coronavåren

Din uppgift är att sammanfatta
allt det som har skett hittills år 2020, skriv
i stolpar eller som ett enda långt flöde
vad du känner vad du har gjort vad du har
upplevt, hur har du förändrats (har du
förändrats?), hur har ditt liv förändrats,
din omgivning, dina nära och kära,
platsen där du bor, landet du bor i, den här
världen, atmosfären, framtiden: Vad
kommer att ske efter allt detta, vilket blir
resultatet (eller är resultatet ett pågående
skede, är vi själva resultatet, hur
mäter man det som omöjligt kan vara
stilla, ser du dig själv, går det att
begripa omfatta analysera, få hjälp, be
om hjälp, hjälpa varandra)

 

Kan du inte börja
Vem vill börja
Vem tar ordet, det här
berör ju oss alla, ska vi börja
med att sluta smutskasta varandra, sluta
baktala varandra, inse att vi är helt jämlika
inför ett virus: ingen skonas alla skonas
Det som sker dig kunde skett mig
Det som inte drabbar mig kan drabba dig
Vi är varandra, viruset
är ett brus omkring oss, ett bett, hugg,
intrång, förbannelse

 

Beskriv åtminstone något
faktiskt konkret uppenbart, utan att
använda ord som respiratorer, stängda
gränser, äldreomsorg, dödsannonser,
andningssvårigheter, social
distansering, ensamhet, munskydd,
toalettpapper, handsprit, covid-19,
ambulansutryckningar, pandemi
Använd något ord som för dig
gestaltar den här våren vi kallar
coronavåren, jag kan försiktigt börja
Men det gäller att vara öppen
och spontan, säg det bara: Vi

 

Det blev ett vi, det kan få vara så
Låt det förbli ett vi, även efteråt, en värld
som slits isär är ingen värld, en värld
som arbetar ihop är en

skriv skönlitterärt

Nu finns min nya bok till försäljning!

Skriv skönlitterärt är en handbok fylld av övningar för den som är i början av sitt skrivande eller för den som är en erfaren skribent; för den som går på en skrivarkurs eller för den som leder den; för den som skriver i grupp eller för den som skriver hemma på sin kammare.

I boken ges en genomgång av det skönlitterära skrivandets genrer och uttryckssätt, inledningsvis i form av korta uppvärmningsövningar för att därefter beta av de stora ämnena: poesi, prosa och dramatik.

Att skriva är den friaste av sysslor, men att bejaka sin frihet och tro på sin text är inte alltid det enklaste. Ständigt jagas den som skriver av konventioner och krav, höga anspråk och dåligt självförtroende. Skriv skönlitterärt erbjuder en praktisk väg:

Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt - och öva ständigt! 

Köp boken på Bokus!

Köp boken på Adlibris!

du har ingen

Du har ingen energi alls kvar
Det är som om vi har tuggats ner till damm och till dammets damm
Du har ingenting att lyfta upp det här med, ingen vilja, ingen metod, ingen möjlighet; allt är ett vasst brus
Du har ingen sömn att ta till, du har ingen vrå, ingen
panikattack, ingen luftgrop, ingen skövlad
djungel att gömma dig i
Inga uttorkade
vattenfall
Ingen förhoppning på att trafiken därute i natten ska kunna stilla det här som oavbrutet mal, det är sten mot sten mot sten
Du har inga nagelband
Inga trasiga strumpor eller torrt hår eller avskavd hud
Du har inga yttre kännetecken
Det här syns inte på dig, du är som en havsyta av metall
Det här är den där tiden som aldrig skulle komma som kom nu
Du är den där nästan smutsgula kanten över hustaket
av det första försommarljuset som är det sista dagsljuset
Du är de två ringduvorna på taknocken, deras skeva
mjuka rörelser, silhuetterna mot natthimlen
som nu är brandgul som nu är helt brunsvart som nu är död
Du ställer dig så nära mig att jag blir den där glasrutan
som skiljer oss åt, jag är din lövkrona av skugga
En enda ensam genom natten seglande ljudlös enorm
havstrut mellan fasaderna i det helt övergivna
storstadsområdet
De tysta ambulanserna med sitt mörka inre
De tusentals tända Ikeanattljusen, de blankslitna
sätena i anhörigrummet, de röda bokstäverna
på den vita namnskylten, de perforerade trätofflorna, de
ansiktslösa ansiktena, människorna är vi
Vi har ingen energi kvar alls, vi är bara ett moln
inuti ett annat moln som sprängs sönder
av ett ännu mindre moln vars blixtkraft är här nu
Vi väntar på rygg på att det ska komma
Vi väntar samtidigt som kraften
sakta men säkert lämnar oss som ur en släckt sol
Är det så vi kommer att somna,
med den vulkanerupterande kokande mässingsytan
liksom frigjord från vara tankeströmmar
som syre från ett sädesfält i brinnande månsken
Eller är det strålkastarna utanför fältsjukhuset
Eller är det lampan i badrummet, allt
som flimrar är det vi eller är det
det som inte ska bli vi, jag ska sakta men säkert
plantera ett rep i jorden tills repet multnar
Och blir ångrök
I den ska vi, ja det visste vi inte, dansa
Det är märkligt, vi kan alls inte dansa, och det är det
vi ska göra, tunga som nattfjärilar, lätta som
tankar eller nej, som anti-tankar, gör motstånd
fast du nästan inte orkar någonting alls

