Specialministern håller ett litet anförande för de övriga på Rosenblad. Han står där framme i ljuset från den projicerade datorbilden. Det speglas i hans glasögon, ljuset och de andra. Ansiktena. Munnarna. Skedarna som blänker. Man äter gräddtårta. Man dricker påtår. Man lägger armarna i kors. Man nickar instämmande (utan att veta åt vad). Man hummar. Man kollar mobilen i smyg. Man tittar ut över verkligheten där utanför: den är blåtonad. Man anar en enorm plattskärmsteve inne på struttsministerns kontor. Zlatan gör ett inlägg därborta, drar en försvarare. Nu kommer en reklamsnutt.
Alla gäspar.
Specialministern har just lärt sig det här mer powerpoint. Han klickar och det kommer upp en bild på hans lilla hund, en terrier. Äsch då. Han klickar igen och det kommer upp en bild på hans fru, en liten terrier. Äsch då. Han klickar igen och det kommer upp en bild på honom själv. Det är under Palmedalsveckan. Han gör v-tecknet bakom nacken på en rauk. Nu börjar det på allvar; han bläddrar förbi en miljard bilder på ansikten. Äsch då. Äsch då.
- Det här är Facebook, säger han. Här bor verklighetens folk.
Nu kommer en bild på solen, en sån där nebulosalik närbild med eldstormar och tungor som spretar ut i rymden.
- Det här är solen som ni ser.
Nu gör han en paus och väntar på någon slags respons.
- Ser ni?
Ingen svarar. Alla dricker påtår, sörplar. Tar en bit tårta. Specialministern fortsätter att prata om allt och ingenting. Det är bara en massa ord. Det går en evighet. Nu kommer det in två vakter och bär ut honom som en pappskylt under armarna. De morsar åt de andra: struttsministern, frilansministern. Hela gänget reser sig och kollar sin mobiler, nu helt öppet.
Struttsministern sträcker på sig, kollar in på sitt kontor. Teven därborta. Ser hur Zlatan gör en kroppsfint, glider emellan två försvarare, tjongar till trasan och den smiter just över ribban.
- Grym han är ändå, den där.
Alla nickar instämmande.
Någon säger: - Vilken kanon.
- Nä, säger struttsministern. Nu tar vi långlunch eller vad säger ni?
- Kanon.
