tisdag, juli 21, 2020

bra

Vi har kämpat hela den här våren, tillsammans. Följt rekommendationerna, och nyhetsuppdateringen, osvikligt. Och det ljusnar nu, det har varit en hemsk tid. Minns du när det var 10 sidor dödsannonser i tidningen. Du sviktade inte. Vi höll distansen. Vi visste att länder med total lockdown skulle lida mer senare, vi fattade att det här är ett virus som det inte finns något botemedel mot och vi såg att det betedde sig oerhört annorlunda. En del blev så sjuka. En del dog, förlorade anhöriga. En del blev knappt förkylda. En del har haft viruset men vet det ej. Men ett vet vi. Vi gjorde exakt vad som sades. Vi följde rekommendationerna. Vi tog hand om varandra och vi värnade de äldre och vi åkte inte kollektivt om vi inte var tvungna och vi jobbade hemifrån om vi kunde. Och vi såg att det ljusnade. Men vi tar inte ut något i förskott. Det är fortfarande en mycket farlig sjukdom som sprids över världen och nya smitthärdar uppstår. Jag valde att aldrig diskutera detta. De döda. Metoderna. Vad visste jag. Vad kunde jag göra. Vad begrep jag. En sak: att om jag håller distansen smittar jag inte och minskar risken att bli smittad. Vi var så många som tog det så försiktigt. Hela tillvaron stannade av, tog ett djupt - men försiktigt - andetag. Samtidigt spreds massvis av rykten om hur illa det var ställt med folks beteenden.

Jag bor i Stockholm, och vi fick veta hur usla vi är här. Men det stämmer inte. Jag vet inte något om smittspridning, men såg tydligt hur det formligen exploderade här, efter sportlovet och alla hemkomster. Trots allt vi gjorde. Men kanske blev det ändå så bra som det kunde bli, på grund av allt vi gjorde. Precis som Folkhälsomyndigheten hela tiden sa. Om alla följer rekommendationerna, kommer vi att ta oss igenom det här och kanske mot sommaren eller slutet av sommaren blir det bättre. Det var vad de sa. Men hela tiden med förbehållet att det kan dra ut på tiden, att vi måste ha tålamod. Men jag läser ju nu hur sjukvården har det något lättare. Minns ni hur det var i april? Hur snabbt kan vi glömma. Det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg och att vi fortsätter att solidariskt följa rekommendationer och riktlinjer. Det finns ingen annan väg att gå.

Jag brukar försöka att inte gnälla, att inte rikta energin mot det som inte hjälper upp, som inte ger stadga. Men en sak är väldigt sorglig, och det är dessa trådar och kluster av rent politiserat gnäll och käbbel där alla - fullständigt okunniga eller fördomsfulla - klagomål riktats mot dem som har jobbat med att försöka stävja spridningen och se framåt och till folkhälsan i stort. Det riktas ju mot oss alla, vi som har ställt om våra liv komplett, bokat av resor och ändrat planer, styrt om jobb och umgänge och hållit distansen och samtidigt sett hur de som verkligen sliter - inom vården och alla andra samhällsbärande (samhället är vi alla) funktioner - kämpar tjufyrasju för att ta oss igenom detta. Framtiden är alltid oviss, det är allt vi vet om den. Och nu skälver den, sakta, tyst, under det här viruset och kanske kommande virus och - inga kanske där - en oavbrutet stigande global medeltemperatur som kommer att orsaka nya svårigheter och utmaningar som vi och våra efterkommande måste förhålla sig till och ta sig igenom. Det finns ett bra sätt att göra detta på. Tillsammans. Lita till varandra. Samtala. Lyssna. Interagera. Och - det gäller virus och farsoter likväl som naturkatastrofer och klimatkris - lyssna till vetenskapen. Forskare vet inte alltid, men deras jobb är att försöka utröna och på det viset säkra (så långt det är möjligt) upp för oss alla, så att vi kan parera och leva våra liv så gott det går. Vi behöver forskarnas professionalism och ödmjukhet, precis som de behöver vår ödmjukhet och vårt lyssnande.

