någonting nytt

Vilket underbart vinterväder vi har. Nu skulle det sitta fint med en kopp. Här sitter vi och är tysta. Nu bryter solen fram och. Vi kan inte fortsätta på det här viset. Nu fick jag en idé. Här ska de anlägga någonting nytt. Överallt står gestalter med stora kartor och ritningar i händerna och jämför. Ingen dag är den andra lik. Om man skulle ta och. Har ni börjat utan mig. Och ingen har sagt något. Det finns en oro i omvärlden - och i vår närhet - som gör att vi är människor. Nu får vi ta nya tag. Tänker att vi börjar med oss själva. Eller också slutar vi där. Jag vet inte alls. Allt är ett slags utforskande: vi väljer att kalla det vad vi vill. Vi ger världen namn. Vi går omkring och sätter klisterlappar på företeelser och fåglar. Och ändå: de flyger bort.

ord

Ord. Diskmaskin. Tekopp. Förgängelse. Snödriva. Koltrast. Epifani. Frigörelseprocess. Nedstigning. Diktutkast. Sopsortering. Källa. Vatten. Vi rör oss genom landskapet. Står med en - stekspade - i handen i köket och tittar ut på - vinterskymningen. Det är i språket det blir till. En del hävdar att det finns skillnader på att skriva, att man antingen försöker nå fram, utbyta erfarenheter, bilder, vill utveckla resonemang och komma närmre, eller att man försöker höja språket upp ur verkligheten, som en eter eller som materia väsensskild från oss. Det där är ingen motsats, det är en samhörighet. Varje ord är en byggsten, eller en pistill, en ödletunga, en hagelsvärm. Det är när jag skriver som jag tänker. När jag inte skriver fördriver jag tiden med att vänta på ord. Jag tror inte på något annat. Ord. Det fysiska; att skriva ner dem och reflektera. Ackordföljd. Mandarin. Läskeblask. Radbrott. Människa. Alla ord är lika mycket värda. Allt är lika mycket värt.

inutibarn

du – inutibarn – är ett solvarmt smörkex som krasas sönder i
sammetspåsen: häng upp din lilla sagorock på snabelknoppen

Hord

Magnus Carlbring 2012

anteckning

Vad är en anteckning. Vad är vatten. Vad är en text. Vad är en organism, vad är det som får en text att leva: muskler blod nerver ljus skuggor, ingenting: det är slumpens skördar, en känsla för rytm, kanske bara detta enkla: rösten bär ibland, ibland inte alls.

Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord

Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.

Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?

Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.

Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.