Alla får ju lite av den där glansen, ett skvätt av guldet, en skänk med handen, en vinkning från en balkong eller en bild i en tidning.
Även embryo märker lite skillnad. När han kommer ner till dvdbutiken för att lämna tillbaks eller hyra, säger Dvdmannen: Tjena Prinsen!
Och embryo ba: Vaddå ba varför då varför jag ba vaddå?
Och Dvdmannen ba: Du är ju lik honom: samma stil.
Och embryo lutar sig mot dvddisken och ser på Dvdmannen med trött blick: I hellskottland heller. Jag har hawaiikalsipper och världens största t-tröja. Och han är kostymerad i kostym.
Nja nja. Men ni har samma stil. Samma sätt.
Och embryo igen: Nej det är omögligt, jag är en disträ och ganska håglös ung gammal man i mina sämsta år. Och han har allting bonat framför sig: hela livet som en förgylld spegelsal med välstoppade dynor.
Nejmen ni har samma hållning, samma sätt att gå, samma lite pillemariska stil. Man vet aldrig vad ni tänker på, det är det.
Och nu går det upp ett ljus.
Aha, säger embryo. Det är tomheten du menar.
Exakt.
Det svarta hålet.
Precis.
Det där bottenlösa innehållslösa som jag aldrig vet vad det ska fyllas med: ord eller inte.
Nu fattar du, prins embryo.
Välan Ers Höghet, säger sålunda embryo och bugar mjukt innan han går bort till racket och plockar ned Lejonkungen. Han tar ettan, det alltid lika säkra kortet. Simba, susar det igenom honom. Himlen med alla sina skärvor och ljus. Det är där vi alla hamnar till slut. Alla vi människor är ett slags kungligheter.
