Friday, January 05, 2018

HORD 2.0

Femårsjubileet firades med en sequel som innehåller en prequel. Där HORD var hård och anonym och en flod av mörkt skräp som brinner i människans hjärta, är DIE HORD en skimrande tunn fjärilsvinge. Det spröda är det starka. Inuti allt är ett du och ett jag och ett vi och en sång. Sjung med.



Klicka på länken för ett läsäventyr. Det är gratis.

Vill du sponsra poesin, swisha en tjuga till 0705328730.



Thursday, January 04, 2018

dina egna ord

Det viktigaste är att du behåller en kärna av ditt jag intakt och orörd att det finns språk kvar därinne som ingen annan än du vet om och kan använda sig av det är som en giftkapsel du kan bryta över det du har skrivit så att det blir osynligt och du blir räddad av dina egna ord.

Foto Magnus Carlbring 2017


habermas och internetsamtalet

Har Habermas tvångsfria och åsiktsbildande samtal - som ska ligga till grund för demokrati och upplysning och bli till medel för människors handlande - en plats på internet? Jo absolut, men det krävs en viss - hur ska vi säga - nivå av artighet och ödmjukhet. Och insikt om att text är materia som både är föränderlig och beständig. Vi befinner oss i ett landskap av både kvicksilver och härdat stål. Hypertextens och kommentatorsfältets puerila stadium borde övergå i någon slags mer eller mindre kreativ studiecirkelssamtalsprocess där alla lyssnar på alla och där varje ord, varje formulering innebär ett ställningstagande som kan omprövas och omvärderas och kanske då och då uppmärksammas av något helt annat skäl än som var tänkt från början. Ibland har man ju inte ens tänkt något från början utan bara börjat att skriva av vilket prosaiskt skäl som helst. Typ: ja se det snöar ja se det snöar. Och? Vad menar du med det? Försöker du göra dig märkvärdig? Tror du att det är viktigt för någon annan än dig, att det snöar? Ja det tror jag. Eller tror. Hoppas är kanske mer precist formulerat. Eller oprecist. Det oprecisa är kanske det mest precisa vi kan åstadkomma. Varje text är exakt som ett snöfall: man har ingen aning om när det börjar eller vad det ska bli av det. Ord bara. Drivor av ord.
Foto Magnus Carlbring 2017

Saturday, December 23, 2017

mötet med julapan

Ur romanen Paul Exodus Propp (2004), femte kapitlet. Detta har hänt: Det är tidig vinter. Författarämnet, den tämligen olycksamme poeten Paul Propp, har blivit misshandlad, knivskuren i läppen, i Kungstrådgården i Stockholm. En för honom alldeles okänd familj har tagit honom om hand; det är barnen Vera och Hannu och mamman Lillemor och pappan tillika läkaren Klaus. Paul Propp är skadad, omtöcknad av morfin och bandagerad i ansiktet. Familjen har fler medlemmar, ska det visa sig, och en av dem ska vi strax få träffa. Här följer Mötet med julapan.