Det är en av de märkligaste tider vi lever i. Men ser vi tillbaka är alla tider en av de märkligaste. Och så kommer det att vara framåt också. Det gäller att se det an med tillförsikt. Och mod. Och visst gott humör; det är kanske människans största styrka, stråket alltid av att lyckas hålla humöret uppe, allt allvar till trots. Jag minns ett klipp från sjuksköterskor och läkare i full skyddsmundering, som dansade in på intensivvårdsavdelningen, inför dagens (eller om det var nattens) jobb. Inte så att de sjuka såg, eller kränktes av det, utan för att de bars framåt av varandras sång och varandras high five. Det är bra. Vi vet ju det, att det kan vara bra, att det kommer bli bra. För barnens skull är det det enda vi innerst vet. Vi har ju alla varit där, eller hur?





torsdag, juli 02, 2020

lajka

Du vill förstås inte att det ska vara så här. Du vill inte att det vi människor har gjort under 1900-talet, och längre tillbaks ändå och fram tills nu, ska få sådana här konsekvenser. Du väljer inte att blunda för det. Men du ser det inte helt klart heller. Det här gäller många av oss. Jag tvår inte mina händer, vi står alla i oljetråget. Du vill ju gärna köpa den där. Du vill ju så gärna resa dit. Du har aldrig varit där. Du vill så hemskt gärna utveckla det där. Riva ut och köpa nytt. Växa. Du vill känna att du är en del av den där e x p a n s i o n e n, att vi fortsätter förflytta oss, upptäcka, gräva ut. Men. Tillväxten kan inte ske på bekostnad av det som tillväxten behöver. Det säger sig självt. Om du gräver en grop, blir det ett hål. Om du bränner olja, stiger halten av koldioxid i atmosfären. Om halten stiger, bromsas värmestrålningen. Växthuseffekten ökar. Värmen stiger. Haven blir varmare. Liv dör. Ovädren blir starkare, bränderna fler, isarna smälter, dricksvattnet sinar. Ja ni vet. Ska vi se på det här, som på en oerhörd tavla, tills ramarna fattar eld. Eller ska vi ta ner bilden från väggen. Rekonstruera. Lämna in på omvårdnad. Putsa upp och sedan skydda. Se hela bilden igen. Titta. Där bor vi. De där, nere i kanten, är ju du och jag. Och där är havet. Så blått det ändå är. Och skogarna, så vilda, så viktiga. Vi låter dem växa upp igen, breda ut sig. Vi kan faktiskt ta det lite varligt. Vi kan faktiskt slå oss ner i en sån där. Plocka upp en sån där. Läsa ett par såna där. Relaxa lite. Vi har den där förmågan, att snabbt ställa om och varva ner och växla spår och byta om och tagga ner och hämta hem och dra tillbaks och styra upp och fixa till. Varför gör vi inte det, vad gäller de fossila bränslena. Varför går inte beslutsfattarna all in på att stoppa utsläppen. Varför är inte de politiska partier som tar klimatkrisen på allra störst allvar i växande i opinionen. Varför är det de unga som måste säga ifrån, på allvar, de som faktiskt inte har bränt all den här oljan och soppan och kolet. Vi kan ju växa ändå. Vi kan förflytta oss ändå. Bygga nytt. Vi kan faktiskt utvecklas hur mycket som helst, och samtidigt ställa om till ett mer hållbart samhälle och värld. Kanske är det till och med just att utvecklas hur mycket som helst, att fatta att vi är en del av ett enormt kretslopp, en kugge, och inte dess härskare och utsugare. Vi vill ju inte att naturen i övrigt ska betrakta oss som pesten. Vi vill ju kunna ta del av allt det där fina. Berg. Hav. Skogar. Mat. Utsikten. Himlarna. Vår uppgift är kanske att dokumentera det och gestalta det och pyssla om det, efter förmåga. Men inte sluka alltihop och fullständigt ge den i vad vi gör med soporna och avfallet och resterna och vad som sker med alltihop sedan. För sedan är redan nu. Vi är framtiden allihop. Ta hand om den, vetja, och njut samtidigt. Jag tänker att det kommer att bli roligare av det här, om vi ser framåt tillsammans och lajkar att luften lättar. Lajka.


