jag gör en spellista

Jag gör en spellista till hösten. Och ett bildspel. Jag skriver ner alla detaljer ur minnet samtidigt som jag inser att det här är inte minnen det är ett slags levande organismer. Ord är inte skuggor de har sköldar och innanför sköldarna odlar vi tillsammans upp areal efter areal av ljus. Det är så vi förstår varandra. Vi kommunicerar genom bark. Ja det är lövens nervkarta och det grå och det som kommer inifrån som vi inte kan. Jag har en öppen hand, öppen mot det jag inte vill förstå. Tänk dig att handen är en parabolantenn. Allt som strömmar är in är förbjudet men mänskligt. Vi vill vara tigrar som försvinner i det bengaliska gräsets skugga men vi är kundvagnar som aldrig upphör. Stålet är mitt inre uppdrag att slita det ur kroppen som en enda fråga. Bredvid mig sitter mitt jag och gråter över allt som inte blev. Men det som blev då. Men det som kan bli då. Men hösten då. Men det som vi är då. Det som verkligen finns. Att ansiktet går att plocka ner bland de andra varorna och när man väl är framme vid varubandet inser att det här, det här är ju Vintergatan och det där, det där är inte mitt ansikte, det är en rymdfarkost. Att vi speglar oss i dimmorna innan de lyfter och vad som blir kvar är en nyss sönderäten åker. Vi kan inte leva i ett vakuum men vi kan gräva oss ner i det och låta mörkret tugga i sig av oss. Jag är god. Du är god. Hur vi än försöker kan ingenting nöta det ur oss. Bara en sista uppgivelse innan allt vänder som i slutet av den där oerhörda filmen som du inte minns titeln på eller vad den - egentligen - handlade om eller vem eller vilka som spelade huvudrollerna. Men det var vi. Vi anar det. Att det är ett utvecklat synopsis av den tid som var vår som vi nu genomför. Och till musik. Och till stråkar. En oboe som skär upp himlen som bara en oboe kan göra när den tar de högsta tonerna; det är som ett träd som gråter ljusrött blod som reflekterar svagt svagt viskande solstrålar. Det här är inte kitsch det här är verklighet. Lammen betar i ditt inre. Håll kvar den bilden. Håll kvar hur ängarna välter ned i havet till sång.

Foto Magnus Carlbring 2018