skicka saltet

Nä nu ger jag fan i det här. Nu har jag ledsnat. Vaddå klimatet. Vaddå olja och kol. Vaddå kretslopp och skit. Vi är alla gödselstackar i alla fall. Gammal skit som ska bli ny skit. Yolo. Släpp väder och gå vidare. Lika bra att bränna av en rökare mens man lever. Eller. Vaddå kommande generationer? Tänk på oss som lever nu. Så himla kul är det inte. Varför ska jag försöka ändra mina kostvanor. Äta bör man - till slut dör man. Vaddå flygimport. Vill jag ha hallon och mango i det här jävla novembermörkret - because it makes me happy - så ska jag väl få det? Och en brasiliansk biffstek? Gäller att passa på medans det där underliga landet finns kvar. Hela djungler försvinner ju. Det talas om att kaffet kan ta slut, på grund av klimatförändringarna. Bra. Brygg mig en dubbel espresso, i expressfart! Jag behöver faktiskt palmolja för mina vällevnadseksem. Orangutanger kan man väl ha på zoo? Jag behöver solsken. Jag behöver ta en tur med bilen till havet och bara stå där med motorn på tomgång och bli varm och mysa och se hur horisonten darrar. Vaddå. Det är ju mitt hav?! Varför ska jag inte få flyga till Kalifornien och titta på bränderna. Jag älskar brandrök. Och regn. Jag tänker flyga till översvämningarna i Jordanien, där turister evakueras från världsarven. Tänk på min bucketlist, whattafuck. Jag är inte rädd för lite global uppvärmning. Kolla sommaren 2018. Lite skogsbränder har väl ingen dött av. Eller? Lite utslaktad boskap på grund av foderbrist - det är väl bara bra? Djuren släpper ju bara ut metangas. Eller. Grundvatten, vad ska man med det till. Det finns ju kranvatten? Och vaddå insektsdöd. Jag fick inte ett enda myggbett i somras. Är det dåligt eller? Varför ska jag källsortera. Allt skräp bränns ändå där borta vid sopstationen. Varför ska jag samåka. Det är ju min bil. Varför ska jag förändra mitt liv och leva mer hållbart. Jag gör ju ingen skillnad. Jag är bara en liten skit. En fjärt i universum. Mitt bidrag till den här planeten räknas inte. Så räkna inte med mig. Skicka saltet. Jag ska strö det i mina sår.

skalbaggen

Han har ett rynkigt, grått ansikte under det blanka järnskalet. Skalet öppnas med ett släppljud, som en diminuerad tryckluftsdörr … fssst. Han ser precis ut som Werner Aspenström, med hög och solgrå panna. Han ligger tyst bland de andra skalbaggarna när gryningen spräcker dem till liv; han känner stråk av enzym- och ljusblått på vingbredds avstånd. Ljuden av knapranden. Löv som bryts över daggig filmjölk. Doft av gråstensmur och grässtrån som petar i sig av himlen. De andra skalbaggarna har alla satt igång att äta. Men han är lite annorlunda. Han väntar först en stund; i en liten stund av väntan sker så mycket stort. Det anar han.

Ur Sandslott (1997). Idag - 13 november 2018 - är det Werner Aspenströms hundraårsdag.

Foto Magnus Carlbring 2018

jag tror inte

Jag tror inte
på positiv påverkan
Jag tror inte på egenansvar
Jag tänker inte
förändra mig, eftersom jag
vill inte det; jag ser inte

skogsbränderna i Kalifornien

Översvämningarna i Italien
Att orkanerna växer i styrka
Jag fattar inte
sambandet mellan den globala
uppvärmningen och de stigande
halterna av koldioxid
Människorna som flyr missväxt
i Centralamerika, torkan
i Syrien; jag fattar inte
sambanden
med alla dess värmerekord
och hur världen vrider sig

i kramper, grundvattnet sinar

under oss där vi går

Jag är en komplett idiot
Men det kan jag inte skriva här
för det blir en riktigt dålig
dikt, jag är ingen poet
Jag är samvetslös
Men jag vill bli omtyckt
Jag vill ha lajks, du kan väl
klicka på mig, mitt hjärta

