Hej!
Det är jag som är den pigge entrepenören. Jag kommer gående i texten i tusendollarsskor och skimrande kostym. Jag är hal. Bakslug. Påhittig. Bedräglig. En lögnare. Kan man tänka sig en bättre entrepenör än en författare? Jag går omkring med en bricka och bjuder på skumpa och lämnar ifrån mig visitkort. Köp mig. Läs mig.
"Lille vän", sa alltid Fröken till mig som barn. "Du som skriver så bra, du borde bli ... entrepenör!"
*
Jag är Marcel Proust, den franske romanförfattaren; han som satt sjuklig på sin kammare och skrev och skrev och skrev. Pennan brann i handen. Ända in i döden skrev han på sin väldiga roman. Inte mycket till entrepenöranda, i den opigge konstnären. Men han skrev världslitteratur. Så hur skulle han ha gjort i dag? Piggat på sig, och lite käckt lagt ut sina skrivande tunna händer på entrepenad? Eller hade han lagt av, med alltihop?
Ta Franz Kafka annars. Han lessnade så helt på alltihop - konstnärskapet, ekonomin, förlagsstridigheter, ordens vrånghet: hela det jämrans entrepenörskapet - att han lät bränna en massa av sina texter. Men inte allt. Oförmögen att ens äta, på grund av sin svåra sjukdom, korrekturläste han till sin sista dag i livet manuset till volymen En svältkonstnär. Vilken tur då, att det fanns entrepenörer som kunde se till att manuset gavs ut, efter konstnärens död.
Kan man tänka sig Gunnar Ekelöf, knalla fram i den här texten, som en glad entrepenör? Den dysterkvisten? Bah. Edith Södergran, en av våra mest banbrytande modernister vars dikter har blivit en del av kulturarvet. Lungsjuk och eländig dog hon alldeles för ung och utan att alls ha påvisat något entrepenörskap. Hon bara skrev. Och skrev. Och skrev. Och skrev. Tills hon dog.
Ibland kan jag tänka på människorna som ett kollektiv, där man har olika roller och där man hjälper varandra. Där finns läkare och bibliotekarier och brandsoldater och butiksbiträden och entrepenörer (vad ÄR en entrepenör?) och konstnärer (typ: poeter målare musiker filmare) och annat. Man tar del av varandras jobb. Man hjälper och stödjer varandra. Läkaren lappar ihop min trasiga hjärna, när den har legat ute på entrepenad och blivit nedtrampad. Sedan läser hon mina dikter, doktorn, på kvällskvisten. Medan bibliotekarien lånar ut mina böcker och butiksbiträdet sitter i ett kyffe bland grönsaker och läser poesi poesi poesi. Och entrepenören, han ... han ... han ... ja vad GÖR en entrepenör egentligen? De är pigga, det har jag fattat. Och de entrepenerar.
Gunnar Ekelöf pratade om någonting han kallade Ingentingtimmar; den där tiden då diktaren gör till synes just ingenting. Vegeterar. Promenerar. Lagar sin lunch, diskar efter sig. Finns till. Ser sig omkring. Samlar på sig grejer. Stoff. Ord. Tillfällen. Bilder. De där timmarna kunde man kanske ägna åt sitt entrepenörskap istället? Frågan är då vad entrepenörerna skulle göra? Ingenting, kanske?
DN i dag