onsdag, juli 01, 2020

bibliotekstjänst

Skriv skönlitterärt fick 4 av 5 hos BTJ

Ur recensionen: "Boken kan med stor behållning även ligga till grund för skrivarkurser på folkhögskolor och universitet och vänder sig därmed också till en målgrupp med ambition att utveckla ett författarskap. Magnus Carlbring är författare och lärare på en skrivarlinje på en folkhögskola. Det märks att han har stor erfarenhet av att leda skrivarkurser." Jonas Herrlin, BTJ-häftet nr 14, 2020.



tisdag, juni 16, 2020

optimisten

Jag är optimistisk pessimist. Eller om det är tvärtom. Pessimistisk optimist. Det låter tyvärr mer troligt. Jag tror, jag har hela tiden trott, på människans förmåga att anpassa sig och ställa om inför svåra situationer. Är inte människan en överlevare? Eller är vi bara upptäckare, kolonisatörer, erövrare, slagskämpar, konkurrenter, dragna svärd och höjda knölpåkar. Är vi inte samarbetsvarelser. Är vi inte beroende av varandra. Förstår vi inte, i tid, allvaret i frågan.

Lyssna. Hör tjutet från himlen. Det är kometen som kommer. Asteroiden. Klippblocket från yttre rymden som nu slungas mot vår planet med full kraft. Benämn den. Vad heter kometen. Människan. Mänskligheten. Det är de där varelserna som sitter bakom ratten på jättejeepen och i flygfåtöljen till jumbojeten och håller händerna om den snurrande oljeborren och kastar hjälmarna i luften när det svarta guldet ejakulerar ur jordytan. Det är vi. Soldyrkarna och fossilbränslefylleristerna. Vi störtar rakt in i oss själva.

Så här är det. Jag har skrivit det ettusen gånger. Jag har läst forskningen och litteraturen och följt utvecklingen ganska länge nu och fast jag förstås inte är någon naturvetenskapsman har jag vett nog att förstå att en vederhäftig rapport som säger att våra utsläpp av koldioxid från fossila bränslen oavbrutet höjer jordens medeltemperatur, är korrekt. Och den där rapporten är inte ensam. De är otaliga. Och de korresponderas av de enkla fakta som temperaturmätningarna innebär. Graderna stiger. I samma takt som våra utsläpp av koldioxid stiger, stiger temperaturen oavbrutet och om detta fortsätter (det finns ingenting överhuvudtaget som säger att det inte kommer att fortsätta), kommer det som kallas biosfären - vår egen livsmiljö - att kapsejsa. Dö, det är dessvärre ordet. Det händer inte imorgon, men vi är på väg dit redan idag.

Så vad gör vi. Vi måste alltså göra alt vi kan för att sluta bränna fossila bränslen. Igår fick flyget åtskilliga miljarder i stöd. Igår godkändes bygget av ett nytt oljeraffinaderi i södra Sverige. Två stora omtag som innebär att utsläppen av koldioxid kommer att öka, inte minska. När vi under den här våren har levt under pandemins tryck, har utsläppen minskat; det är bra men det är inte självvalt och alla märker nu hur marken skälver under oss av oro. När återgår allt till det normala. När kan vi resa igen. När går nästa flyg. En miljon svenskar reste utomlands under sportlovet, sedan stannade det bryskt av. Men reseindustrin är i startgroparna. Konsumtionssamhället har inte hejdats, men transporterna har förstås minskat. Temporärt. Beskedet om raffinaderiet mottogs med glädje av flera politiska partier. Det är faktiskt som om de inte fattar allvaret, det är som om de inte har tagit del av forskning och nyheter. År efter år efter år stiger värmen. Jag kan inte förklara det fler gånger. Tjugo av de varmaste åren någonsin uppmätta har varit under de senaste tjugotvå åren. Och de fem senaste är de varmaste någonsin. 2020 blir inget undantag. Det kunde ha varit annorlunda. Med all vår vetskap; det borde ha bromsats genom att vi kraftigt minskade våra utsläpp. Varför gör vi inte det. Ingen av oss är perfekt. Men alla borde åtminstone sträva åt samma håll, i det här prekära läget. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Jag tänker att det som för somliga låter som skällsord - alarmist, klimataktivist - är det enda möjliga att vara.