är lika hårt som ditt

Foto Magnus Carlbring 2018

det här är ingen dikt utan en text

Fredagen den 2 november 2018, klockan 8.25

Egentligen vill man bara skratta åt alltihop
Ingen vill läsa en långdikt
om svårigheterna inuti dig eller ute i världen
Alla vill egentligen bara ha lite kul, ingen poesi
kan ändra på någonting, ingenting
ändrar på någonting, vi som vill skriva
ner det uppenbara, hamnar ofta i det dilemmat
Att det uppenbara inte låter sig nedskrivas
Att det är som att skriva av sig en klåda omöjlig
att bli av med: vi kallar det
verkligheten, den narrativa och tydliga dikten
passar, trots allt, på ett sätt bra in nu, den  
går snabbt att ta till sig och ögonblicket
blir fryst, minns du
vad du såg på teve igår kväll, minns du
vad du läste på Twitter senast, minns du
vilken uppdatering du lajkade på Facebook
Kommer du ihåg när du sprang igår kväll
i det första riktigt djupa novembermörkret
En man på väg hem från förskolan med sina barn
Hans ansikte upplyst av mobilskärmen, barnen
gick alldeles tysta en bit framför honom
Det här är ingen dikt utan en text
med avgörande radbrytningar där du kan andas
Verkligheten är inte mångskiftad, den är helt
samtidig, och uppenbar; är diktens uppgift
att tydliggöra det uppenbara
eller göra det icke uppenbara tydligt
Dikten har ingen jävla uppgift, den är 
en wettexduk, välj vilken färg den ska ha bara
Och torka av alla bordsytor tills trasan
börjar lukta unket; då är texten lika levande
som du själv, och aldrig blir du ju färdig
med ett enda något; strömmen av händelser
spränger sig in efter varenda vers
Donald Trump står – det här är på riktigt – och
säger att karavanen med flyktingar
från Centralamerika kommer att mötas 
med vapenmakt; kastar de sten på oss, 
skjuter vi dem; ibland kan en fara annalkas
och den tycks omöjlig att avvärja, en katastrof
kan komma att ske, en massaker, en sådan där 
händelse som inte kommer att utplånas
ur mänsklighetens historiska minne, Medelhavet
nu, de tusentals drunknade i år, de tiotusentals
döda genom åren – vi bara låter det ske, gör vi inte
det; omöjligt att resonera kring, Nordsydkonflikten
har vuxit sig allt starkare och mer brant och
i och med klimatförändringarna blir den prekär
Samma dag: nyheterna om att sextio procent
av jordens alla däggdjur har utplånats
på fyrtio år; arter har alltid försvunnit från jorden,
fler är de som har funnits än de som finns,
evolution och naturkatastrofer, istider,
asteroider som har störtar ner, allt har skett
Men ingenting går att jämföra med det vi
människor åsamkar/skadar/förstör nu
Minns du vad du såg på teve igår, var det
en spelfilm, kanske byggd på en verklig 
händelse, mordet på JFK, eller en dokumentär
Människor med alldeles trasiga liv
sitter vid ett köksbord med tårar i ögonmandeln
De berättar långsamt om precis allt som hänt
samtidigt som kameran rör sig
ut genom fönstret och lyfter
i en drönartagning högt över hustaken,
förortsområdet, skrotupplaget, industrierna,
förbränningsstationen, tajgan, horderna
av boskap med bleka ryggar
som rusar över en svartgrön mark, längre bort
flockar av fåglar som lyfter, vingarna
sprider sig och skuggorna växer
över havsytan och allting glittrar, vi hämtar
något att dricka och byter kanal; en riktigt rå
amerikansk komedi om människor
vars liv hela tiden utsätts för påfrestningar,
motgångarna verkar aldrig vilja ta slut
Och till slut bara skrattar vi åt alltihopa
Kolsyrebublorna fräser i munnen och mörkret
är en stenstod där utanför, känner ni inte
hur mörkret stirrar tillbaka in på oss

Foto Magnus Carlbring 2018

som färg

Vill att det jag skriver
ska kastas ut över papperet
Du vet som färg
som vad hette han som Ed Harris
spelade, Jackson Pollock
Det blir inte precis så
men jag vill i alla fall

