fredag, juni 18, 2010

kärnkraften

1979 Harrisburg. Början till slutet. Vilket vansinne vi har kreerat. Kärnkraft är en livsfarlig energikälla och människans lek med storheter vi inte hanterar. Fugghedaboutit. Lägg ned. Vi ska rösta bort det. Vi ska vara vuxna. Vi ska göra det för vår egen framtid, och för barnens, för allt det kommande. Tage Danielssons lugna stämma med sin elegant vässade retorik: sannolikhetsläran som får politiker och makthavare att ljuga sig fram till påhittade sanningar.

1980 Jag är nitton år. Får rösta för första gången. Övertygelsen är självklar och stark. Den här världen ska inte vi människor med berått mod tå kål på, förgifta, bränna ut. Jag röstar nej. För framtidens skull. Majoriteten röstar nej. Kärnkraften är en parentes: den ska sakta avvecklas. Vi ska överleva, vi människor.

1986 Tjernobyl. Det är nästan så att man ser det där genomsläppliga, fluorescerande molnet av partiklar som sakta sakta faller över Sverige. Minns: de nödslaktade renarna i norr, ljudet av blod som sopas ned i gruset, bär och svampar och den mörka jorden som prickades av giftigt stoft. Dödens osynliga regn mot våra ansikten.

2010 No worries. Kärnkraften är bara en parentes. Vi förlääänger den bara. När man ljuger, det vet varje storfiskare och varje hycklare av avancerad art, då räcker armarna inte till. En parentes kan bli så utsträckt att mitt i hänger ord - lögner löften valfläsk som avfall i en sunkig sänkhåv - som dåliga samveten tills allting spricker och man står ensam kvar i en övergiven plenisal och inte ens tror på sig själv längre. Politik som sviker folket är alldeles meningslös.

Vi är nu tillbaks i framtiden. Och nejet står kvar, med radioaktivt lysande bokstäver, som ett historiskt minne. Ett nej har blivit ett ja. Skäms ingen?