Embryos farra - Frank - sitter i brädgården i trädgården med en planka i knäet och en hammare i ena handen och munnen full av spik.
Nu spikar vi igen igen.
Sverkcers farra - glödlampsfabrikanten och idésprutan - cyklar förbi på sin vingliga tjugoåttatummare och ringer i klockan: Hallon Frank!
Hallon hallon.
Ska du spika igen igen, det undrar jag nu.
Yep. Nu är teven min.
Äntligen.
Det går mot slutspel i slutspelet och både Tyskland och Brasilien går vidare. Nu krävs det koncentration.
Äntligen, säger Sverkcers farra igen och hoppar upp i sadeln och trampar ner mot Coop Konsum. Han ropar: Jag ska bunkra upp med konserver jag!
Frank höjer en hand och knyter näven segervisst mot den midsommarblå himlen.
Jag ska spika igen igen.
Och med de orden reser han sig och knallar in i huset och bankar fast brädan i golvet och sedan spikar han fast tevefåtöljen i brädan och sedan spikar han fast sig själv - ena brallan - i fåtöljen och sedan ska han just sträcka sig efter fjärrisen när han märker att den är för långt borta. Han når den inte. Han gnyr. Han försöker slita sig loss, men sitter bra fast. Han ropar på Morran, på Brollan, på Embryo. Men de har glömt sig i skrällaren med karaokemaskinen och hör just ingenting.
Och där sitter han, Embryos farra, och glor in i tevens svarta hål. Tystnaden skriker. Skriken tystnar. Skymningen är ljus. Gryningen ljusnar. Midsommarveckan rullar in som en skimrande idrottsarena.
Hur går det för Tyskland. Hur går det för Brasilien. England. South Africa. Medan Frank sitter där med själen fylld av kval och oro, pågår turneringen i ett parallellt universum utan att han har en susning om hur resultaten blir.
Och. Men. Vad gör en människa i nöd.
Till slut nöjer han sig med detta. Han blir ett med sin fåtölj, med sina tankar.
Tomheten, tänker han, är fylld av ingenting. Och det är alltid något.
