Wednesday, May 18, 2016

hordsommar

alla ska få säga precis vad de känner eller vara fria att hålla tyst
en storslagen arapapegoja och en hederlig människa är bägge 
hänsynslöst skvaller i ett bladverk av begär och sommardagar
blomsterängen lapar i sig kapselns frökors och det övergivna 
vägpartiet är en spricka av sand som rinner genom järngallret
bomben under silverkupan exploderar när de inbjudna lyssnar 
till politikerns kvava röst av nervgas som pressas in i porerna
                                                                                    
 
Hord 2012
 

Foto: Magnus Carlbring 2016

 

Monday, May 16, 2016

den där texten

Tänk om du skrev den där texten som du har gått och väntat på; den där texten som rör sig i dig hela tiden, den är som din ryggrad Som om din ryggrad är en orm som är en text Nu tänker du på Majakovskij, på Ryggradsflöjten Att spela på en människa Men det var inte alls så du tänkte: ingen megafontext Din text var mer som ett virus, inombords En benmärgstext, en spilloljetext, en rest av allt annat Det där, som när du skriver det, öppnar tomrummen: och där är nya, djupa tomrum Den där texten som är med dig alltid Den är med på alla löppass, den är med i sömnen, på pendeltåget, inuti all annan text Den där texten som du skriver när du läser Jag hade inte alls tänkt skriva det här Jag stod och hackade kapris och rödlök och blandade det med sötstark senap till en fyllning till mina oxrulader, kanske var det lite tråkigt göra: eller inspirerande Ofta när man gör något med händerna rör sig minnen erfarenheter möjligheter förtvivlan oro planer utkast oskrivna rader ord bara, inuti Det var något om att berätta allt, att det är omöjligt Eller att det inte är själva anledningen Att anledningen är mycket mörkare: att den ger ljus Du kan aldrig skriva en text som gör världen bättre Men du kan skriva en text - den kan vara mörk som i helvetet - som gör att du klarnar Att skriva är som att spegla sig i mörkret Jag hade tänkt skriva om döden, eller om en märklig fest Om livskrisen det innebär att leva Att livet skulle vara som en fest, där både vi är med som lever, och de döda: men det är svårt att arrangera fester; en fest kräver en väldig energi både innan och under och efter: livet är inte den typen av tilldragelse, det är mer ett kontinuum Den där texten som river i bröstkorgen Ibland bör man inte sätta sig ned för att skriva Det finns något uppriktigt i det här: ordströmmen eller blodflödet, eller ryggraden som skriver sig själv; den där texten är egentligen undertexten, eller det oskrivna Texten som ligger stilla i gräset och glänser Ryggens kalla mönster: ormfjäll, skinn som ska ömsas, det gula ögat med det svarta strecket som ett hugg rakt igenom stroferna Glappet mellan det verkliga och det påhittade Det möjliga och det otänkbara Hjärtslaget och infarkten: stillheten och den aldrig avslutade rytmen: festen bara fortsätter och fortsätter, helst utan text Lika bra att återgå till matlagningen: leta fram tandpetare och slå smöret i den heta stekpannan Doften av buljong av hur det fräser av små rumsvarma körsbärstomater som jag nyss har plockat ur den lilla plantan i det stora fönstret vid balkongen Hård blåser vinden mot rutan nu när du snabbt skriver dig fram dit du skulle

Foto: Magnus Carlbring 2015

bokbytardagen

Idag är det Stora Bokbytardagen. Ta med en bok ut, få med en bok hem. Byt böcker!

Bänkbok

Friday, May 06, 2016

pilotavsnittet

Skriver pilotavsnittet till en teveserie där alla huvudpersoner är snälla och sitter och fikar. Ibland kommer det in en ny person. Hen är också snäll, och har med sig fikabröd. De andra blir glada. De berättar om sina liv. Det är spännande berättelser; alla har varit med om någonting som de andra inte har upplevt, och alla har också gemensamma upplevelser, eller snarare upplevelser som påminner om varandras. De för en dialog. Det är ett gott samtal. Tevepubliken kan också vara med. Det finns ingen gräns. Man kan kliva in i tevebilden och ställa sig kring bordet och lyssna. Ibland blir en stol ledig, då kan man slå sig ned. Alla fikar. Det finns både te och kaffe. Ja och saft, hemkokt och god, exakt rätt sötma och syrlighet. Pilotavsnittet pågår i tio år. Nästa avsnitt är lite längre, kanske femton. Alltihop är en prequel; det visar sig att handlingen redan har hänt. Och i den nya säsongen börjar därför allting om: någon måttar i kaffe i bryggaren, någon sätter en vetedeg. Det finns bullar så att det räcker till alla. Det är alltid en finfin försommardag.


