Om det var språket som var farligt. Om det var språket som kom
underifrån. Om det var den svarta jorden som var farlig. Näringen kom från det
oförsvarade. Om det var fågelungar vi var. Om ingen tog oss i försvar. Om vi
var tvungna att välja sida. Om det visade sig att the good guys befann sig
periferin men hade samma hjärtats längtan. Som du. Och som du. Och som du. Om
det handlar om att bli lyft som liten. Att vi verkligen är fågelungar. Att allt
som ligger här omkring oss som är
trasigt bara är skal. Om det här går att ordna med rättvis fördelning och en
rejäl avskalning av de besuttnas besuttenhet. Den där procenten som äger allt
som den där majoriteten saknar. Men de kan väl leva av andra saker, livet har
ju större värden än. Ja. Nej. Livet har ett enda värde. Livet. Lägg en hand på
den förlorades genomskinliga kind och håll kvar den tills du själv är borta. Är
det vad som binder oss samman: att vi glider isär lika snabbt som hela
universum utvidgas. Vi är ett aldrig avslutat skrik. Big bang. Och sedan
skriket rakt ut i den svarta intigheten. Vad gör vi. Tröstar varandra. Är det
vad allt det här handlar om. Att det är sant att vårt behov av tröst är
omättligt och att vårt uppdrag är just det. Plocka små detaljer ur varandras
pälsar och hålla dem i nypan och se på dem och knäppa bort dem. Och sedan sova
i en famn i en famn i en famn. Håll i det lilla och stora du har.
 |
Foto Magnus Carlbring
|
