Thursday, October 15, 2009

rättvisa

Farran har de här idéerna om rättvisa. Allt ska delas lika. Bördor som välgång.

Nu ska de ut i skogen. Morran tar ryggsäcken. Farran svampkorgen. Brollan får bära det lilla husljuset Mysko. Embryo får dra vagnen med all ved.

- Ja man får inte bryta kvistar, säger Farran med ett finger i luften. Allemansreträtten ni vet.

- Men ... klagar Embryo.

- Inga men.

- Men. Mysko väger ingenting.

- Åjo, säger Farran. Det där lilla krypet kan vara nog så krångligt att holland reda på.

- Men all den här veden ... det är ett ton. Jag kommer att dö.

- Ånä. Vi ska bara plocka lite svamp herregudrun. Ingen har dött av en skogspromenix. Upp med hakarn.

- Men ...

- Äpp äpp äpp. Nu tar vi ut kompassriktningen Morran.

Och Morran hukar sig över kartan och kompassen och vädrar i luften och ser hur lavan växer på stammarna och åt vilket håll myrorna kryper och i vilket väderstreck grodorna kväker.

- Hitåt, säger hon och pekar med hela handen.

Och det lilla tåget tar fart. Slingrar sig över daggstänkta berg. Farran småsjunger på en stump ingen förut har hört. Brollan släpper ned Mysko och dom leker tafatt i snåren. Och sist kommer Embryo med vagnen proppfull; det är som att släpa en pråm i en flod utan vatten. Svetten forsar. Blicken är vild av utmattning och törst. Till slut måste man ändå säga ifrån på allvar.

- Herregudrun, stönar Embryo. Hjälp mig. Hjälp mig.

Och Morran gör halt och håller upp en hand och ser sig omkring.

- Här är det, säger hon och kavar av sig ryggsäcken och plockar upp matsäcken och Farran staplar av all ved och gör en väldig brasa och efter någon timma har alla ätit allting och ligger i mossan och rapar och suckar och till slut är det dags att bege sig hemåt. Farran stönar och suckar; svampkorgen är full av kremlor och kringlor och väger sina modiga kilon. Mysko är apmätt och dödstrött och Brollan får kånka djuret medvetslöst på ryggen. Morran går längst fram med blicken sömnigt pejlande i kompass och karta.

Och sist kommer Embryo, med vedvagnen tom och lätt under armen och på starka, nyväckta ben. Ingenting väger ett jota. Livet är alldeles för enkelt, för välfungerande, för okomplicerat. Embryo skriver en vers i sitt huvud. Solen skiner ännu en stund, innan den sakta sjunker bakom villaområdet som de nu träder in i som hobbitar rakt ur en sagoroman.

No comments: