Plötsligt står de där, sotsvarta och räliga, i trädgården, med varsin vidbränd rymdhjälm under armen. Det ryker ur dräkterna och de plockar bort askflagor från armarna.
Vi har nyss landat, säger Rut.
Precis, säger Rot.
Kapseln slog ner mitt i centrum, säger Rut.
I centrums mitt, säger Rot.
Morran förbarmar sig över dem och bjuder på varsitt glas nykokt. Farran står med armarna i kors och bara tvivlar och tvivlar; han gillar inte de här figurerna alls. Deras ambition. Deras tjänstvillighet. Oäkthet. Han tycker inte om när människor är servila mot varandra och underdåniga. Han tror på jämlikhet. På människors lika värde. Han vill inte ha några tjänstehjon som gör skitjobbet i hans hus. Lika lite som han skulle göra det åt någon annan.
Vi har varit på semester, säger Rut.
I en annan galax, säger Rot.
Morran frågar hur det var där borta och om resan gick bra och allt det där man säger.
Åjovars, säger Rut. Och Rot säger samma sak: Åjovars. Nog var det fint i yttre världsrymden. Stjärnklart. Tyngdlöst. Som ett slags oändligt fritt fall, rätt ut i evigheten.
Men, säger de i en mun och ser först på varanda och sedan med lystna blickar på det ostädade huset och den oräfsade tomten bakom dem. Men borta brak hemma bäst.
Och därmed drar de igång jobbet igen. Kavar ur astronautkostymerna och klär sig i arbetsoveraller och kepsar och hämtar dammsugare och sugmopp och hinkar och trasor och krattor, gräsklippare, våtskrapor, tvättsvampar, sprejflaskor, dammvippor - you name it.
Medan Farran och Morran med varsina djupa suckar sätter sig med sina smartphones och stirrar in varsina olösliga korsord. Livet är fyllt av alla dessa oskrivna ord som ingen begriper.