Vi har ställt om hela samhället på grund av coronapandemin. Resor. Arbeten. Sätt att leva och umgås. Det är oerhört påfrestande, det är som att leva i ett slags krigssituation; det mesta vi gör kräver avsteg och umbäranden. Men det går. Det går att ställa om allting. Samma sak gäller klimatkrisen. Det går. Det kommer att gå att ställa om allting. Det finns en klimatrörelse som alls inte har stannat, alls inte har givit upp. Snarare växer den i beslutsamhet när vi nu ser hur snabbt en omställning faktiskt kan ske. Människan är en överlevare, en anpassningsbar och föränderlig varelse. Och nog är människan en god varelse. Nog bryr vi oss om allt annat levande på planeten. Nog begriper vi att om skogar och hav och djur diminueras och stöts undan av oss, så förlorar vi bara på det själva. Nog fattar vi att vi är en del av det förunderliga, inte dess härskare.

Så jag är ändå optimist. Lite desillusionerad; mer det än pessimist. Lite medtagen. Stundvis både förvånad och förbaskad. På nätet kan jag hamna i diskussioner med vuxna män (ja de är alltid män) som är riksdagsledamöter eller jobbar kanske med finanser eller i transportbranschen eller bara rent allmänt är i min egen ålder och tycks tro att de vet bättre än alla andra i en fråga där vetenskapen och verkligheten kör över dem stundligen. De beter sig inte ett spår bättre än sådana som tror att jorden är platt eller att månlandningen var fejk. De dissar professorer i klimat och meteorologi och geologi och de försöker göra ner institutioner som Royal Society och NASA och NOAA och Copernicus och universitet världen över. Bara. För. Att. De. Inte. Vill. Att. Det. Ska. Vara. Sant. Som. De. Säger. Klimatet skenar. Krisen är akut. Vi vet varför. Det är vårt fel. Vi måste ställa om.

Flyget ska förstås inte subventioneras mer. De pengarna ska gå till innovationer och omställning. Det fossildrivna jetplanet är en parentes i vår historia. Det kommer nya grejer. I en viss framtid är de klimatsmarta luftskeppen tillbaka. Någon gång lär vi oss att bemästra den joniska vinden; vi kommer att flyga oerhört snabbt oerhört tyst och helt klimatvänligt. I sinom tid kommer segelfartygen ta över världshaven igen, moderniserade, nyutvecklade. Vi möts, på distans. Vi kommer att åka tåg och kanske hyperloop. Mindre plan, typ taxiformat, kommer att kunna drivas på el. Allt kommer att fungera. Men vi ska förstås inte lägga pengarna på nya raffinaderier eller skapa ett ännu större oljeberoende. Så småningom kommer den här epoken kallas oljeåldern, ett passerat kapitel, såsom vi har passerat stenåldern järnåldern bronsåldern. Nästa ålder är vi på väg in i, det blir hållbarhetstiden; kanske kommer den att kallas kretsloppsåldern. En tid när vi människor hittar hem till oss själva. Det kommer att bli bra. Så jag stryker inledningen jag nyss skrev. Jag är optimist. Kanske inte överdrivet optimistisk. Men tillräckligt. Vi är alla tillräckliga, det är vår gemensamma styrka. Vi klarar det här.


torsdag, juni 04, 2020

coronavåren

Din uppgift är att sammanfatta
allt det som har skett hittills år 2020, skriv
i stolpar eller som ett enda långt flöde
vad du känner vad du har gjort vad du har
upplevt, hur har du förändrats (har du
förändrats?), hur har ditt liv förändrats,
din omgivning, dina nära och kära,
platsen där du bor, landet du bor i, den här
världen, atmosfären, framtiden: Vad
kommer att ske efter allt detta, vilket blir
resultatet (eller är resultatet ett pågående
skede, är vi själva resultatet, hur
mäter man det som omöjligt kan vara
stilla, ser du dig själv, går det att
begripa omfatta analysera, få hjälp, be
om hjälp, hjälpa varandra)

 

Kan du inte börja
Vem vill börja
Vem tar ordet, det här
berör ju oss alla, ska vi börja
med att sluta smutskasta varandra, sluta
baktala varandra, inse att vi är helt jämlika
inför ett virus: ingen skonas alla skonas
Det som sker dig kunde skett mig
Det som inte drabbar mig kan drabba dig
Vi är varandra, viruset
är ett brus omkring oss, ett bett, hugg,
intrång, förbannelse

 

