över orden och ge igen. Era små jäklar, jag ska nog brotta tillbaks och strama upp er. Versrader. Strofindelning. Indrag. Radbrott. Sätt munkorg på dem och ringmärk. Reviret är tufft att bevaka.

Friday, October 24, 2014

uppdateringar 3

Arbetar i strålkastarsken. Natten kryper in i ordhorden. Vi ska sova i lövhögarna, det är inte dags riktigt ännu. Vi springer in i mörkret tillsammans. Först sprang vi en mil drygt längsmed Farsta strand, de gulfläckade stråken och vattnet som är blyfärgat och de svartklädda fåtaliga löparna vi möter. Här dyker hus upp vi aldrig har sett, märkliga miljöer i helvetets utkant: sommarstugor som är kvarglömda och övergivna och uppochnedvända kanoter och när mörkret kommer på allvar tänds ljus längsmed strandpromenaden. En sista sommarfågel sjunger till, just när skymningen slår ned över Ågestabron. Där flyter speglingen av en buss. Vi rör oss igenom oss själva, i ett självklart tempo. Det är alltid lätt att springa i mörker, farten känns bättre och mer naturlig. Vi tar ett par tunga backar upp mot höghusen innan vi lämnar platsen i kedjor av billyktor. Natten är vit som natrium. Över fotbollsplanen en orangegul dimma av andedräkt. Vi stretchar i anslaget till den första frosten. Tillbaks in i texten: hösten är som ett rum inuti ett rum och längst därinne i mörkret låtsas vi att det finns ett litet ljus som ska lysa upp varenda versrad; varenda stavelse är ett löpsteg eller en försiktigt öppnad dröm. Jag ska skriva en stund till.


Poesi är andhämtning. Ibland. Ibland är det kvävning. Ibland är det en burk med hårt åtskruvat lock. Ibland är det havsanemoner (fast man inte riktigt vet hur de ser ut). Ibland är poesi eftermiddagste - tråkigt men trevligt. Ibland är det rårivet. Ibland är det ingenting (i den bokstavliga betydelsen: ingenting alls). Jag tycker inte om etiketter. Ändå är poesi ibland etiketter; då tänker vi genast på sylt. Ibland är en dikt sylt. Jag äter min skorpa med körsbärsmarmelad med en knivsudd timjan - det är inte poesi men det är gott.


Är i fjäderdräktens värme. Det är vingarna som. Jag vet inte. Är kungsörnens lilla knivskarpa hjärna. Vet allt om att flyga. Formulerar det inte. Sitter på klippkanten. Här börjar det. Lyfter och med två tre slappa vingtag. Når termiken. Det blå. Det vita. Ingenstans finns. Här är lugnet, i flykten. Vingpennan. Lång gir över Östersjön. Pälsdjuren i skymningen. Vi har ingen själ. I blodet flyger. Allt är rytm. Känner det iskalla i krävan. Högre. Sömnen i en volt. Kan inte det här. Ändå är det allt som sker. Jag flyger. Allting underligt brusar i näbben, i det tunna superstarka. Vidöppet gap. Störtdyk.






 

Saturday, October 18, 2014

per automatik

Skriv per automatik. De gamla cigarettautomaterna i foajén på Sandrewsbiografen på Kungsgatan; jag såg Hajen där 1975, jag var fjorton år och livrädd att inte komma in. Sommaren efter var jag dödsskraj för hajar, hur de svarta fenorna kom svepande mot mig i mina rutiga badbrallor där i det jolmgrunda vattnet i Östersjön. Kådisautomaten i Gula gången vid Slussen, den vindlande betongtrappan upp från Nackabussarna och Saltsjöbanan. Hur man föreställde sig fula gubbar som pulade in enkronor och plockade ut gummigråa rfsukondomer ur gallret. Godisautomaten inuti i den stora skulpturen - Hon - av Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och P.O. Ultvedt, då 1965, på Moderna Muséet; man gick in genom vaginan och uppe i huvudet fanns det en biograf. Ur automaten fick jag en påse gröna råttor, lite hårda på ytan och med artificiell druvbeska i smaken: jag kan inte glömma den där smaken. Jukeboxen på Wallin's Café i Katthammarsvik, de äkta femtiotalssinglarna, dixieland och Elvis Presley. Spådomsautomaten på Gröna Lund, man dunkade i en slant och ut kom en liten lackmusfärgad remsa där ens framtid stod tryckt i terpentindoftande skrift. "Vad du än gör i framtiden: skriv!" Pantautomaterna på Willy:s, hur vi står och trycker in petflaskor i den sötsura doften av återvinning. Min fleecetröja är gjord av återvunnen plast. Det är en noshörningströja; jag har en inre noshörning inuti mig, som springer på ilska och glädje rakt igenom uppdateringen - ut över den displayvita savannen - utan att reflektera alls. Allt är bara en ordström; pula ner en guldtia i myntskåran och ut kommer ditt öde eller en dikt eller absolut bara nonsens, det sker per automatik, alltihop.

Wednesday, October 15, 2014

bjuder in dig

Bjuder in dig
och du kan inte låta bli
att ta emot
blommorna och blodet
som rinner ur min hand
Bjuder in dig i dikten
Du kan inte låta bli
att rannsaka dig själv
Innan du kliver ombord
Däcket blankt
av ignorans och ödmjukhet
Himlen ovanför likvit
Het som i helvetet
Havsytan svart: orden
krymper
ju längre vi färdas
tillsammans