Thursday, May 18, 2017

revolutionen

Kompromissar inte med revolutionen. Glömmer inte varför vi kom hit (för att bli jämlika och lyfta upp varje människa). Skriver sönder alfabetet. River ner bokhyllan och drar pärmen av gamla uppslagsverk och tejpar upp porträtt på alla människor som trodde att de förändrade något (när de i själva verket förstörde den långsamhet som vi har gemensamt med: uråldriga barrträd, valar, glaciärer, orangutanger, alla bladverk, flockar av undulater). Kastar kniv. Lurar i alla andra någonting som gör dem glada. Jag viker ihop himlen. Gör en dagbädd av strimlade nyheter. Är inte tyst. Jag tror att den första gnistan är den starkaste och att det är den vi hela tiden ska återvända till och aldrig glömma; det är det grövsta misstaget. Ekelöf återvände alltid till 'sent på jorden'. Kanske eftersom det alltid var det. Det är kanske alltid det. Eller tidigt i början på någonting. Egentligen vet vi ingenting. Rymden håller upp oss mellan tummen och pekfingret och tittar på oss med sitt bläcksvarta öga. Vi springer ditåt. Vi springer hitåt. Flyttar in i ett nytt universum, ett där dimensionernas genomskinlighet gör att vi kan sväva mellan varandra precis på det sätt som vi föreställer oss att själar gör (fast vi har ingen själ: allt är mörk materia eller ett slags inre duggregn). Jag skriver ett manifest som jag oavbrutet reviderar; varenda rad äter upp den som kom före. Jag är Pacman, ett slags poesins sopmaskin som borstar vintersmutsen och vårdammet och höstgruset från tangentbordet. Så att nu kan trafiken ta sig fram. Så att nu kan vi gå barfota. Så att nu kan vi marschera. Vi vecklar ut de röda fanorna. Vi vecklar ut de svarta fanorna. Vi hissar de himmelsblå flaggorna. Vi kastar regnbågsfärgat konfetti från hustaken. Det är alltid en ny fred som kommer. Det är alltid ett krig som nalkas. Det är alltid så patetiskt (på ett stormande och genuint vis) att finnas till. Jag finns till, jag vill tro det; jag är bombsäker på att jag är osäker. 


Foto Magnus Carlbring 2017

Friday, May 12, 2017

väljarbarometern

Enligt den senaste
väljarundersökningen vill alla
människor bli älskade
Alla vill ha ett eget hem
Vatten att dricka och mat nog
för att klara dagen
Varenda människa vill älska
tillbaks och stödja dem
som har det lite svårare
Alla instämmer i påståendet
att livet är ett ämbar
som vi fyller tillsammans
Varenda en kryssar i
att de har en levande själ
som de inte begriper
En längtan som är svår
att alldeles tillfredsställa
Ett minne av någonting fint
och ett starkare av det hemska
Enligt väljarbarometern vill alla
känna gräset under fötterna
Och sanden som är varm
Närheten till havet
En skog som andas långsamt
Enligt varenda undersökning
vill vi ha en kram
innan vi somnar eller ett ord
som ger lite av tröst
En del bryter dock mönstret
och vill ha något annat
De vill vända ut och in
på tillvaron och inte välja alls
De vill inte svara på frågor
Ingå i den här gruppen
De vill vara fria
Ingen vet exakt vad frihet är

Foto Magnus Carlbring 2017

poesins uppgift

Vad är poesins uppgift
Att förenkla djupet att fördjupa det enkla
Vara opretentiöst pretentiös
Brinna kallt
Livet är ett diktutkast ett diktutkast
Är livet
alls

Foto Magnus Carlbring 2017



diktens uppgift

Vad är diktens uppgift
Att inte ha en uppgift


Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, May 04, 2017

sova räv med poesin

Sova räv med poesin?

Ja det är tvunget; läs som Den vandrande
vålnaden sover. På stengolvet. Alltid
lätt. Alltid beredd på att vakna
ur drömmen.


Foto: Magnus Carlbring 2016

klämma lite på poesin

Klämma lite på poesin?

Ja det kan man väl göra, den är ju lägst
och högst av alla litteraturformer.

Två spröda kex med en marshmallow i mitten.

Universum är en marshmallow. Expanderar.
Är fyllt av skum och mörker. Gott att grilla.


Foto: Magnus Carlbring 2016

sparka på poesin

Sparka på poesin?

Ja det kan man väl göra.

Detta mjuka block av granit.

