Farran väger nu tvåhundranittio kilo. Morran strax över. Allt de är kapabla till är att - om ens det - lyfta fjärrkontrollen från golvet och byta kanal.
Slå över. Här händer ingenting.
Slå över igen. Här händer ingenting.
Rut och Rot finns dock tillhands, för att förströ. De spelar upp sketcher. De drar vitsar. De skryter och skrävlar och beter sig. De serverar och ordnar. Allting är alltid tiptop.
Men Morran låter sig inte underhållas. Hon är så uttråkad av bekymmerslöshet - det finns ju ingenting att fundera över, ingenting att planera, nu när Rut och Rot gör allting - att hon behöver kräkas. Farran är likadan. Han dräller godispapper omkring sig och fjärtar slappt. Livet är meningstömt. Och Rut och Rot är genast där och torkar upp och plockar upp.
När kvällen kommer kryper Rut och Rot in i hundkojan där de bor. Det lilla husljuset Mysko sitter på tassarna utanför och ser misstänksamt in i mörkret. Mysko börjar tröttna på de där två. Det är som om entusiasmen, kreativiteten, handlingskraften, påhitten och underfundigheten och samvaron och lättjan och ... ja allt skoj ... har försvunnit. Varken Morran eller Farran bryr sig om ett jota längre.
Det fixar Rut.
Det fixar Rot.
Det är allt de orkar säga. Det fixar Rut och Rot. De ligger i varsin soffa och ältar sitt mantra: Det fixar Rut det fixar Rot det fixar Rut det fixar Rot ...
