Tuesday, February 12, 2019

naturmupp 2.0

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. Katastrofidealist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Eller det allra senaste: klimatfascist. Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.

Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.

Läser man på, bara så lite, vet man hur landet - och världen - ligger. Det finns inga tvivel. Prognoserna stämmer, med brutal exakthet. Det man räknade ut för 50 år sedan, att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären ger en temperaturökning globalt med två grader, är på väg att ske. Termometrarna ljuger inte. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det går bara åt ett enda håll: helsicke. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.

Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det här i över 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve och radio och på sociala medier, på ledarsidor, vid fikabord och middagsbord. Och sista halvåret, ja sista månaderna bara, har det riktigt stora steget tagits. Ungdomarna revolterar. Greta Thunbergs klimatstrejk sprider sig över världen.

Vi kan inte tveka. Klimatförnekarna och de som har gjort frågan om den globala uppvärmningen till politik (som om man skulle kunna tycka bort det faktum att temperaturen stiger) blir allt hårdare - och gemena - i sin retorik. Men det är i övergående. Vägen mot omställning till ett hållbart samhälle går ju inte via dem, utan via dem som engagerar sig och som själva ställer om och som bildar opinion. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Det är bråda och oroliga - men också kreativa och roliga - tider, för oss naturmuppar.

Foto Magnus Carlbring


Tuesday, January 29, 2019

det är som om människor inte har några hjärtan längre

Jag har brottats med den här texten hela eftermiddagen
Jag ser till den mellan skrivpass och annat
man måste göra: laga mat, äta mat, bära mat, diska
upp efter maten
Min tillvaro är luxuös: jag har det så förspänt
att jag sällan reflekterar över det självklara
i att vara en fri människa
En text måste vara uppriktig, även en skönlitterär
text lever på sin känsla av äkthet
Det är där det här inte fungerar: jag vill gestalta
verkligheten: men den glider bort, känns helt förändrad
Är det på riktigt, det vi upplever: avhumaniseringen
av medmänniskor, brotten mot asylrätten
Vad är det som har hänt med oss
Om man följer nyhetsflödet och flödet
i sociala media är det en enda fråga
som tycks uppta människor just nu: hur ska vi
hantera strömmen av flyktingar, och allra helst
de ensamkommande barnen
Det är som att läsa en spökskrift
Det är som att se ett bildspel ur en mardröm
rulla över näthinnan; hur kan vi ens diskutera barn
utifrån sådana premisser
Ät på de här orden:     ensamkommande      barn
Vad rör sig i dig då; din egen barndom kanske
Minns du den? Kalla, sura vintrar, elaka
skolgårdsungar och denna fördömda insikt: att
vi är här för att stanna en tid; att växa upp
till människa är en plågsam tilldragelse
Men                                 men                         men
Vi som har växt upp utanför krigen, kan vi
någonsin förstå, vi som har växt upp i toppen
av den här kastordningen som utgörs av nord/syd
Vi som tillhör västvärlden: mot de forna
kolonierna, övermakt mot förtryckta och utnyttjade
Kan vi någonsin förstå ett uns av vad det innebär
att vara ensamkommande flyktingbarn
Vi kan ju försöka: hur var du när du var liten, säg
tio, tretton, femton år; hur skulle du ha fungerat
utan social trygghet, utan föräldrar, skolgång, pengar
Eller gå ännu djupare, försök minnas
det du aldrig har upplevt: minns du när du
växte upp under en totalitär regim, det rådde
utegångsförbud på kvällarna och du fick aldrig
lämna din hemstad, knappt ens kvarteret
eller byn där du bodde, minns du
när rebellerna kom till
din mellansvenska lilla stad
och slet ut dina föräldrar på torget
och sköt dem i huvudet
Minns du nätterna i tältlägret vid gränsen
Eller, om vi tar ett annat perspektiv: ta dina egna
barn: att i tanken skicka dem till världens ände
för att troligtvis aldrig återse dem igen
Brinner det i hjärtat
Gå under hemma på din gård, vänta tills torkan
har tagit alla djur alla grödor, eller fiendearméerna
har tagit allt du äger: du kommer att dödas
Men ditt barn, dina barn: de flyr ensamma
De är de ensamkommande barnen
som flyr undan förföljelse
Krossade människohjärtan
En urvriden flytväst
Jag kommer ingen särskild vart med texten, läget
är på något sätt hopplöst: det är en spärr
mellan den äkta verkligheten och den fiktiva, 
politiska verklighet där människor tycks tro
att vi kan stänga dem som flyr från krig ute, att vi
har rätt att stänga dem som flyr
från ett skenande klimat ute från den del av världen
där just vi är födda; det kommer förstås inte
att hålla streck
Den här texten handlar inte om dig eller mig
Det är det som gnager sönder raderna: det handlar
om oss alla och om dem som kunde vara du
som kunde vara jag; vi måste bli övertydliga
eftersom nuet kräver det av oss: det finns
bara ett enda jordklot, en enda värld
Och den är inte vår: den är barnens
Slut med alla försök till konstfullhet
Ingen jävla sentimentalitet
utan direkt handling, total och solidarisk
uppslutning kring omsorg och vänlighet
Vår trygghet kan aldrig bli en sköld
utan bara självklar öppenhet
Någonstans i de här raderna springer
bröderna Lejonhjärta förbi, de sicksackar
mellan ord och handling
Skorpan som, när han kommer till Nangijala,
är så ensam och föräldralös som en människa
bara kan vara på andra sidan
av sin egen verklighet, och där är hans bror
som tar honom i sin famn
Jonatans monolog: om att inte vara någon liten lort
Den skulle skrivas överst på internet
just nu, som en uppmaning till alla som har, att ge,
och som ett löfte till alla barn, ensamkommande
och inte, på flykt i världen: vi ska rädda er
Det finns inga undanflykter bara feghet 28 januari 2016
Foto Magnus Carlbring 2018


