vore lyrikfredag var dag: hur skönt kravlöst
är inte det, och hur fritt är inte det
Och hur smärtsamt är inte det
Hur självklart
Det är i versraden såret blottläggs
Eller solen sänker sig i sitt heta silver
Jag började tidigt
med en dikt av Mark Strand:
"Jag arbetar på min teg under måsarnas skrik
och den djupa himlens blick. Jag arbetar ensam
tills jag inte står ut med mitt arbete." (övers. Stewe Claeson)
Sen klev jag upp och ställde mig
vid branten och såg ner över floden och hamnen
Det låg svarta fartyg vid Stockholms alla kajer
De amerikanska örlogsvimplarna, fransiga och kantade
av sot och blod, täckte åskådarnas ansikten
Vi stod alla och grät utan att veta varför
Vi gråter allihop och vet exakt varför
Den tyst malande vardagen
Den tyst malande gråheten
Den envetna inre slåtterängen: dofterna av råg
Dofterna av ituskurna äpplen och varma handflator
Om du inte ser på din omvärld
som en möjlig förlust: vad ska du göra med den då
Skuggan virvlar ner i handfatet
Munnen är blöt av målarfärg, jag äter en skål
umbra och dricker ett litet glas ockra
Pendeltåget gräver sig ner mellan bokens blad
Brandlarmet gick
Vi stod och svajade i fältet
tills kronbladen slets loss från vår rygg
Jag låter långsamt Giuseppe Ungaretti skruva
locket av konservburken: svartvingade
fjärilar fyller skallrummet/natten:
"Och rösten som smulas
Sprider ut vass i månen.
Rädslan dör och medlidandet."
(tolkn. Pierre Zekeli & Marianne Sandels)
Rädslan dör och medlidandet
Muore il timore e la pietà
Jag vet inte hur det sker men det grå regnet
stiger som en mjuk allt varmare mur av vatten
Tills allt du ser är en hand
som sluts och knyts och öppnas och knyts
Muore il timore: och nävarna knyts
Det skulle kunna bli ett bett
eller en sångrad eller någonting
att stryka och glömma bort, det sköna
är att varenda framdrömd vers
är lika lätt, precis lika lätt
som den här
