där

Det är skönt när man får de där utomkroppsliga upplevelserna. Som om det är någonting där, där det inte är något. Jag sprang tio kilometer. Blåst. Sjöytan som blixtrar. En rödhake, liten som ett barns knytnäve och lätt som en vindpust, i skogskanten. Alla de här sensommarblommorna: malva, nävor, näckrosor. Är det redan sensommar? Språket har ingen barriär. Det är en barriär. Jag stretchar. Musklerna är uråldriga, bara senor kvar, som en gammal get, det gnäller i varje por. Men aspen där ovanför. Den koboltblå himlen. Vit tuss av ett enda moln. Trädet skälver. Bladen är som nervknippen. Gunnar Ekelöfs halva hexameter rasslar nerför stammen, en gråsvart ödla med blank blick. En inre klarhet i allt det yttre. Då ser jag mig själv: på fältet rör jag mig snabbt bortåt, ett vilt försvinnande moln, tusentals ansikten i ett enda prisma, en sönderblåst maskrosboll, den sista för i år. Härligt att upplösas i intet.

Foto Magnus Carlbring