Det finns inga domedagsprofeter

Det finns inga domedagsprofeter

som skriver och talar om klimatförändringarna

på allvar, eftersom det här är allvar nu

Det här är inga profetior

Inga mardrömsscenarier

Det här är allt vi har

Var du här i somras, eller var du någon annanstans

på jordklotet, där det brann, där hettan var värre

än någonsin, kanske var du vid en översvämning

Var det du som klagade på att vi inte fick grilla

Eller du som åmar dig över att bensinpriset höjs

Du kanske grinar illa av den där flygskatten

som kostar dig någon hundralapp - ett par drinkar

i Malibu eller Khao Lak; tänk lite försiktigt

på den dagen ingen av oss kan flyga längre

eftersom landningsbanorna är för varma

Eftersom det råder flygförbud på grund av att oljan

är kraftigt ransonerad och bara får användas

till det ytterst nödvändiga: transporterna

till katastrofområden, släckningen av skogsbränder,

förflyttningen av de som inte längre kan bo kvar

på grund av torkan: det finns ingen mat kvar

Tänkte du på att det var ovanligt torrt i somras

Tänkte du på att bönder fick slakta ut boskap, att de sålde

svenskt kött ovanligt billigt i affärerna, tänkte du

på att sädesfälten var sammankrympta, att det rök

av damm och veteax som blev till puder

Det finns inga domedagsprofeter

som går igång på att somrarna blir längre

och vintrarna allt mildare, på att bränderna

klättrar allt längre norrut, förbi polcirkeln, det finns

ingen som läser rapporterna från väderinstituten

där temperaturerna iskallt rapporteras, år för år för år,

hela tiden stigande, och inte fattar allvaret

Det finns inga alarmister

bland de som påkallar din uppmärksamhet: haven

blir allt varmare, alltmer försurade, alltmer döende, isen

försvinner från polerna och albedoeffekten

avtar: inget solljus reflekteras bort, all värme

sugs ned i havsdjupet - för att komma tillbaka

Allt som sker just nu är verklighet

Det finns ingen som följer det verkliga skeendet

som vill vara med om detta; permafrosten släpper

Du vet vad det innebär: den eviga tjälen

bryts upp, fickor i underjorden

och på havsbottnarna öppnas: metangas

väller upp
Om poesi kunde vara politisk skulle den här

vara som en stigande rök
Inga larmsignaler utan faktiskt skeende
Förändra allt innan allting är förändrat

Det finns inga domedagsprofeter bland dem 

som vill att vi ska agera snabbt och tillsammans

för att bromsa den växthuseffekt

vi själva har orsakat: all koldioxid vi släpper ut

när vi kör våra bilar, när vi sätter oss i flygplanssätet,

när vi producerar plast, när vi handlar flygimporterade

produkter, när vi äter industriframkallad mat, när vi

bygger och växer och ständigt utvecklar mer

av det som i slutändan förgör, när vi

lever som vi gör; därför måste allt

förändras, det finns ingen som inte vill

förändra allt ständigt till det bättre; människan

är en sådan varelse: expansiv, påhittig, alltid

nyfiken och kreativ, vi har lätt 

att se världen på nya sätt, vara pragmatiska, anpassa
livet efter dess förhållanden

Nu krymper de samman, nu brinner de ut, nu 

svämmar de över, nu räcker inte jorden till
Det finns ingen som inte vill ordna

upp det som har blivit fel; biosfären, vår själva

livsmiljö, håller på att kajka ur: vindar beter sig inte

som de brukar, golfströmmen beter sig inte

som den brukar, klimatet beter sig 

på ett annorlunda, alltmer farligt, sätt, kolet

kan inte bindas någonstans, fotosyntesen

räcker inte till, djungler och skogar

är inte längre reservoarer: allting läcker kol

Allt är instabilt, och det är vi

som är skälet, vi som kan åtgärda det

Vi är inga domedagsprofeter, vi är människor

med ansvar och makt att värna allt detta

vi tills nu har förstört; du och jag
är kuggar i ett kretslopp vi har svårt att omfatta
Vi är silvertärnor
Vi är blåklockor
Vi är strandråg och ett mjukt försiktigt duggregn
Vi är en del av allt detta som vi kallar vår värld
Den är inte vår, den är sin egen
Vi kan göra den en aning bättre
Vi behöver inte vara domedagsprofeter
Vi behöver bara agera, nu

Foto Magnus Carlbring 2018

turtubsockorna

I rymdsätet. Pilotdräkten skimrar i neonblått. Jag är lite irriterad, för jag glömde mina turtubsockor i morse. Alltid borde jag ha dem, de limegröna med den rosa toppranden. Hur ska jag kunna flyga barfota. Jag kan inte ha några andra strumpor än de där, och utan strumpor inga pilotskor och utan pilotskor inga strumpor: moment Magnum 44. Jag får flyga ändå. Jag har ju ändå ingen farkost. Jag har ju ändå inget luftrum. Jag har bara en imaginär process som jag kliver in i, en enorm cylinderformad simulator som har en liten liten liten glugg mitt på hjärtat där du kan kika in. Ser du mig? Ser du vad jag håller på med. Kan du begripa vad jag gör. Bokstaverar mig igenom världsrymden. Bygger en megastruktur av solreflekterande skärmar. Kapar förtöjningarna. Ser jordklotet sprätta iväg som en illgrön liten spottkula. Nu är vi här. I det tyngdlösa. I det försvinnande. I det som lämnar kroppen och fyller det vi inte har något annat namn på än ”själ”. Jag kallar det jaget, eller – lite förenklat – en brist. Ändå är det ju inte jag. Inte heller du. Det är i sammanblandningen av allt det där – okända – som vi blir till. Vi är rymdhavets skum. Vi är rymdöknens skimrande fräknar till stjärnor. Vi är allt.

Foto Magnus Carlbring 2018

universum är ostadigt

Tänker på ett universalspråk. Att poesin är ett resultat av en universell språkmaskin. Att vi skriver kobolt. Att det är asteroider som slår igenom papperet. Att det ordlösa är den mörka materian. Att mystik är urlöjligt. Att allt finns förborgat i allt. Att det här inte spelar någon roll men samtidigt är jaget så tungt att det sjunker genom sin egen text. Att det inte är texten i sig som är det avgörande, utan att den gnistrar i mötet med sin skugga. Att en hand är ett ord. Att vi sprutar ur oss betydelser. Att vi spottar grus. Att en strand är en båglinje. Eld är speglar av mörkrets mörker. En lång rad händelser leder fram till den här, och sedan är den förbi. Att hur vi än förstärker det vi bygger upp, så rämnar det av tid. Om en mening som krympt ihop som en mördarsnigel i torkan och krupit ner i jorden och gömt sig plötsligt fylls av iskallt regnvatten, bär du den då tillsammans med mig till dagvattenbrunnen och låter den glida ner i dess mörker och ljus som en varelse utan ord utan tankar utan egentlig mening annan den att för stunden finnas till. Är det det universella. Att sambandet är lika oklart som glasklart. Jag vet inte. Det går inte att förklara, inte via poesin. Det är därför poesin är så allvarlig och så mjuk och i slutändan lika evig som kometen med sin issvans som återkommer och återkommer men aldrig enligt våra beräkningar. Universum är ostadigt. Gestalta det.

Foto Magnus Carlbring 2018