Monday, January 28, 2019

en akvarellslinga

sorgen drabbar aldrig de idogt arbetande inutivarelserna även
om en sylvass insikt om intighet antyds när hjärnboet bränns
månens genitalier flyter som maneter eller en blodtransfusion
ur himlens slemsäck när jordklotets bombhund finner sin väg
omsorgsapparaten sitter mållös i den masserande läderfåtöljen
med fjärrkontrollen svävande i medvetandet som ett inre lod
ur civilisationens sista äggkopp: en liten dödsvind som är fadd
en liten isvind som är som en akvarellslinga över hjärteroten

Ur HORD (2012)

Foto Magnus Carlbring 2019

Thursday, January 24, 2019

det genomgripande

Det som tvingar dig framåt, det som ställer dig, tyst och sist i kön,
med hakan tryckt mot bröstet och blicken svepande över
cigarrettfimpar och pappersskräp, det som föser dig ombord
på den överlastade bussen, det som fäller dig, som en rakkniv,
ned i det svartglänsande sätet, det som rycker igång bussen, det som
får passagerarnas kroppar, i absolut samtidighet, att rycka, tungt,
först åt vänster, sedan snett vridas framåt, och sedan kastas lätt bakåt,
det som vrider asfalten, iskall, under de varmt mjuka däcken,
det som får din blick att fullkomligt tomt registrera den bländande
ljusreklamen, de förbipasserandes regnvåta ansikten, det som
utan egentlig granskning, alldeles uppgivet, naket, medföljer
all denna tidsförbrukning, nednötning av intet i intet, det som
styr eftermiddagsljuset i en vild båge, från din blick och ut
i gatuvimlets slumpmässiga skeende, det som vägrar
att genomskådas, analyseras, nedskrivas, gestaltas, det som
är en ljus susning av en förbiilande känsla, knappt förnimbar,
det som sker och knuffar skeendet framåt, vidare, det som
du är en försvinnande del utav, det är vad som, i sin tunna dräkt
av strålar, förenar och skingrar oss, ger den tillfälliga tillvaron
en luftburen, gemensam upplevelse av livets skimmer, av tid