Nu satt han upp. Man hade flyttat honom. Man måste ha släpat eller burit honom in i ett annat rum, i lägenhetens – han såg en fasad glittra på andra sidan gatan, fönster med ad­ventsstjärnor, sjuarmade elektriska ljusstakar, en elgirland i form av en vinkande Kalle Anka som blinkade i grönt, i gult, i rött i ett fönster; han befann sig inne i staden, någon­stans, i en äldre fastighet, högt i tak, höga föns­ter, stuckatur längsmed väggarna, en kakelugn – var­dagsrum, och han satt upprätt i en blodröd soffa med händerna i knäet och huvudet uppall­rat av kuddar. Rummet var tomt på människor. Det brann levande ljus på bordet, röda. En liten julgran i plast stod på en pall mitt i rummet. I en skål framför honom fanns mandari­ner och nötter och kolor i glittrande papper. Musik strömmade genom rummet: Nu tändas tusen juleljus Och nu öppnades en dörr, en vit dörr med skimrande mässingshandtag, och en liten tomtenisse kikade in, den röda luvan hängde först fram genom dörrspringan som en vimpel och se­dan stack ett fräknigt pojkansikte fram därunder med ett stort rött ärr längsmed ena kin­den och glodde på honom med ljusa ögon. Tomtenissen glodde på Propp, gjorde en grimas och klampade in i vardags­rummet; han bar en liten jutesäck på ryggen, och efter honom kom lilla Vera i sina lusse­kläder, ljuskronan lyste, hon höll ihop sina hän­der till en kil som pekade mot himlen och hon stirrade mycket allvarsamt framför sig, hög­tidligt, nästan skrämmande. Och sedan följde Lillemor, klädd även hon i lucialinne, med ett brett rött band om midjan och ett stearinljus brinnande i handen. Nu var det förstås bara tomtefar kvar, tänkte Paul, och suckade uppgivet. Han var fast i något slags ritual här, här skulle ske ett offer, ett blot, man skulle dansa långdans, och han var utsedd till publik, till den här familjens femte hjul, vad tvingades man inte genomlida i sitt liv. Men O, detta var ju diktarens öde. Det var slumpen. Det var bestämmelsen. Det var konsekvensen. Detta, att sitta bandagerad i halva fejan i en puffig Ikeasoffa i ett vardagsrum någonstans i Stock­holms innerstad den första dagen i advent och invänta jultomten, det var den yttersta kon­sekven­sen av att han en gång började skriva, att han beslutade sig för att hämnas på De Som För­störde Min Barndom – ”Jag ska bränna dem med min pennudd!”, att han hade börjat, som femton­åring, att stava sig igenom Dostojevskijs samtliga romaner – han kom bara en kvart in i varje innan han uppgivet slängde dem ifrån sig, bölande: ”Fy i helvetet så många NAMN de har de där ryssarna!” – och samtidigt själv föra an­teckningar, noter, dag­bok, skisser – i vad han på senare tid valt att kalla för Vaxdukshäftet, en tunn samling dag­böcker han hade sparat i botten av den låda med paltor och pryttlar som nu låg och stank svett och pung hemma i Maja Viktorssons lägenhet på Överklassgärdet; en gång i en lagom avlägsen fram­tid skulle han plocka fram Vax­dukshäftet och skriva rent anteckningarna och ge ut dem i en tunn och svartpärmad volym under namnet Hämnden – försökte koppla av, gned sin torra gom med tungan, sneglade törstigt på en flaska julmust som stod hägrande på bordet, och inväntade tomte­fars intåg i rummet. Han klagade inte. Han hade satt sig själv här; hade han inte fått ingi­velsen, i skuf­fen på en trucker i natten i hösten, att bli dra­matiker och sedan gått till fot­bollsmafiosen Popovic för att låna en tiotusing och hamnat i ett snack om teve­produk­tio­ner och därpå hamnat hos Blitzkrieg och hade … och och och … hade världen bara stått stilla hade ingenting hänt.
  
Så.
  
Släpp in morfintomten.
  
Allt är ändå mitt fel.
  
Herregud.
  
Låt skådespelet börja.
  
Och nu hördes trampandet av stora stövlar, tomtenissen Hannu och lill-Lucian Vera och den stora tärnan Lillemor stod och kikade mot dörren. Propp kunde se hur Lillemor plirade mot honom i ögonvrån där han satt med huvudet hängande mot en väldig, julröd, hjärt­formad plyschkudde. Nu bultade det på dörren.
  
– Iiii, tjöt lilla Vera.
  
– Sug fett, sa tomtenissen.
  
– Håll i er nu, sa Lillemor. Nu är det dags. Nu har det äntligen blivit dags.
  
Och nu kom chocken. In störtade – inte vankade eller vickade eller gungade eller åbä­kade sig in som en gammal gubbe med en säck på ryggen och ett väldigt skrattande tomteskägg, utan in störtade, frustande och grymtande och med svängande armar och hu­vudet flygande på en lång, böjlig hals och fötterna smattrande mot parketten, klädd i tomteluva och kort, röd rock, en apa. En schimpans. En bjässe. En brungrå, dreg­lande schimpans som hukade sig in, ylade mot taket, gjorde en kullerbytta och släntrade fram mot soffan där Paul satt och apan dunkade en näve i soffbordet och medan han klängde upp i Pauls knä, tung och frustande, greppade han en näve mandariner med en hand och började skala dem med tänderna, en i taget, samtidigt som han utstötte höga, gutturala, tjattrande läten. Apan la se­dan en arm om Pauls hals och började med ett fruktansvärt långt pekfinger pilla av ho­nom bandaget, ritsch, han slet av det, plåster och gasbinda och klämmor och bomull och fetvadd och blod och hudslamsor for genom rummet och apan stack ett finger in i Pauls mun och bände upp käkarna och Paul skrek – nu skrek han för full hals, nu var bandaget borta, nu kunde han låta all skräck och ilska komma ut – av smärta när schimpansen bör­jade trycka in mandarinklyftor mellan hans trasiga läppar. Ci­trussaften sved och skrek i det färska, ny­sydda såret.
  
