måndag, oktober 09, 2017

partiledardebatten

Partiledardebatten med sin givna dramaturgi och sina bett. Hur de hugger varandra mot strupen och hur blickarna lyser och slocknar och hur humanismen ofta är långt borta till förmån för en beräknande och besvärande ytlig vinnarskallekylighet. Alla vill göra sin röst hörd och gärna komma med en lattjo verbal liknelse som man kan hänga upp i minnet på åskådarna. Det är ett förbiflimrande stressande spektakel. Ingen har kommit för att bli ense. Ingen har kommit för att lyssna på allvar. Djupet i debatten är så grunt.
   Jag tycker att politik är viktigt och politikerförakt livsfarligt. Och här finns ljus och styrka ibland i debatten ändå. Hur rasisten i tevestudion skjuts undan, ut igen i den sjuka dimma all rasism kommer ifrån. Hur klimatfrågan äntligen tas upp som ett ämne och hur det tycks som om inget parti (utom V och MP) egentligen har förstått allvaret. Vi måste ställa om vårt sätt att leva. De tror att industrin ska kunna fortsätta producera och växa och konsumtionen därmed ständigt öka. Att flygresandet ska kunna - som det gör nu - fortsätta öka år från år. På C låter det som om det bara är att ställa om flyget till biobränsle och så ordnar sig allting och man kan fortsätta boka långresor och göra postkoloniala pitstops i Asien eller Sydamerika. Men det går ju inte. Jetmotorerna klarar det inte. Och det finns inte biomassa så det räcker (om vi inte ska odla upp all åkermark och alla ängar och alla skogar till biobränsle så att vi människor kan fortsätta flyga och samtidigt svälta ihjäl). Och biobränsle i flygplan är omtvistat i klimathänseende, särskilt effekten på hög höjd.
   Flygskatten blir tvisteämnet, men ingen lösning anas. Och de där hundralapparna hit eller dit, till slut blir de arbiträra: de som har råd kommer alltid att ha råd. Oppositionspartierna i övrigt begriper inte klimatfrågan över huvud taget. SD vill forska på nya kärnreaktorer, i övrigt är de i stort sett tysta (eftersom klimatfrågan går inte att skylla på invandringen). Ja de påstår att våra utsläpp är någon promille av hela jordens (vilket inte är sant) utan att begripa att om hela jorden levde som vi, i västerlandet, skulle dess resurser vara uttömda väldigt snart. M säger inte ett knyst i klimatfrågan (de är ointresserade eftersom en fundamental klimatomställning innebär kapitalismens uttåg ur vårt samhällsbygge (dessutom är skattesänkarargumenten få i den här frågan)). L åberopar Macrons koldioxidskatt (ett ganska ungt förslag som inget av de andra partierna verkade snappa upp), och den bör man nog titta noga på (problemet med den är liksom flygskatten att de som har pengar kommer att ha råd att köpa sig fria, betala sin skatt och sina avlater och fortsätta leva som nyss: långflyga och ta bilen till jobbet i alla lägen). S har en (retorisk eller reell?) idé om att framställa stål utan kol - osagt hur den ser ut - och det är ändå bra att de till slut har fattat att kolet måste bort. Men i övrigt tycks de tro att tillväxten kommer att kunna fortsätta öka, och öka, i all oändlighet. Där har vi nått vägs ände.
   Klimatomställningen innebär att vi måste ställa om vårt sätt att leva (det är jättesvårt för oss alla men vi måste prata om det stundligen). V vill ha en mycket stor klimatbudget, en grön investeringsbank - och det är bra. MP förstår man har väldigt svårt att göra sin röst hörd i klimatfrågan då de de facto har så få mandat (de måste växa) och återkommer till att det vi gör är bra men vi måste göra mycket mer. Ja vi får vara nöjda för stunden med att MP ändå sitter i regeringen och har påverkat den lite åt det gröna hållet. Men resten är sorgligt tomt och vad diskussionen egentligen måste handla om - hur sänker vi utsläppen av växthusgaser drastiskt och fort - tar ingen upp. Törs de inte. Kan de inte. Vill de inte. Bryr de sig inte.