Magnus Carlbring: februari 2020

måndag, februari 10, 2020

nu nu nu

Fake news. Påstådda fakta. Osäkra prognoser. Putsade påhittade siffror. Skrämselpropaganda. Domedagsprofetior. Alarmism. Klimattalibaner. Katastrofidealister. Klimatmarxister. Ekofascister. Det här med klimatförändringarna, det är bara en massa forskare som ljuger för att tjäna pengar. Jag tror inte på det här. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill att det ska vara som förut. Charterturism och bensindimmor vid macken. Jetplan och kryssningsfartyg. Blyfoten på i jättebilen och lite najs oljekonflikter mellan länder. Brinnande borrtorn. Dollars. Oligarker. Plast och petroleum. Jag vill inte att klimatet ska förändras och jag vill inte att det ska vara vårt fel. Jag är en medelålders tvärilsk jättebebis. Jag blundar för verkligheten. Vägrar skämmas. Vägrar ta ansvar. Vägrar face facts. Och varför skulle jag göra det. Allt är ju fejk. Egentligen är det fortfarande 1976. Världen är statisk. Beställ in en paraplydrink. Låtsas som det regnar. Varför ska vi tänka på framtiden. Vi lever ju nu. Kortsiktigt men gott. Eller hur. Eller hur. Eller hur. Hallå. Var är alla. Varför springer ni. Vad gör ni. Simmar. Flyr. Varifrån kommer allt detta vatten. Hallå. Vart ska ni. Vart ska vi. Ta vägen. Nu. Nu nu nu.

NU NU NU

klimataktivister

Ingen av oss vill att det ska vara sant. Men de som letar i kalendrarna bakåt efter en annan varm vinter – på fyrtiotalet eller femtiotalet eller artonhundratalet – är ute i fel väder. Klimatförändringarna är på riktigt. Hur många gånger har jag skrivit det här, de senaste fem sex sju åtta tio åren? Nu är dock ämnet överst på agendan. Alla vet om det. Ändå finns det de som kallar det för påstådda fakta, fake news, detta att människans utsläpp av koldioxid nu på 150 år har stigit från 280 ppm till 415. Och temperaturen stiger enligt samma kurva. En grad nu, och ökande oavbrutet. De fem varmaste åren någonsin uppmätta har varit de senaste fem åren. De nio varmaste de senaste tio åren. De 20 varmaste de senaste 22 åren. Och värmerekorden fortsätter att avlösa varandra. Och vi vet varför. Det beror på att den ökade koldioxidhalten (som beror på våra fossila utsläpp från transporter resor industri konsumtion) bromsar utstrålningen av värme från jordytan. Växthuseffekten tätnar. Och vi vet vad vi måste göra. Faktum är att både forskare och oljeindustri och politiker har vetat det länge. Minns ni Köpenhamn 2009? De stumma minerna. De tomma blickarna. Världsledarna som visste att de ingenting hade åstadkommit. Men nu. Men nu sker massor. Varje dag sker något nytt. Klimatkrisen fyller ledarsidor och debatter och nyhetssidor och teveprogram och det kommer nya essäer nya böcker nya artiklar nya rapporter och alltfler människor engagerar sig och tar sig ut på gatorna och bildar massiv opinion och förändrar sina liv så gott de förmår och det kommer att ljusna men det går fortfarande för långsamt eftersom utsläppen globalt fortsätter att öka. Men varje utsläpp räknas. Så vad vi allihop gör varje dag är giltigt och viktigt och det finns just nu en rytm i det här en förhoppning någon slags andhämtning som vi alla hör, inte en suck av lättnad men ändå en intermission, en platå, vi är på en ny nivå eftersom precis alla vet äntligen vad det här handlar om. Även de som förtvivlat försöker att förneka det fortfarande, det är synd för även de skulle behöva hjälpa till. I slutändan kommer vi alla att bli klimataktivister.