jag vet att det här inte blir bra

Jag vet att det här inte blir bra
Jag vet att det här är alldeles för enkelt,
att slå sig ned efter en dags arbete
Och efter ha läst alla dessa artiklar
Och uppdateringar
Och mött alla dessa människor och ätit
all denna sallad ost bröd druckit allt kaffe
Och allt te
Och lyssnat på musiken (Mavis
Staple, lyssna: My heart lifts
when I sing)
Och reflekterat över: krig religion terrorism
nazism mord klimatet koldioxidhalterna (vad rolig
mänskligheten är) och stått i affären
ett par gånger vid varubandet
och lassat upp
Och vandrat sina tre fyra kilometer
Och letat efter allt borttappat
Och känt solen i ansiktet igen
Och sett en måsfågel och haft svårt
att avgöra vilken art det är (de är kniviga)
Jag vet att det här blir lite valhänt kanske
Lite hitåt och ditåt lite privat men ändå
inte brännande lite vardagligt men ändå
inte och för läsaren fullkomligt
utplattat: det här är ingen dikt
som du kommer att minnas, har du ens
läst den till slutet är du bara att gratulera

för här kommer den sista raden

du behöver värma upp

Du behöver värma upp. Du behöver byta fokus. Du behöver koppla av. Du behöver semester. Du behöver upptäcka något nytt. Du behöver satsa på dig själv. Du behöver ta lite ledigt, från dig själv. Du behöver varva ner. Du behöver få fart på alltihop. Du behöver komma lite närmre. Du behöver vända på perspektivet. Du behöver få lite lagom distans. Du behöver vidga dina vyer. Du behöver närläsa det här. Du behöver inte hela tiden ifrågasätta. Du behöver läsa på bättre. Du behöver lägga dig ned, på rygg, och låta skeendet själv ta överhanden. Du behöver befria dig från känslan av att det vilar ett ansvar över dig. Du behöver inga pauser, du behöver få igång motorn på allvar, du behöver varva upp, du behöver lägga i en ny växel, du behöver veva ner sidorutan and let the wind blow back your hair. Du behöver musik. Du behöver arbeta till musik. Du behöver inte fortsätta på samma ställe som igår. Du behöver förändring. Du behöver lite frisk luft. Du behöver en rejäl omgång. Du behöver logga ut. Du behöver absolut inte uppdatera. Du behöver vara ifred. Du behöver inga vänner, inte just nu. Du behöver en kram. Du behöver ett sammanhang som du begriper. Du behöver vara befriad, från tankar. Du behöver fördjupa dig i något, vadsomhelst. Du behöver jord. Du behöver frön. Du behöver en kanna vatten. Du behöver öppna balkongdörren och skura golvet. Du behöver inte bestämma dig exakt nu, för vad du ska göra om en liten stund: nu passerade ändå nuet. Du behöver återhämta dig. Du behöver minnas. Du behöver glömma. Du behöver nya skor. Du behöver ett paket knäckebröd. Behöver du inte provsmaka någon av de nya glassorterna? Behöver du hjälp. Behöver du hjälm. Behöver du inte ett uppslag. Nej. Du behöver inte lyssna på mig. Du behöver lyssna på din inre röst. Du behöver skogen. Promenadvägarna. Du behöver ett berg. Solsken. Du behöver regn och uppförsbackar och rejäla byar av motvind som suger tag i jackan och armarna och tvingar dig att arbeta hårdare och mer beslutsamt. Du behöver all tid i världen. Det har du. Det har du inte. Du behöver time out. Du behöver en utsträckt hand. En penna. Papper. Du behöver lägga handen på papperet och hindra det från att blåsa iväg och du behöver - nu - bokstavera allting som är viktigt för dig (det kanske inte är så mycket, som du behöver) och sedan behöver du knyckla ihop alltihop och resa på dig och gå ett varv inuti dig själv innan du sätter dig igen och provar på nytt. Kom igen. Vad är det du behöver?

yttrandefriheten

Yttrandefriheten är ingen leksak. Upphovsrätten är dess genomskinliga sigill, vattenstämpeln i varje diktares hjärta. Det här är mitt ord. Det är inte ditt. Ändå är det ditt ord.

jag vet ingenting

Jag vet ingenting
Alla de som vet så säkert
allting, vet de verkligen
allting så säkert
När jag skriver nu blir orden
alldeles genomskinliga
Jag kan skriva nya ord
ovanpå de gamla, och gamla
ord inuti de nyskrivna
Men ingenting är säkert
Mer än det osäkra
Spar på det här
Blås på såren med ord

De är tysta

allt liv är ett

Allt liv är ett. Om vi inte vill förstå sammanhangen. Om vi inte vill se att du är också jag. Att den andre alltid också är jag. Att det finns ett vi, bara ett. Och att det övergår i allt, det är en fysisk sanning. Allt är i allt. Om vi inte kan vara både oss själva och varandra. Om vi inte kan. Om vi måste kunna. Om jag kunde. Om jag bara kunde skriva något. Om jag visste att det fanns ett ord som var klart, en fras som var mer uttalad än de andra, om det fanns något som förlöste, som enade. Om det ens kunde vara trösterikt, det jag skrev. Om det ens kunde vara. Jag skulle vilja skriva något som blev lika organiskt och verkligt som en blomma, som hade doft och kärna i sin stjälk och som vi kunde både hålla i, och släppa. Jag älskar att finnas till. Det är så svårt.

Scilla. Foto: Magnus Carlbring 2017