Hannu och Vera stod stumma och stirrade på apan och på Paul, blickstilla, öppna små munnar, Hannu släppte den lilla tomtesäcken i golvet, Lillemor stod likadan som sina barn, alldeles stel, uppsträckt, ett leende fastsmetat i ansiktet som en örfil. Och apan tog ett nytt grepp om Paul, klängde upp på hans rygg, la armen om hans hals och drog ned honom ur soffan, de rullade in tillsammans under soffbordet, juleljuset som brann där uppe slogs om­kull, det dråsade nötter och frukt över de två, och Paul gjorde ett försök att ge tillbaka, la ar­marna om apans rygg och mage i ett försök att få in ett brottningsgrepp, kanske en halv­nelson, armen måste in där, upp över nacken, men apan var ohyggligt stark, reste sig, ku­tig och vrång, och rus­kade av sig Paul Propp som ohyra ur sin päls. Paul nu på rygg. Apan över honom. Käften öppen, tänderna klapprar. Apan höjer sina väldiga armar med de knutna små apnävarna högt, högt över Paul och börjar beartbeta honom med lösa, fladd­riga slag. En arm upp som skydd. Paul rullar ihop i fosterställning. Apan hoppar upp på honom, trampar honom i hu­vudet, slår honom över ryggen, sidan, magen, låren, sla­gen blir allt hårdare. Nu biter han till, i örat. Paul tjuter. Blod. En hand mot örsnibben. Han­den blodig. Kinden blodig. Det forsar blod ned i den beigea tjocka mattan under dem. Paul för­söker slå tillbaks, kommer upp på knäna, måttar en höger mot apan och slår ett hål i luften. Apan genast bakom honom. Drar honom i håret, klättrar upp på hans axlar. Hannu lösgörs ur sin förtrollning, brister ut i skratt. Vera skriker: ”Iiii!” Lillemor dråsar samman, hen­nes ljus i handen faller i mat­tan, det slocknar inte, hennes knän vi­ker sig, hon faller åt sidan, halsen viker sig, huvudet slår i golvet, det stora lakansvita lin­net punkteras, sjunker samman över henne som en svepning.
  
Hjälp mig.
  
Deus ex machina.
  
Bonk bonk bonk.
  
FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN HÄR.
  
Och nu gjorde Klaus till slut sin entré. Han kom i morgonrock och tomteluva och toff­lor, som uppkliven direkt ur sängen, grusig i blicken och med ett koppel i ena handen och två bananer i den andra, han kom smygande, kopplet svängde framför honom som en lasso och han kom runt soffan som en jägare, en spejare med hu­vudet i höjd med soffans kant, och kikade fram, för att precis se hur apan slet tag i Pauls hår och började dunka hans lea­lösa huvud i golvet, dunk dunk dunk. Hjälp mig. Mother I am dying. Jag försvinner i ocea­nen. Allt detta blod, o mor, vi må jag lida. Och Klaus viss­lade lågt, en kort vissling, nästan tyst, han bara blåste ut lite luft mellan läp­parna. Frrrt. Och apan stannade upp, höjde sitt huvud, vred på det, lystrade. Klaus viss­lade igen, höll upp de bägge bananerna.
  
– Såja Ubbegubben. Såja.
  
Och apan gnydde till, torkade sig om munnen med den håriga armen och rullade ned från den snyftande Paul Propp, hur det molade i örat, hur det tjöt i käften av smärta, tårarna kom. Klaus satte sig ned på huk, lockade på djuret och sträckte fram bananerna, höll kopplet i ena handen som en snara och när apan larvade fram över vardagsrumsgolvet vif­tade Klaus till med kopplet, slog det om apans hals och drog till; han reste sig och hämtade in snaran, släpade djuret till sin sida och – istället för att ge dem till apan – stoppade bana­nerna i morgonrocksfickan.
  
– Duktig idiot, muttrade Klaus, vände om och började släpa apan ut ur rummet. I dör­ren vände han sig om. – God jul på er förresten, sa han och log mot sin lilla familj. När jag har låst in apjäveln ska vi väl ha varsina skinkmackor, eller vad tycker ni.
  
Lillemor lyfte sitt huvud från där hon låg, kravlade upp i sittande och gned sin nacke.
  
– Och sedan, sa hon matt, sedan blir det långdans.
  