Foto Magnus Carlbring 2018

den sista snön

Nu faller den sista snön
Där avgår det sista långflyget, de sista
stora perspektivfönstren
gnistrar av ett sista intensivt dagsljus
Himlens sista vita rispa
Ta en sista bild på en sista horisont
Vi håller händerna om den iskalla kanten
en sista gång, håll min hand
den här sista stunden
vid det sista frukostbordet, jag läser
en sista morgontidning
De grå sidorna fladdrar
i ett sista tidigt vinterljus, den sista
snön är gles och vass
Den blanka svarta marken äter allting
Den här platsen är inte förbannad, den är
övergiven, den här
ansatsen till förändring
är inte uppgiven, den är förlorad
Där rör sig den sista jordbrukaren
över de sista svarta åkern, de sista
fläckarna som yr i hans blick
Där står de sista två rådjuren frusna
i den sista skogsdungen utanför
de kommande torra åskovädren
med de sista fräsande blixtarna som slår ned
i den gamla gistna grå höladan, tom
på foder; där går skuggorna
av de sista arbetshästarna
Vid ratten sitter den sista familjefadern
och röker en sista cigarrett, slår på
en sista ljuskägla
som spelar över den grå vägbanan, där
ett sista kattdjur en sista igelkott några få
långsamma kaniner som hasar
nedför en sista svart grässlänt
mot en sista vit sandstrand
Himlen är upptänd för sista gången
Folk har samlats för att fira en ny årstid
för sista gången, sjunger yrvakna
sånger om hur tidigt och skört allting var
En sista spirande stockros, en stjälk
som brister en sista gång
över en av grå bolmande rök
instormande morgon, en sista gång

Foto Magnus Carlbring 2018

läs bort världen

Civilisationens sista utpost. En McDonald'srestaurang vid motortrafikleden. Vi sitter med varsin milkshake och suger i oss allting. Det isar i hjärnan, verkligen. Trafikströmmen vill inte ge med sig därute. Ju längre dagen lider, desto mer bilar. De kör rakt igenom våra tunnlar till hjärtan. Genom huvudet ett vasst spår av flygfotogen. Ansiktet perforerat av oväder efter oväder. Människor spolas bort i lerfloden och en ny storm bryter sig in över land. Det här är tjugohundratalet. Vi pratar om Trump. Om Bolsonaro. Om högerkrafterna. Sedan skiter vi i det där. Vi reser oss från de blanka plastlaminatborden och tar oss ut genom svängdörrarna av mörkt skuggat glas och vi sätter oss i grässlänten med varsin bok och läser. Läs bort världen. Skriv bort den. Vi är här nu med stora maskiner av ord som ska fånga upp allt det okända och göra det begripligt och hjärtligt. Följ med. Sätt dig här du också. Välj en valfri bok. Läs under tystnad. Men läs. Upplev hur det inre spiller över på det yttre och världen återtar en form som är både helt ny och uråldrig.

Foto Magnus Carlbring 2018

jag gör en spellista

Jag gör en spellista till hösten. Och ett bildspel. Jag skriver ner alla detaljer ur minnet samtidigt som jag inser att det här är inte minnen det är ett slags levande organismer. Ord är inte skuggor de har sköldar och innanför sköldarna odlar vi tillsammans upp areal efter areal av ljus. Det är så vi förstår varandra. Vi kommunicerar genom bark. Ja det är lövens nervkarta och det grå och det som kommer inifrån som vi inte kan. Jag har en öppen hand, öppen mot det jag inte vill förstå. Tänk dig att handen är en parabolantenn. Allt som strömmar är in är förbjudet men mänskligt. Vi vill vara tigrar som försvinner i det bengaliska gräsets skugga men vi är kundvagnar som aldrig upphör. Stålet är mitt inre uppdrag att slita det ur kroppen som en enda fråga. Bredvid mig sitter mitt jag och gråter över allt som inte blev. Men det som blev då. Men det som kan bli då. Men hösten då. Men det som vi är då. Det som verkligen finns. Att ansiktet går att plocka ner bland de andra varorna och när man väl är framme vid varubandet inser att det här, det här är ju Vintergatan och det där, det där är inte mitt ansikte, det är en rymdfarkost. Att vi speglar oss i dimmorna innan de lyfter och vad som blir kvar är en nyss sönderäten åker. Vi kan inte leva i ett vakuum men vi kan gräva oss ner i det och låta mörkret tugga i sig av oss. Jag är god. Du är god. Hur vi än försöker kan ingenting nöta det ur oss. Bara en sista uppgivelse innan allt vänder som i slutet av den där oerhörda filmen som du inte minns titeln på eller vad den - egentligen - handlade om eller vem eller vilka som spelade huvudrollerna. Men det var vi. Vi anar det. Att det är ett utvecklat synopsis av den tid som var vår som vi nu genomför. Och till musik. Och till stråkar. En oboe som skär upp himlen som bara en oboe kan göra när den tar de högsta tonerna; det är som ett träd som gråter ljusrött blod som reflekterar svagt svagt viskande solstrålar. Det här är inte kitsch det här är verklighet. Lammen betar i ditt inre. Håll kvar den bilden. Håll kvar hur ängarna välter ned i havet till sång.

Foto Magnus Carlbring 2018