morgontrafiken

Den tunga morgontrafiken

är tillbaks denna tisdag, alls inte

lika mycket som kanske

för två månader sedan, men

tillbaks, väldigt många

arbetsfordon, hantverkare,

lastbilar, godstrafik, taxibilar,

pickuper, bilar med släp, nu

vill så många börja om

allting; och en dag kommer vi

minnas den där tystnaden

som var, som en svårfattlig

befrielse; vad var det egentligen

som hände den där våren

tjugohundratjugo, den där

långsamma våren med corona

coronakoden

Coronakoden

Coronasorg
Cooronaamnesti
Coronaarbete
Coronaångest
Coronakänning
Coronasjuk
Coronaförtvivlan
Coronadistans
Coronatomhet
Coronagräns
Coronasiffror
Coronagrannar
Coronadebatt
Coronavirus
Coronasemester
Coronamardröm
Coronastopp
Coronaaffären
Coronasvacka
Coronafartyget
Coronapandemi
Coronafirande
Coronaartikel
Coronavänskap
Coronaängslan
Coronaförändring
Coronachocken
Coronaflykting
Coronatillvaron
Coronagräl
Coronavaccin
Coronafas
Coronaupplopp
Coronakarta
Coronafritt
Coronabesked
Coronaförsoning
Coronahotellet
Coronagala
Coronavakuum
Coronaläget
Coronaavsked
Coronapolitik
Coronaceremoni
Coronabeslut
Coronapaus
Coronaförtvivlan
Coronastund
Coronaupplevelse
Coronabudget
Coronatest
Coronavåren
Coronaläkare
Coronaundervisning
Coronatristess
Coronastatistik
Coronapoesi
Coronalockdown
Coronanyheter
Coronarevolution
Coronasjuksköterska
Coronautbrottet
Coronaonline
Coronatransport
Coronatiden
Coronaloppet
Coronautryckning
Coronasömnlöshet
Coronahandgreppet
Coronalitteratur
Coronadjur
Coronagalenskap
Coronapromenad
Coronadiagram
Coronakrisen
Coronaavstånd
Coronaframtid
Coronautbudet
Coronaspecial
Coronafamilj
Coronabedrägerier
Coronakurs
Coronalandskap
Coronabekymmer
Coronavåg
Coronahjälp
Coronautfrysning
Coronakonkurs
Coronajakt
Coronaskydd
Coronatrafik
Coronautflykt
Coronamindgame
Coronatrasig
Coronakarantän
Coronakronblad
Coronaljuskrona
Coronacorona

