Egentligen vill man bara skratta åt alltihop
Ingen vill läsa en långdikt
om svårigheterna inuti dig eller ute i världen
Alla vill egentligen bara ha lite kul, ingen poesi
kan ändra på någonting, ingenting
ändrar på någonting, vi som vill skriva
ner det uppenbara, hamnar ofta i det dilemmat
Att det uppenbara inte låter sig nedskrivas
Att det är som att skriva av sig en klåda omöjlig
att bli av med: vi kallar det
verkligheten, den narrativa och tydliga dikten
passar, trots allt, på ett sätt bra in nu, den
går snabbt att ta till sig och ögonblicket
blir fryst, minns du
vad du såg på teve igår kväll, minns du
vad du läste på Twitter senast, minns du
vilken uppdatering du lajkade på Facebook
Kommer du ihåg när du sprang igår kväll
i det första riktigt djupa novembermörkret
En man på väg hem från förskolan med sina barn
Hans ansikte upplyst av mobilskärmen, barnen
gick alldeles tysta en bit framför honom
Det här är ingen dikt utan en text
med avgörande radbrytningar där du kan andas
Verkligheten är inte mångskiftad, den är helt
samtidig, och uppenbar; är diktens uppgift
att tydliggöra det uppenbara
eller göra det icke uppenbara tydligt
Dikten har ingen jävla uppgift, den är
en wettexduk, välj vilken färg den ska ha bara
Och torka av alla bordsytor tills trasan
börjar lukta unket; då är texten lika levande
som du själv, och aldrig blir du ju färdig
med ett enda något; strömmen av händelser
spränger sig in efter varenda vers
Donald Trump står – det här är på riktigt – och
säger att karavanen med flyktingar
från Centralamerika kommer att mötas
med vapenmakt; kastar de sten på oss,
skjuter vi dem; ibland kan en fara annalkas
och den tycks omöjlig att avvärja, en katastrof
kan komma att ske, en massaker, en sådan där
händelse som inte kommer att utplånas
ur mänsklighetens historiska minne, Medelhavet
nu, de tusentals drunknade i år, de tiotusentals
döda genom åren – vi bara låter det ske, gör vi inte
det; omöjligt att resonera kring, Nordsydkonflikten
har vuxit sig allt starkare och mer brant och
i och med klimatförändringarna blir den prekär
Samma dag: nyheterna om att sextio procent
av jordens alla däggdjur har utplånats
på fyrtio år; arter har alltid försvunnit från jorden,
fler är de som har funnits än de som finns,
evolution och naturkatastrofer, istider,
asteroider som har störtar ner, allt har skett
Men ingenting går att jämföra med det vi
människor åsamkar/skadar/förstör nu
Minns du vad du såg på teve igår, var det
en spelfilm, kanske byggd på en verklig
händelse, mordet på JFK, eller en dokumentär
Människor med alldeles trasiga liv
sitter vid ett köksbord med tårar i ögonmandeln
De berättar långsamt om precis allt som hänt
samtidigt som kameran rör sig
ut genom fönstret och lyfter
i en drönartagning högt över hustaken,
förortsområdet, skrotupplaget, industrierna,
förbränningsstationen, tajgan, horderna
av boskap med bleka ryggar
som rusar över en svartgrön mark, längre bort
flockar av fåglar som lyfter, vingarna
sprider sig och skuggorna växer
över havsytan och allting glittrar, vi hämtar
något att dricka och byter kanal; en riktigt rå
amerikansk komedi om människor
vars liv hela tiden utsätts för påfrestningar,
motgångarna verkar aldrig vilja ta slut
Och till slut bara skrattar vi åt alltihopa
Kolsyrebublorna fräser i munnen och mörkret
är en stenstod där utanför, känner ni inte
hur mörkret stirrar tillbaka in på oss
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