Ur Sånger vid E4:ans avfart, 1999

Foto Magnus Carlbring

Wednesday, January 23, 2019

ha en bra dag

Medan människor förhandlar om vilket år som vi ska ha nått den och den utsläppsnivån och medan människor diskuterar om den globala uppvärmningen verkligen är så allvarlig (det är den) och om det här verkligen beror på oss (det gör det) och medan människor flyger till stora världsledarmöten för diskutera frihandel och tillväxt och oljepriser, så smälter världens inlandsisar och glaciärer. Ingen kan förhandla bort faktum. Koldioxidhalten i atmosfären stiger, vecka efter vecka, och den globala medeltemperaturen följer samma kurva. Det här har pågått sedan vi människor började bryta olja och kol. Det enda vi måste göra - det har vi veta så länge nu - är att minska utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid. Sluta flyga. Ställ bilen. Konsumera mindre. Handla närodlat. Ändra matvanor. Påverka politiken: rösta på de som tar klimatfrågan på störst allvar. Påverka marknaden: köpvägra. Påverka industrin: demonstrera och ockupera. Låt gång- och cykeltrafik alltid komma först. Inför bilfria städer. Föreslå förändringar. Varje utsläpp räknas. Förbjud all (fossildriven) privatbilism i alla tätorter vardagar mellan 8 och 17. Inför motbok på flyg. Inför bilfria söndagar. Fortsätt subventionera elcyklar. Satsa all kraft och alla medel på kollektivtrafik. Ge varje nybliven artonåring en cykel, med vagn. Shopstoppa. Odla upp varje tom yta. Odla på höjden. Täck taken med gräs. Skippa subventioner på flygbensin; låt en flygbiljett kosta vad den kostar. Bygg ut och rusta upp tåget. Satsa på förnybart. Odla urbant. Nyplantera skog. Gör landsbygden levande. Avindustrialisera jordbruket. Våga drömma om förändring och sluta drömma om en evig tillväxt. Tänk hela tiden: kretslopp. Återvinn. Släng inte i onödan. Lev lite närmre, lite mindre energikrävande. Ät mer plantbaserat. Mindre kött. Flygimportera ingenting. Tänk på att vartenda ton räknas, vartenda utsläpp. Skaffa kunskap. Lita på forskarna och de seriösa instituten. Lyssna på dem som vet. Hör vad ursprungsbefolkningarna säger, önationer, de som bor i bergen och är beroende av glaciärer, inuiter; de som ser klimatet skifta. Läs böcker. Var snäll. Tänk efter före. Den som sover syndar inte. Det lilla kan vara det stora. Tänd ett ljus. Kom närmre. Berätta något. En rolig historia drar ingen energi, den ger. Skratta. Gråt. Var snäll mot jorden, vi behöver den så förbannat mycket. Ha en bra dag.

Foto Magnus Carlbring 2018




Friday, January 18, 2019

sodapop

Kulturförakt. Bildningsförakt. Människoförakt. Förakt för svaghet. Främlingsförakt. Självförakt. Är de giftbär på samma buske? Åh. Ge alla de som går i mörkret varsitt färskt äpple. Be dem tugga solljus. Ge dem ord att dricka. Eller bara en sodapop (det låter så himla gott, och uppåt). Sodapop!

Foto Magnus Carlbring 2018

burken

Att vrida locket av sitt jag. Så hårt det satt! Att vi alla vill men inte alla kan att det är källan till all dikt all smärta. När du skriver så att det hela tiden spricker upp inuti, är du verkligen här. Känn. Det är inte farligt. Du försöker skoja bort det här. Typ: hela jag är gjord av pickles. Sura bitar alltihop. Men när du gräver upp den dallrande söta sylten som är ditt inre, då ser du vem du egentligen är. Klägg. Glitter. Plasma. Det är fint på sitt sätt.

Foto Magnus Carlbring 2019






kärnan

Jaget är det minst intressanta subjektet i en objektifierad värld. Varje bild du tar är ett självporträtt. Varje uppdatering är en flyktväg. Varje litet spår som du lämnar, lyfts som en flik av sorg, och där under syns du. Och mysterierna. Och en horisont som darrar när du rör vid den. Vi kan inte byta verkligheter, vi kan bara - som sparvarna som svärmar i granruskan efter talgbollen - försöka nå kärnan av kärnan. Och när vi tuggar på den knastrar det hårt.


Foto Magnus Carlbring 2019