Men.
Hur smarta är vi egentligen, vi människor?
Klarar vi att ställa om till hållbart?
Kommer vi att fixa att lämna fossilberoendet
bakom oss?
Fattar vi inte konsekvenserna av att strunta
i vad vetenskapen säger?
Jag är inte säker längre. Jag har varit
bombsäker i flera år, jag har varit övertygad om att det finns kraft och
möjligheter i vårt sätt att vara, att alltid kunna anpassa oss och utvecklas
och förändras. Och överleva.
Men nu undrar jag.
Vad som krävs är att vi slutar bränna
fossila bränslen, det vet vi. Det finns några stackare som fortsätter att så
tvivel kring detta, särskilt i sociala medier, men de blir allt färre.
Värmerekord efter värmerekord och skogsbränder världen över går liksom inte att
trolla bort. Vartenda år under 2000-talet har bjudit på mycket obehagliga
klimatrelaterade sensationer.
Vi glömmer så fort. Googla bakåt och se
efter. Uppdatera minnet. Skogsbränder. Översvämningar. Allt kraftigare oväder.
Glaciärer som smälter. Grundvattenbrist. Brunnar som torkar ut. Grödor som dör.
Problemet är att vi slutar inte att bränna
fossilt. 24 juli slogs rekordet för antal flygplan i luften under ett dygn på
jorden. 225 000. Samma dag slogs värmerekord i Nederländerna, Belgien och
Tyskland. Temperaturerna tickar kring 40 grader och över. Vad tänker vi på. Sambanden
är närmast övertydliga. Varför agerar vi inte mer, starkare.
Inför motbok på flyg. Omedelbart. Det
tvingar människor att anpassa sig och planera sitt resande.
Inför bensinransonering. Omedelbart. Det
blir genast rättvist och kommer att ge utslag på utsläppskurvan snabbt.
Slopa alla subventioner på klimatskadlig
verksamhet. Nu. Det är kris. Då krävs krisåtgärder. Resoluta handlingar.
Men. Kommer sådana till synes radikala beslut
att fattas? Här? Globalt? Vid nästa klimatmöte? Jag har börjat tvivla. Och
tvivlet stör. Vi kan inte tvivla, det är kontraproduktivt. Vi måste vara
övertygade om att det vi har ställt till med – de eskalerande utsläppen av
koldioxid – kan vi återställa. Vi måste förstå att vi är en del av kretsloppet,
att det vi tar måste återbördas. Vi måste inse att vi människor på ett sätt är
större än naturen, då vi har förmågan att förstöra dess system, ruinera
världen. På ett annat sätt är naturen större än oss, eller rättare: vi är en
del av en större helhet som vi måste respektera. Ansvaret är stort. Vi bär det.
Det gäller att bära det med beslutsamhet och visst gott humör.
Men räcker det.
Räcker vår beslutsamhet och ambition. Räcker
det att stoppa utsläppen. Värmeböljorna blir alltmer frekventa. De höga
temperaturerna är livsfarliga. Människans kropp klarar inte att inte få
återhämta sig från värmen, dygn efter dygn efter dygn. Och grödor torkar ut och
sädesfält och skogar brinner upp. Vår livsmiljö dör.
Är nästa steg geoengineering; alltså att vi
använder oss av vår teknik och kunskap för att påverka klimatet än mer, men då
för att bromsa uppvärmningen? Det finns metoder som är enkla. Trädplantering är
självklart, och naturligt. Vi kan minska albedoeffekten genom att måla hustak
och väggar och parkytor vita. Vi kan skicka upp partiklar i atmosfären för att
bromsa instrålningen, ett slags konstruerade vulkanutbrottseffekter. Vi kan
också börja suga tillbaks koldioxiden ur atmosfären; det finns maskiner. Allt
detta kostar mycket. Men har vi inte råd med det? Har vi inte råd att rädda vår
egen livsmiljö?
Den andra stora frågan är energin. Vi är
relativt lyckligt lottade här i Sverige som har vår vattenkraft och samtidigt bygger ut vindkraft och solkraft relativt snabbt.
Men räcker det.
Behöver vi inte dra ner på tempot? Behöver
vi inte inse att en ständigt ökande tillväxt är en paradox i en värld som
kröker rygg under just detta: att vi begår rovdrift på planeten, aldrig tillåter den
att återhämta sig.
Det pågår samtidigt en diskussionsbatalj om
kärnkraftens vara eller ickevara. Framstående klimatskribenter som Mark Lynas
och Eric Holthaus hävdar att kärnkraften är nödvändig för att vi ska kunna
bromsa utsläppen av koldioxid. Och kanske är det så, för nu. I förlängningen är
dock både oljeåldern och atomåldern tidsåldrar vi människor kommer att ha
lämnat bakom oss; i en förhoppningsvis snar framtid kommer så snabba och
samtidigt livsfarliga energikällor att betraktas som primitiva. Vi som röstade nej till kärnkraften 1980 minns med
viss häpenhet de beslut om avveckling som fattades då, och kan jämföra med
diskussionen idag. Häromdagen var det rusning efter jodtabletter i Archangelsk i Ryssland, efter radioaktiva utsläpp; ingen vet från vad. Det nukleära är alldeles för instabilt, alldeles för farligt. Förnybart är framtiden. Vind. Vatten. Jordvärme. Solkraft.
De nya begreppen behöver tid att omfattas.
Cirkulärekonomi. Kretsloppssamhälle. Hållbarhetsepoken. Samtidigt är vi där nu;
de farhågor som klimatforskarna ställde för bara ett decennium sedan, besannas
redan idag. Permafrosten släpper. Metanfickorna öppnas. Koldioxidkurvan bromsas
inte, halten bara stiger, och temperaturen i samma takt.
Sudda ut tvivlen.
Om vi agerar tillsammans och om vi gör det
resolut och omedelbart, kommer vi att ordna upp det här. Hjälp till. Tveka
inte. Varje utsläpp räknas. Vi är här för att ta ansvar för den komplexa och vackra planet vi alla av en lycklig slump har hamnat på. Ställ om.
Var modig och hamna inte alltför ofta i samvetskval och bryderier. Världen
tackar oss inte för sådant. Världen kommer att tacka oss för att vi räddade
den. Utan tvivel.
 |
Foto Magnus Carlbring
|