Beskriv åtminstone något
faktiskt konkret uppenbart, utan att
använda ord som respiratorer, stängda
gränser, äldreomsorg, dödsannonser,
andningssvårigheter, social
distansering, ensamhet, munskydd,
toalettpapper, handsprit, covid-19,
ambulansutryckningar, pandemi
Använd något ord som för dig
gestaltar den här våren vi kallar
coronavåren, jag kan försiktigt börja
Men det gäller att vara öppen
och spontan, säg det bara: Vi

 

Det blev ett vi, det kan få vara så
Låt det förbli ett vi, även efteråt, en värld
som slits isär är ingen värld, en värld
som arbetar ihop är en


onsdag, maj 27, 2020

skriv skönlitterärt

Nu finns min nya bok till försäljning!

Skriv skönlitterärt är en handbok fylld av övningar för den som är i början av sitt skrivande eller för den som är en erfaren skribent; för den som går på en skrivarkurs eller för den som leder den; för den som skriver i grupp eller för den som skriver hemma på sin kammare.

I boken ges en genomgång av det skönlitterära skrivandets genrer och uttryckssätt, inledningsvis i form av korta uppvärmningsövningar för att därefter beta av de stora ämnena: poesi, prosa och dramatik.

Att skriva är den friaste av sysslor, men att bejaka sin frihet och tro på sin text är inte alltid det enklaste. Ständigt jagas den som skriver av konventioner och krav, höga anspråk och dåligt självförtroende. Skriv skönlitterärt erbjuder en praktisk väg:

Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt - och öva ständigt! 


tisdag, maj 19, 2020

du har ingen

Du har ingen energi alls kvar
Det är som om vi har tuggats ner till damm och till dammets damm
Du har ingenting att lyfta upp det här med, ingen vilja, ingen metod, ingen möjlighet; allt är ett vasst brus
Du har ingen sömn att ta till, du har ingen vrå, ingen
panikattack, ingen luftgrop, ingen skövlad
djungel att gömma dig i
Inga uttorkade
vattenfall
Ingen förhoppning på att trafiken därute i natten ska kunna stilla det här som oavbrutet mal, det är sten mot sten mot sten
Du har inga nagelband
Inga trasiga strumpor eller torrt hår eller avskavd hud
Du har inga yttre kännetecken
Det här syns inte på dig, du är som en havsyta av metall
Det här är den där tiden som aldrig skulle komma som kom nu
Du är den där nästan smutsgula kanten över hustaket
av det första försommarljuset som är det sista dagsljuset
Du är de två ringduvorna på taknocken, deras skeva
mjuka rörelser, silhuetterna mot natthimlen
som nu är brandgul som nu är helt brunsvart som nu är död
Du ställer dig så nära mig att jag blir den där glasrutan
som skiljer oss åt, jag är din lövkrona av skugga
En enda ensam genom natten seglande ljudlös enorm
havstrut mellan fasaderna i det helt övergivna
storstadsområdet
De tysta ambulanserna med sitt mörka inre
De tusentals tända Ikeanattljusen, de blankslitna
sätena i anhörigrummet, de röda bokstäverna
på den vita namnskylten, de perforerade trätofflorna, de
ansiktslösa ansiktena, människorna är vi
Vi har ingen energi kvar alls, vi är bara ett moln
inuti ett annat moln som sprängs sönder
av ett ännu mindre moln vars blixtkraft är här nu
Vi väntar på rygg på att det ska komma
Vi väntar samtidigt som kraften
sakta men säkert lämnar oss som ur en släckt sol
Är det så vi kommer att somna,
med den vulkanerupterande kokande mässingsytan
liksom frigjord från vara tankeströmmar
som syre från ett sädesfält i brinnande månsken
Eller är det strålkastarna utanför fältsjukhuset
Eller är det lampan i badrummet, allt
som flimrar är det vi eller är det
det som inte ska bli vi, jag ska sakta men säkert
plantera ett rep i jorden tills repet multnar
Och blir ångrök

I den ska vi, ja det visste vi inte, dansa
Det är märkligt, vi kan alls inte dansa, och det är det
vi ska göra, tunga som nattfjärilar, lätta som
tankar eller nej, som anti-tankar, gör motstånd
fast du nästan inte orkar någonting alls