hord, nu på twitter

 

karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten vi kurar tätt tätt ihop under en sista sol i en stum gummiflotte Hord
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 30 december 2014

en historia, omöjlig att berätta

En telefonsvarare står inlåst i Ingenstans
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är

i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga

ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda

kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,

i den kalla skuggan 
skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör


Ur Dödens lilla bok
Magnus Carlbring 2005

orkidéer

livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord

tweets om natten

Nu väcker natten dagen med sitt tysta mörker och sitt stråk av ljus.

Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.

Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.

"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.

Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.

Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.

Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.

Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.

Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.

Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.

Natten lyser.

Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.

Natten. Så trött på natten!

Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.

Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.

Natten. Tystnadens sköna debattprogram.

Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.

Natten. Nu äter den upp oss.

Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.

Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.

Natten. En ljuspunkt.

Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.

Natten är textens insida.

Eller utsida.

Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.

Natten. Det stora svarta ritarket.

Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.

Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.

Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.

Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.

Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.

Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.

Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.

Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.

Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.

Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.

Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.

Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.

Natten är den största oskrivna dikten av alla.

Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.

Natten. Där kommer den ju! Kom in!

Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.

Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.

https://twitter.com/MagnusCarlbring

hord två år

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna

Ur Hord, 2 år på julafton 2014

röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
                             är mest en flod av skräp,
                                        och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga, och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, peace            
all                                          Flower Power


Ur Dödens lilla bok 2005

 

 

 

 

sångens sång

jordens alla tankar hörs exakt samtidigt: ljudet är helt perfekt
akvariesamlarens kris manifesteras när de allra sista cikliderna
flyter upp och ger silveravtryck mot det obduktionsblå vattnet
som barn var jag som ett glas som varje morgon exploderade
se det som en försäkring: du kommer att bli omhållen älskling
för alltid för alltid – du blir stenskvättans skvätt: sångens sång

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014