Jag är optimistisk pessimist. Eller om det är tvärtom. Pessimistisk optimist. Det låter tyvärr mer troligt. Jag tror, jag har hela tiden trott, på människans förmåga att anpassa sig och ställa om inför svåra situationer. Är inte människan en överlevare? Eller är vi bara upptäckare, kolonisatörer, erövrare, slagskämpar, konkurrenter, dragna svärd och höjda knölpåkar. Är vi inte samarbetsvarelser. Är vi inte beroende av varandra. Förstår vi inte, i tid, allvaret i frågan.
Lyssna. Hör tjutet från himlen. Det är kometen som kommer. Asteroiden. Klippblocket från yttre rymden som nu slungas mot vår planet med full kraft. Benämn den. Vad heter kometen. Människan. Mänskligheten. Det är de där varelserna som sitter bakom ratten på jättejeepen och i flygfåtöljen till jumbojeten och håller händerna om den snurrande oljeborren och kastar hjälmarna i luften när det svarta guldet ejakulerar ur jordytan. Det är vi. Soldyrkarna och fossilbränslefylleristerna. Vi störtar rakt in i oss själva.
Så här är det. Jag har skrivit det ettusen gånger. Jag har läst forskningen och litteraturen och följt utvecklingen ganska länge nu och fast jag förstås inte är någon naturvetenskapsman har jag vett nog att förstå att en vederhäftig rapport som säger att våra utsläpp av koldioxid från fossila bränslen oavbrutet höjer jordens medeltemperatur, är korrekt. Och den där rapporten är inte ensam. De är otaliga. Och de korresponderas av de enkla fakta som temperaturmätningarna innebär. Graderna stiger. I samma takt som våra utsläpp av koldioxid stiger, stiger temperaturen oavbrutet och om detta fortsätter (det finns ingenting överhuvudtaget som säger att det inte kommer att fortsätta), kommer det som kallas biosfären - vår egen livsmiljö - att kapsejsa. Dö, det är dessvärre ordet. Det händer inte imorgon, men vi är på väg dit redan idag.
Så vad gör vi. Vi måste alltså göra alt vi kan för att sluta bränna fossila bränslen. Igår fick flyget åtskilliga miljarder i stöd. Igår godkändes bygget av ett nytt oljeraffinaderi i södra Sverige. Två stora omtag som innebär att utsläppen av koldioxid kommer att öka, inte minska. När vi under den här våren har levt under pandemins tryck, har utsläppen minskat; det är bra men det är inte självvalt och alla märker nu hur marken skälver under oss av oro. När återgår allt till det normala. När kan vi resa igen. När går nästa flyg. En miljon svenskar reste utomlands under sportlovet, sedan stannade det bryskt av. Men reseindustrin är i startgroparna. Konsumtionssamhället har inte hejdats, men transporterna har förstås minskat. Temporärt. Beskedet om raffinaderiet mottogs med glädje av flera politiska partier. Det är faktiskt som om de inte fattar allvaret, det är som om de inte har tagit del av forskning och nyheter. År efter år efter år stiger värmen. Jag kan inte förklara det fler gånger. Tjugo av de varmaste åren någonsin uppmätta har varit under de senaste tjugotvå åren. Och de fem senaste är de varmaste någonsin. 2020 blir inget undantag. Det kunde ha varit annorlunda. Med all vår vetskap; det borde ha bromsats genom att vi kraftigt minskade våra utsläpp. Varför gör vi inte det. Ingen av oss är perfekt. Men alla borde åtminstone sträva åt samma håll, i det här prekära läget. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Jag tänker att det som för somliga låter som skällsord - alarmist, klimataktivist - är det enda möjliga att vara.
Vi har ställt om hela samhället på grund av coronapandemin. Resor. Arbeten. Sätt att leva och umgås. Det är oerhört påfrestande, det är som att leva i ett slags krigssituation; det mesta vi gör kräver avsteg och umbäranden. Men det går. Det går att ställa om allting. Samma sak gäller klimatkrisen. Det går. Det kommer att gå att ställa om allting. Det finns en klimatrörelse som alls inte har stannat, alls inte har givit upp. Snarare växer den i beslutsamhet när vi nu ser hur snabbt en omställning faktiskt kan ske. Människan är en överlevare, en anpassningsbar och föränderlig varelse. Och nog är människan en god varelse. Nog bryr vi oss om allt annat levande på planeten. Nog begriper vi att om skogar och hav och djur diminueras och stöts undan av oss, så förlorar vi bara på det själva. Nog fattar vi att vi är en del av det förunderliga, inte dess härskare.
Så jag är ändå optimist. Lite desillusionerad; mer det än pessimist. Lite medtagen. Stundvis både förvånad och förbaskad. På nätet kan jag hamna i diskussioner med vuxna män (ja de är alltid män) som är riksdagsledamöter eller jobbar kanske med finanser eller i transportbranschen eller bara rent allmänt är i min egen ålder och tycks tro att de vet bättre än alla andra i en fråga där vetenskapen och verkligheten kör över dem stundligen. De beter sig inte ett spår bättre än sådana som tror att jorden är platt eller att månlandningen var fejk. De dissar professorer i klimat och meteorologi och geologi och de försöker göra ner institutioner som Royal Society och NASA och NOAA och Copernicus och universitet världen över. Bara. För. Att. De. Inte. Vill. Att. Det. Ska. Vara. Sant. Som. De. Säger. Klimatet skenar. Krisen är akut. Vi vet varför. Det är vårt fel. Vi måste ställa om.
Flyget ska förstås inte subventioneras mer. De pengarna ska gå till innovationer och omställning. Det fossildrivna jetplanet är en parentes i vår historia. Det kommer nya grejer. I en viss framtid är de klimatsmarta luftskeppen tillbaka. Någon gång lär vi oss att bemästra den joniska vinden; vi kommer att flyga oerhört snabbt oerhört tyst och helt klimatvänligt. I sinom tid kommer segelfartygen ta över världshaven igen, moderniserade, nyutvecklade. Vi möts, på distans. Vi kommer att åka tåg och kanske hyperloop. Mindre plan, typ taxiformat, kommer att kunna drivas på el. Allt kommer att fungera. Men vi ska förstås inte lägga pengarna på nya raffinaderier eller skapa ett ännu större oljeberoende. Så småningom kommer den här epoken kallas oljeåldern, ett passerat kapitel, såsom vi har passerat stenåldern järnåldern bronsåldern. Nästa ålder är vi på väg in i, det blir hållbarhetstiden; kanske kommer den att kallas kretsloppsåldern. En tid när vi människor hittar hem till oss själva. Det kommer att bli bra. Så jag stryker inledningen jag nyss skrev. Jag är optimist. Kanske inte överdrivet optimistisk. Men tillräckligt. Vi är alla tillräckliga, det är vår gemensamma styrka. Vi klarar det här.
