utvandrarna

Trötta och svultna och tärda efter tio veckor till sjöss, kliver familjen Nilsson - Karl Oskar och Kristina och deras tre undernärda barn - iland i det förlovade landet. Drömmen är så nära nu. Allt det förgångna, det magra och det fattiga, ska bli till något nytt. Det nya livet i det nya landet börjar här. Uppe på kajen bländas de av den heta solen, innan de - så snart de fått en fot på fasta marken - blir beskjutna, med tårgas. De rusar tillbaks ombord, sveper med sig ungarna i famnen, de är jagade av soldater med gevär. Ögonen rinner och stridsgasen fräter fast i ansiktshuden. Aldrig kommer de få ro. Aldrig finner de den frihet de söker, de arma mänskorna.
   Karl Oskars bror, den unge Robert Nilsson - sjutton år - och hans kamrat Arvid, duktigt sletna drängar - den ene med svidande örsprång och tinnitus, sviter efter en misshandel av sin forna husbonde, den andre med tänderna ruttnande i käften - hamnar omedelbart i fängsel och förvar i det nya landet. Skallarna mäts. Deras knäleder mäts. "Ni är icke värdiga. Ni är icke dem ni utger er för att vara. Försvinn!" Och sedan skickas de tillbaks ut på havet. Hem igen, till ett hem de inte har, de skyddslösa pojkarna.
   Den gamla utfattiga öländska bondmoran Fina-Kajsa, vars make dog till sjöss och begrovs i djupet - hon är så erbarmligt sjuklig och knappt kan gå - har inget att leva av när hon kommer iland. Hon tvingas sätta sig i ett gathörn och tigga. Och ordningsmakten är efter henne, tvingar henne att flytta på sig gång efter annan. "Kräla i smutsen, människa. Skam över ditt minne. Komma hit och tigga från vårt bord." Hon får sitta där i sin smuts och sitt armod, tills hennes tid är slut, den stackars änkan.
   Så gack det då för våra utvandrare. Illa bemötta och vanhedrade tvingades de till uppgivelse och förnedring. Allt de drömt om, allt de strävat efter, togs dem ifrån.
   Men hur än myndigheter och övermakt än försöker. Med tårgas. Med kravallstaket. Med murar. Med knämätningar och förhör. Världen är i ständig förändring. Migrationen kommer alltid att fortgå. Det är den sköna vågens rörelse. Det är mötet det handlar om, mellan människor. Hur vi tar varandra om hand. Att den andre alltid kunde vara du. Och att du alltid är den andre. Ta dem iland. Låt dem stanna. Ingen ska behöva befinna sig i nöd. Inte här och inte någonstans. Alla hör till den här jorden, varje ensam själ. Lyssna på varandra. Se varandra där ni är. Var människa, mänska.