Thursday, May 05, 2016

paul propp

"Paul lutade sig tillbaka. Han la ned pennan. Det fanns något här, det var något i det här nya tonfallet som han onekligen tyckte om. Han kände att han började finna sin egen röst, att romanförfattaren i honom började andas i rätt rytm. Nu gällde det att hålla repet spänt och balansera ut över bråddjupen med all den finess och erfarenhet han trodde sig besitta. Det var ett enormt arbete som låg framför honom, det förstod han. Här skulle det inte räcka med någon veckas plockande i gamla notiser och enkla stölder ur gamla bortglömda diktsamlingar; för att kunna klippa ihop sin debut hade han tillbringat några slöa timmar på storbibblan på Sveavägen – ah detta ljusbruna ljus från kupolen där oppe som fångade alla gestalter som i ultrarapid, hur de knäböjde vid hyllor och böcker och mikrofilm, här bodde myrdrottningen någonstans i en arkivlåda, det var här människan hade sitt fäste, sin utgångspunkt, här ruvade startögonblicket i något bortglömt register, i någon bok som alla letade efter men aldrig fann; han skulle skriva den tillbaka till dem, han skulle skriva dem en ny historia, The People – där han knyckte friskt ur böcker som yrde av damm eftersom ingen någonsin lånade eller läste dem. Jag menar. Vem orkar läsa BÖCKER nu för tiden? När skulle man ha tid med sånt? Jesus Kristus man måste ju för sjutton ha tid att LEVA, tid att ÄLSKA och tid att bläddra sig igenom kvällstidningarnas samlevnadsbilagor och balkonglådetips, tid att laga jättegod mat och titta på matlagningsprogram på teve och surfa ut på nätet och – typ – chatta om allt man har sett å hört senaste kvarten; livet går för fort för att man ska ödsla bort det på att läsa – aw fuck – böcker."

Ur Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien

Låna och läs: https://biblioteket.stockholm.se/titel/986655



 
 

Tuesday, May 03, 2016

koltrasten

 
Koltrasten sjunger igenom hela den långa majgryningen.
 
 
Sjunger. 
 
 
Sjunger.
 
 
Sjunger.
 
 
 
Jordens lyckligaste varelse.
 
 
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

Thursday, April 28, 2016

jag kan minnas

#‎tbt‬ Jag kan minnas alla dofter. Vartenda klassrum. Varenda sommarsemester. Filtar. Seriealbum. Varm korv. Jag kan minnas lukten av en stickad tröja jag fick från farmor 1975. Jag minns smaken av Djungeldricka och sand i munnen. Hur luktar ett bilsäte i nylon 1967, jag vet det. Jag minns perforeringarna i samma säte, strukturen, hur handtaget kändes, fönsterveven. Jag minns hur det känns. Men vem var jag. Det försöker jag minnas men det är mycket mera osäkert. Jag minns strukturer och smaksensationer och hur ljuset faller genom takfönstret i sovrummet och precis var revan var i den mörkblå rullgardinen. Jag minns lukten av träolja och tjärved och skokräm och luktsudd (förstås) och snökokor med trådar av jord och de orangegula maskarna och kärrvatten. Alltihop sitter samman som i en stor väv av nyanser och sjudande händelser. Jag vet vem jag är nu: en varm yta som är helt glatt och under den de där böljande upplevelserna. Jag drömmer alltid vaken.

jakten

Den här jakten på medmänniskor. Insinuationerna. Guilt by association. Vittnen som kliver fram och berättar: ingenting. När kommer visgossarna? Är de redan här? Om du blir anklagad för att ha en dold agenda, hur ska du kunna försvara dig. Du säger: Nej. Eller du säger ingenting. Och blir emotsagd; din agenda är dold så det är klart att du ingenting säger. Men du är benämnd som skyldig. Du är misstänkliggjord. Det har stänkt upp på dig, det där osynliga som gör att du blir betraktad från ett skevt håll. Det är som ett berg av osynliga händelser, eller nästan-händelser, som tornar upp sig. Det har inte hänt. Ändå kan det ha hänt. Ingen vet. Det är ett skuggrike. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst. Vi vet hur det blir, i sådana länder. Där man tittar snett på sin granne. Stasi. Korruption. Tystnad. Skvaller. Rykten. Bete dig inte annorlunda. Vem är inte annorlunda. Vem beter sig inte. Var går gränsen. Det gestaltas i romanen 1984 av George Orwell. I Kallocain av Karin Boye. I novellen Brun morgon av Franck Pavloff.



Foto: Magnus Carlbring 2016


Wednesday, April 27, 2016

utan att hålla i styret

 
Tränar på att skriva
utan att hålla i styret
Det är inte livsfarligt
men precis lagom onödigt
Dumt
Det är tidig aprilkväll, allt sker
live: poesi i direktsändning
Alltihop har växtvärk
och jag läser rapporter
om hur temperaturen
skiftar på det mest obehagliga vis
vi kan föreställa oss
Vi kan inte föreställa oss det
Permafrosten hotar att släppa
Värmerekorden slås inte bara
på Arktis, utan också
i Sibirien: om metanfickorna
öppnas: åh vi vet faktiskt inte
hur illa det kan bli
Permafrostlocket
är en livförsäkring
Men men: man måste ju
leva också: hacka vitkål,
klicka lingonsylt
på tallriken; dyka efter
ostron, prickskjuta tomburkar,
öppna ett strandkafé, snickra
ihop ett offertempel
Spela in film utan innehåll
Skriva utan att hålla i sig alls
Tramporna bara snurrar
under kroppen: kolla ett
radbrott, kolla
ett kommatecken
Jag minns doften exakt
när jag första gången
cyklade själv: det var ikväll
för hundra år sedan
Samma svala vårvind
Samma cykel som nu: ett grönt
ett rött handtag
Förorten fylld av förväntan
Eller inte: allt var kontinuum
Ändlös fortsättning
på en otydbar begynnelse
Var kommer vi ifrån
Fortsätt framåt: gör köplistor
över grejer du behöver
i nästa liv: gips
och tuggummi för att täta
läckorna
När allting är färdigt
kliver vi ut i aftonljuset
Står på verandorna
Står på våra balkonger
Ute på trottoarerna
Hustaken
Fälten
Och så sjunger vi något
Är det någon som kan någon
lämplig text för att avsluta
det här; jag borde ha med cykeln
igen känner jag



Foto: Magnus Carlbring 2016