Thursday, September 18, 2014

glödlampor

Nu har jag nyss bytt ut ett par glödlampor. Det är de små händelserna i tillvaron som kan orsaka de stora förändringarna. Typ om en fjäril blir uppäten av en jättesalamander på en lavasvart atoll utanför den japanska östkusten, så skapas, när groddjuret sväljer, en lätt darrning i den omgivande luften och den svaga vågrörelse som på havsytan sedan förflyttar sig alldeles osynlig över oceanen (nej det blir ingen jordbävning den här gången) når den amerikanska kontinenten och träffar, som en andedräkt från det hinsides, en rollerbladeåkande före detta neurokirurg som efter sitt pass längsmed sandstrandens boulevarder kliver in i sin condo med utsikt över alla hav och alla himlar (han tänker så, eftersom han är alltid i total harmoni med kropp och omvärld (eftersom rullskridsokåkandet kreerar en närmast exakt stimulans åt balanskristallerna i innerörat) när han har skejtat) och plockar upp fjärrkontrollen och slår på nyheterna - ingenting har egentligen hänt - och den mikroström av elektroner som sedan forsar genom kabelnätet samlas som en förflugen tanke hos en nyss avskedad teleoperatör som har bestämt sig - äntligen - för att ge sig i kast med sin fritidssyssla på allvar (hen bygger kinesiska pappersdrakar och flyger med dem den där stunden just mellan ebb och flod då vinden liksom suger luftströmmarna inåt/nedåt, det får gärna ske i månsken om vindarna bär) och därför kliver ut i garaget för att projektera och limma samman ett nytt bygge och när garageporten dras uppåt fångas vinden igen, den där lilla resten från salamanderns struphuvudsrörelse och nu, nu går det fort, nu far idéerna i etern - lätt synbara, som stoft, glittrande dammkorn i sensommardagern som just i detta ögonblick (ett uppsamlande nu) övergår i höst och mörkret bara faller och faller och du märker ju hur lugubert och skumt det blir i rummen om kvällarna och du tänder upp och - poff poff poff - lamporna ger upp. Dags att byta med andra ord. Lågenergi. Långlivade. Starkt lysande. Det är en ny tid nu: allt omkring oss skimrar av lumen och ampere. Vi ser varandra bra.

Monday, September 15, 2014

the sell out

Såhär gör vi. Vi kapar en ideologi och en folkrörelse. Vi tar hedern ifrån dem. Vi snor deras namn. Vi blir deras inre tvilling. Vi är det nya arbetarpartiet. Vi säljer allting som är fast och rörligt: lokaler vårdcentraler sjukhus inventarier personal patienter skolor järnvägar kollektivtrafik militärbaracker apotek. Vi säljer allt vi hinner med och samtidigt kapar vi arbetsrätten och arbetslöshetskassan och destruerar fackförbunden och ser till att de besuttna får tillbaks privilegier från urtiden (rut och rot och skatteavdrag) så att klasskillnaderna blir tydliga. Vi säljer allt som är tänkbart och allt som är otänkbart och - det är det viktigaste - vi säljer det till våra kompisar, till våra sponsorer och svågrar och bröder och systrar. Vi är kapitalet. Vi är makteliten. Vi är skuggorna på väggen. Och när vi är klara med detta, the sell out, och landet vi har rånat är satt på undantag och klyvt på mitten, då tackar vi för oss. Ring oss inte. Skicka inga mejl. Ni hittar oss aldrig på nätet.

Thursday, September 11, 2014

solidaritet

Egoismens bredkäftade ansikte stirrar ner på dig från valaffischerna. Individualismen har tagit oss så långt från vett och sans att vi tror att valfrihet innebär att bli utkastad i otrygghet. Vi kryper från vaggan till graven med tindrande blick: du dog men du var åtminstone fri, ingen annan än du själv styrde ditt liv. Till slut sitter vi med en katalog fylld av äldreboenden i famnen - var ska du bo? hur ska du ha det i ditt liv? - medan demensen är så stark att tankarna knappt kan fastna på vardagens ritpapper. Här målar vi en äng med kor och gamla landsvägar. Solen går upp över Sverige, en blek och ängslig sol. I skolan töms plötsligt en klass på missnöjda elever och en lärarlön lyfts ut ur budgeten och hyran höjs eftersom lokalerna är sålda på marknaden till underpris och när någonting är sålt måste någon gå med vinst och när någon går med vinst måste någon förlora: så ser spelet ut. Huset där du har bott i hela ditt liv går på auktion och du följer med, du är bara ett inventarium som man kan ställa ut på gatan. Hur har du det nu? Åh jag hankar mig fram. Det är synd, att klaga. Du står i en stum och oändlig kö och när du nästan är framme vid vårdcentralen är den såld och tömd på personal och instrument och du får ställa dig sist i kön igen. Men så ser ju marknaden ut: behov och efterfrågan prövar oss dagligen. Vem har behov av dig. Vem efterfrågar dig. Hur mycket är du värd. Du har ett litet sedeltryckeri inombords, en liten datamaskin som kalkylerar hur världen kommer att te sig - en dag när du till slut är lyckliggjord. I det sönderindividualiserade samhället är ensamheten som allra störst. Exkluderingen har blivit en ynnest, den yttersta exkluderingen är solipsistisk och därmed fullkomligt innesluten i sig själv. Vi har köpt allt vi behöver. Jag har köpt en kuvös som jag kan flyta i i ljummet saltvatten. Vi är foster i ett hermetiskt tillslutet akvarium av bortglömdhet och unicitet. Det här är jag, det kan ingen ta ifrån mig. Men snälla: prova att ta varandra ifrån varandra. Bli tillsammans. Kollektivisera. Äg ihop. Beskatta och fördela. Det finns bara en rättvisa och den är absolut. Jag tycker om tanken på att kvotera, eftersom det finns ingenting som motsäger den. Solidaritet är en blomma. Plocka hela famnen full. Dela ut.