ovanför korsningen

Där jag sitter och jobbar
ovanför korsningen i Älvsjö
far många ambulanser förbi
dagligdags, nästan varje timma
en vanlig vardag är det utryckningar
Polis, brandkår, ambulanser,
blåljus och köerna som stannar upp
Personbilar som kravlar upp
på trottoarkanten, den där vågen
vrålande ljus och sirener
Tystnaden efteråt, ett andetag
Och sedan drar allt igång igen
Nu är vi i den där andra tiden
Någon skrev att vi i Sverige är
fredsskadade, att vi är bortskämda,
att vi inte förstår allvaret i en kris
Var det så, gick det över
på tre veckor, eftersom detta krig
är vi nu delaktiga i med allt
det allvar det innebär, då och då
kör militärambulanser förbi
här nere nu, och vanliga förstås,
kränger ner i kurvan
mot fältsjukhuset; än så länge
används det som transportcentral,
en sluss mellan hem
och vårdinrättningar, vårdplatserna
inne på Älvsjömässan har inte
tagits i bruk, inte ännu, då och då
knallar det förbi någon snubbe
i gasmask där ute, gasmasktyperna
är alltid män, medan
munskyddsmänniskorna lika gärna
kan vara en kvinna, en kille såg jag
härom dagen komma cyklande
med munskydd från tandläkaren
och över huvudet en biodlarmössa
med vida brätten och nät
hängande för ansikte och nacke
Det hjälper inte mot någonting
Det hjälper mot det han är rädd för
Vad är du rädd för, mest,
är det det här glappet
som har uppstått
mellan människa och människa
Mellan verklighet och verklighet
Mellan det upplevda och
det meddelade, ryktena, siffrorna,
dödstalen, reportagen, diskussionerna,
alla dessa ord bilder sekvenser
filmer balkongsånger desperata
ögonvittnesberättelser fruktansvärda
upplevelser ansikten med skavsår
efter masker och skydd, förtvivlan
sammankopplat med en visshet
om att vi är här nu, vi är alltid här
Vi anpassar oss och begriper
fast vi ingenting vet, det är detta
som är folkbildningens
och pedagogikens yttersta
utmaning: Att förbereda människor
på en morgondag vi aldrig vet
någonting om, det handlar inte
om krig, det handlar inte
om att bli bortskämd, det handlar
inte om brist på erfarenhet, varje
människa vet vad det innebär
att vara människa, det handlar
om visshet om ovissheten
Att vara i det här exakta nuet
Sitta på sin arbetsplats
med skärmen uppfälld
och blicken halvt svävande ut
över gatukorsningen - det sker precis
nu när jag skriver det - där
ännu en ambulans tar sig ner
i kurvan och gasar på, ganska
stillsamt ändå, inget larm
denna gång, inga blåljus, inga tjut
Bara kvar är skymningen
Den ovanligt mörkblå himlen
En molnrand som växer
bortåt City och i vindarna, ganska
kraftiga är de just nu, en duva
och en mås som niger
i exakt samma vågdal av luft

vi är nu här

En ekonomi som bygger på konsumtion och service är ytterst skör. Vi är dock på väg in i ett annat sätt att se på världen och oss själva och vår roll i ekosystemet; det var vi långt innan pandemin. Vi har förstått att den epok som kallas antropocen, människans tidsålder, är ohållbar. Den rovdrift vi begår på planeten föröder skogar och hav och slätter och odlingsmark. Insekterna dör ut. Fågelarter försvinner. Fisken förtvinar och luften vi andas blir allt sämre. Människorna och vår boskap och våra husdjur utgör nu 90 procent av de landlevande ryggradsdjurens totala massa. De vilda djuren trängs oavbrutet undan. Till detta har vi lyckats störa ut hela klimatsystemet genom att bränna fossila bränslen: olja, kol, naturgas.

På bara några generationer har människan höjt halten av koldioxid så mycket i atmosfären att den globala medeltemperaturen redan har stigit med över en grad. De senaste åren har vi sett effekterna live, med allt hetare somrar, skogsbränder, kraftigare oväder, smältande inlandsis och glaciärer. Världen är i olag. Alltfler människor kommer att tvingas lämna sina hem på grund av klimatkrisen, alltfler kommer att hamna i nöd. Och nu detta. Ett djupt gemensamt andetag. En värld i stilla panik. Minnena, nästan borta, i folklagren av spanska sjukan; äldre släktingar som nästan strök med eller förlorade anhöriga och vänner. Strömmen nu av rykten och åsikter kryddade av oro och vrede på nätet. Det är som om globaliseringen både för oss samman och sliter allting itu.

För sammanhållningen växer ju. Vi hjälps åt. Och den omedelbara lärdomen är stark. Ett samhälle som bygger på ständigt ökande konsumtion kapsejsar på bara ett par veckor. Tur då att paradigmskiftet redan är inlett, bort från fossilberoendet, bort från slitochslängfilosofin, bort från rovdriften på planetens alla resurser. Istället går vi in i hållbarhetsepoken, kretsloppssamhället; vi gör oss till de vi är, kuggar i ekosystemet, deltagare i ett gemensamt förlopp som kräver att vi förhåller oss ödmjukt till naturen och till vårt sätt att vara.

Varenda händelse går att styra åt ett annat håll. I Venedig, den vackraste staden människor har byggt, har vattnet klarnat på bara några dagar. Delfiner har siktats i lagunen. I nordöstra Kina är himlen plötsligt klar. Våra föroreningar sveps bort när flygplanen landar och industrin stannar av. Krisen är hemsk. Lärdomen stenhård. Men vi var redan på väg åt det här hållet, mot ett samhälle i ett annat tempo, nya sätt att resa och transportera, nya sätt att se på mat och hushållning. Nya sätt att vara. Eller nya. Nygamla. Med de tekniska bedrifter människan gjort och den vetenskap vi utvecklat, tillsammans med nästan bortglömd kunskap om odling, självhushållning, nära samarbete mellan människor, kan vi ställa om till ett sätt att leva som är mindre skört och mindre girigt och som visar hänsyn till allt annat levande på jorden.