Foto: Magnus Carlbring 2016



Friday, April 28, 2017

jag vet att det här inte blir bra

Jag vet att det här inte blir bra
Jag vet att det här är alldeles för enkelt,
att slå sig ned efter en dags arbete
Och efter ha läst alla dessa artiklar
Och uppdateringar
Och mött alla dessa människor och ätit
all denna sallad ost bröd druckit allt kaffe
Och allt te
Och lyssnat på musiken (Mavis
Staple, lyssna: My heart lifts
when I sing)
Och reflekterat över: krig religion terrorism
nazism mord klimatet koldioxidhalterna (vad rolig
mänskligheten är) och stått i affären
ett par gånger vid varubandet
och lassat upp
Och vandrat sina tre fyra kilometer
Och letat efter allt borttappat
Och känt solen i ansiktet igen
Och sett en måsfågel och haft svårt
att avgöra vilken art det är (de är kniviga)
Jag vet att det här blir lite valhänt kanske
Lite hitåt och ditåt lite privat men ändå
inte brännande lite vardagligt men ändå
inte och för läsaren fullkomligt
utplattat: det här är ingen dikt
som du kommer att minnas, har du ens
läst den till slutet är du bara att gratulera
för här kommer den sista raden




Wednesday, April 26, 2017

du behöver värma upp

Du behöver värma upp. Du behöver byta fokus. Du behöver koppla av. Du behöver semester. Du behöver upptäcka något nytt. Du behöver satsa på dig själv. Du behöver ta lite ledigt, från dig själv. Du behöver varva ner. Du behöver få fart på alltihop. Du behöver komma lite närmre. Du behöver vända på perspektivet. Du behöver få lite lagom distans. Du behöver vidga dina vyer. Du behöver närläsa det här. Du behöver inte hela tiden ifrågasätta. Du behöver läsa på bättre. Du behöver lägga dig ned, på rygg, och låta skeendet själv ta överhanden. Du behöver befria dig från känslan av att det vilar ett ansvar över dig. Du behöver inga pauser, du behöver få igång motorn på allvar, du behöver varva upp, du behöver lägga i en ny växel, du behöver veva ner sidorutan and let the wind blow back your hair. Du behöver musik. Du behöver arbeta till musik. Du behöver inte fortsätta på samma ställe som igår. Du behöver förändring. Du behöver lite frisk luft. Du behöver en rejäl omgång. Du behöver logga ut. Du behöver absolut inte uppdatera. Du behöver vara ifred. Du behöver inga vänner, inte just nu. Du behöver en kram. Du behöver ett sammanhang som du begriper. Du behöver vara befriad, från tankar. Du behöver fördjupa dig i något, vadsomhelst. Du behöver jord. Du behöver frön. Du behöver en kanna vatten. Du behöver öppna balkongdörren och skura golvet. Du behöver inte bestämma dig exakt nu, för vad du ska göra om en liten stund: nu passerade ändå nuet. Du behöver återhämta dig. Du behöver minnas. Du behöver glömma. Du behöver nya skor. Du behöver ett paket knäckebröd. Behöver du inte provsmaka någon av de nya glassorterna? Behöver du hjälp. Behöver du hjälm. Behöver du inte ett uppslag. Nej. Du behöver inte lyssna på mig. Du behöver lyssna på din inre röst. Du behöver skogen. Promenadvägarna. Du behöver ett berg. Solsken. Du behöver regn och uppförsbackar och rejäla byar av motvind som suger tag i jackan och armarna och tvingar dig att arbeta hårdare och mer beslutsamt. Du behöver all tid i världen. Det har du. Det har du inte. Du behöver time out. Du behöver en utsträckt hand. En penna. Papper. Du behöver lägga handen på papperet och hindra det från att blåsa iväg och du behöver - nu - bokstavera allting som är viktigt för dig (det kanske inte är så mycket, som du behöver) och sedan behöver du knyckla ihop alltihop och resa på dig och gå ett varv inuti dig själv innan du sätter dig igen och provar på nytt. Kom igen. Vad är det du behöver?

Monday, April 24, 2017

yttrandefriheten

Yttrandefriheten är ingen leksak. Upphovsrätten är dess genomskinliga sigill, vattenstämpeln i varje diktares hjärta. Det här är mitt ord. Det är inte ditt. Ändå är det ditt ord.

Monday, April 10, 2017

jag vet ingenting

Jag vet ingenting
Alla de som vet så säkert
allting, vet de verkligen
allting så säkert
När jag skriver nu blir orden
alldeles genomskinliga
Jag kan skriva nya ord
ovanpå de gamla, och gamla
ord inuti de nyskrivna
Men ingenting är säkert
Mer än det osäkra
Spar på det här
Blås på såren med ord
De är tysta

allt liv är ett

Allt liv är ett. Om vi inte vill förstå sammanhangen. Om vi inte vill se att du är också jag. Att den andre alltid också är jag. Att det finns ett vi, bara ett. Och att det övergår i allt, det är en fysisk sanning. Allt är i allt. Om vi inte kan vara både oss själva och varandra. Om vi inte kan. Om vi måste kunna. Om jag kunde. Om jag bara kunde skriva något. Om jag visste att det fanns ett ord som var klart, en fras som var mer uttalad än de andra, om det fanns något som förlöste, som enade. Om det ens kunde vara trösterikt, det jag skrev. Om det ens kunde vara. Jag skulle vilja skriva något som blev lika organiskt och verkligt som en blomma, som hade doft och kärna i sin stjälk och som vi kunde både hålla i, och släppa. Jag älskar att finnas till. Det är så svårt.

Scilla. Foto: Magnus Carlbring 2017