Thursday, September 04, 2014

1964

1964. Världen som skakar sina galler. Historien som alltid riskerar att upprepa sig. Kärleken som väller över nationsgränserna och fascismen som stänger gränserna. Vilket år är det nu. Vart ska vi ta vägen. Det här går åt helvete. Det här går framåt. Vi vrider oss på den blanka kapitalismens krok. Det är inte du som bestämmer, det är storbolagen, oligarkerna, det är teknokraterna, vapenleverantörerna, det är i de mörka salongerna som besluten fattas. Vad är min röst värd. Ett liv. Det patetiska är det enda sanna. Solskenet är barmhärtigt. Havet svalkar oss ännu. Om Grönlandsisen smälter - den kommer att göra det - stiger havsnivån världen runt med sju meter. Vi flyr allt det här. Vi står och stirrar på hyllraden med varor och förundras över all denna ... müsli, alla dessa kaffepaket, all denna tandkräm. Vi gnistrar. Vi kommer att implodera. Vi är ljusfläckarna mot konserthusets sönderskjutna fasad. Vi river vårt inres fängelse och släpper ut orden. Vi kan inte göra mer än att sjunga och att glömma. Om det fanns något att be till, skulle jag be om förändring. Jag skulle be om femtioen procent, och mer, om kunskap åt dem som rymmer ut i mörkret, om att det förtvivlat enkla ska räcka åt oss alla: mat för dagen, några strofer ur en dikt, att få hålla om varandra, att tillfälligt njuta. Att kunna gå ut i det storslagna och erfara sin litenhet och under långliga tider finna frid; frid eller tomhet. Tror du att förbifarten leder till lycka, eller tror du att infarten - kabeln mot det uttunnade blodet - leder dig hem. Politik är folkets enda vapen. Ord är ammunition. Allt vi har att göra är att skriva och att skrika. Inuti är vi starka. Inuti är allt. Jag extraherar jaget ur mig själv och går med tungt hjärta till floristen och beställer buketter i vitt i rött och i svart. Sorg och uppgivenhet är startsträckan, det är nu det lyfter: ett väldigt rymdfartyg i solnedgångsfärger - ni vet hur vackra de är och hur omöjliga att beskriva - som drar oss upp och iväg, iväg som underbara spjut av ljus och av värme.


Wednesday, August 27, 2014

rösta

funderar över hur jag ska rösta
flyr in i filosofin: det är som att dyka
in i det osynliga och bli synlig
världen har fått ett skitigt spår
i sitt vackra ansikte: inte blod inte lera
utan dåligt samvete: permafrosten
släpper och metangas läcker
ut ur våra hjärtan som en feber
det gröna valbåset blåser bort
och kvar står vi med våra blanka
lappar ansikten förtvivlan: hopp
varje röst är lika mycket värd
är det en tröst eller en skräck
djupt inne i tevens svärm av ljud
vet du innerst, solidaritet, vad du vill
och hur du vill bli behandlad

Thursday, August 14, 2014

var är din poesi

var är din poesi
var är slagfalken
i dammet
var är den där blodiga
trasan mot munnen
var är den där blanka huden
var är dina skitiga lakan
var är ordflödet som ger tröst
och skapar oro
var är dina lögner
styrkan våghalsigheten
var är hjärtådern var slår du ned
nästa gång
var är din poesi är den här
var är din mjukhet
nära-döden-upplevelsen
var är ondskan
det envetna
otydligheten och skärpan
var är din mun din röst
skrattar du aldrig
bits du inte
vill du ingenting: var är
din dikts kraft
och svaghet: var faller
du var är ditt ord
vad är dikten värd
rytm offer allt
var är din poesi: nu
sliter sig allting fram
inuti texten

Wednesday, July 02, 2014

metaforen