– Det suger värsta fett, sa Hannu, som nu smög fram mot Paul där han låg och kved med handen för det sargade örat. Hannu böjde sig ned och stirrade på blodet i mattan. Fett fett fett, sa han.
  
– Javisst, sa Klaus från dörren, nu försökte apan gnyende klättra upp i hans famn, den sträckte sina långa armar upp mot hans ansikte och plutade med läpparna. – Fy skäms, Ubbe, fräste Klaus och knuffade undan schimpansen. Fy dig. Javisst, sa han. Sedan blir det långdans.
  
Lilla Vera satte sig, hon sjönk ned på knä på golvet och tog av sig luciakronan som hon la framför sig, snurrade på den, log mot sin pappa.
  
– Det e alla fall roligt, sa hon och fnissade till.
  
– Roligt, sa Klaus. Vad är roligt, gumman min?
  
– När det blir av, sa Vera.
  
– Blir av.
  
– Ja.
  
– Vad?
  
– När julapan kommer.
  
– Jo, det är skoj. Men nu får vi låsa in honom igen.
  
– Te nästa jul, pappa.
   – Till nästa jul, min lilla gumma. Till nästa jul.

*

Paul Propp finns att låna som e-bok här.









Monday, December 18, 2017

i dikten sjunger jag

I rymden kan ingen höra dig skrika. I Sverige talar man svenska. I poesin bryts språket upp Och du blir fri I dikten sjunger jag
på versmått dolda i radbrytningens flik Sant är att makt innebär makt över språk: läs mycket skriv mycket.
Foto Magnus Carlbring 2017


Thursday, December 14, 2017

det genomgripande


Foto Magnus Carlbring 2017


Det genomgripande

Det som tvingar dig framåt, det som ställer dig, tyst och sist i kön,
med hakan tryckt mot bröstet och blicken svepande över
cigarrettfimpar och pappersskräp, det som föser dig ombord
på den överlastade bussen, det som fäller dig, som en rakkniv,
ned i det svartglänsande sätet, det som rycker igång bussen, det som
får passagerarnas kroppar, i absolut samtidighet, att rycka, tungt,
först åt vänster, sedan snett vridas framåt, och sedan kastas lätt bakåt,
det som vrider asfalten, iskall, under de varmt mjuka däcken,
det som får din blick att fullkomligt tomt registrera den bländande
ljusreklamen, de förbipasserandes regnvåta ansikten, det som
utan egentlig granskning, alldeles uppgivet, naket, medföljer
all denna tidsförbrukning, nednötning av intet i intet, det som
styr eftermiddagsljuset i en vild båge, från din blick och ut
i gatuvimlets slumpmässiga skeende, det som vägrar
att genomskådas, analyseras, nedskrivas, gestaltas, det som
är en ljus susning av en förbiilande känsla, knappt förnimbar,
det som sker och knuffar skeendet framåt, vidare, det som
du är en försvinnande del utav, det är vad som, i sin tunna dräkt
av strålar, förenar och skingrar oss, ger den tillfälliga tillvaron
en luftburen, gemensam upplevelse av livets skimmer, av tid

Ur Sånger vid E4:ans avfart, 1999




Köp ett exemplar av Sånger vid E4:ans avfart.

1999 fick Magnus Carlbring Tidningen Vi:s litteraturpris för diktsamlingen Sånger vid E 4:ans avfart. Motiveringen löd: "Magnus Carlbring får Vi:s litterära pris 1999 för sin diktsamling Sånger vid E4:ans avfart. Med stor bildfantasi och djup respekt för människan sätter han ord på en livskänsla som kan finnas i alla stämningslägen mellan självmordet och kärleksscenen i köket och var som helst mellan en motorvägskant och en mälarstrand. Livet är stort, men det ryms i förorten."


Monday, December 11, 2017

hord fyller fem

de metallögda råsaftcentrifugerna slår sig ned vid kvällsvarden
och designar samtidigt en inre bild av massförstörelse och hat
två hundra vita män äger hälften av jordens rikedomar medan
man väntar på att kapseln ska störta igenom himmelshinnan
till det lilla stallet hinner supersonic och supermario med bud
om att födseln måste ske digitalt och barnet offras på pricken

Ur HORD (2012)


Nu firar vi Hords nedkomst på julafton 2012. Fem år i år. Fira med att läsa hela monsterdikten.


                         Köp den här! 


100 kronor inkl. moms och frakt. Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal.

https://formogr.am/hVKqwsZU5e

kväll december








© Magnus Carlbring 2017