paul exodus propp

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 2004 kom romanen Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. Jag tänkte den som en genomgång av skrivprocesser, från en mängd olika håll och genom en mängd genrer och stilarter. Det skulle vara en pikaresk. Det skulle vara roligt. Det skulle vara mycket.

Planen var rak: 10 kapitel med 50 sidor i varje. Huvudpersonen var en ung sorglös och sorglig poet som skulle skriva och leva sig igenom en tid i Stockholms kulturliv. Eller i dess utkant, han passade förstås aldrig in. Det är en cirkelkomposition. Börjar och slutar en nyårsafton på Kulturhusets tak; han kastar sig ut. Minnena virvlar.

I ett av kapitlen skriver Paul Propp på sin egen roman, romanen i romanen om romanen om man så vill: "Nu, dock, stod han inför ett annat slags projekt. Hur många ord kan en roman innehålla? En miljon bergis. Yippie. In­nebar poesi­pysslandet att man flög segelflygplan i papp och hobbylim, in­nebar roman­författandet att man satte sig bakom spakarna på värsta Boeingen. Nu kunde man inte ris­kera några halv­mesyrer, inte ödsla tid på annat. Nu var det allvar."

Några recensionsklipp:

"Strindberg. Det är den omedelbara association som väcks i Magnus Carlbrings dagsfärska roman Paul Exodus Propp. Strindberg, närmare bestämt Röda rummet." Jan Karlsson, Bohuslänningen

"Carlbring glömmer aldrig att påminna oss om livets ohjälpliga patetik mitt i den skruvade komiken. Det är denna hisnande balansgång mellan det parodiska och det hjärtslitande [...] som gör den här romanen till något alldeles enastående och självlysande i den jämngrå massan av svensk samtidsprosa." Nils Schwartz, Expressen

"Det är en närmast oupphörligt underhållande historia – vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor." Catrin Ormestad, UNT

För nyfikna finns den som e-bok på bibblan och i nätbutiker.

sånger vid E4:ans avfart

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 1999 kom Sånger vid E4:ans avfart, en diktsamling som belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris. I Aftonbladet skrev Magnus Ringgren i sin recension av boken: "Han låter dem sjunga som inte kan sjunga. Den sinnesmättade vardagen vävs samman med den yttersta förnedringen i en storslagen poetisk röst som tycks kunna tala om precis allt, som Sonnevis, utan att svikta."

Jag vill finna en förströdd, men exakt, formulering, gömd

i ekorrsnåren på vår väg till dagis; en plötslig glimt

av det enkla och genomgripande livsallvar som stör

kärleken

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 1991 kom min tredje diktsamling, Kärleken. Ett femaktsdrama med en lätt antydd episk båge. Ett du och ett jag. Och hur det är barn i alla löv.

Är det här en vit vägg som lyser

eller en svart vägg

som suger upp allt ljus?

Jag älskar dig, säger du

och orden pressas mot munnen,

munnen pressas mot orden

Vi kysser varandra

sandslott

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. Den här prosadikten är ur samlingen SANDSLOTT, som kom 1997.

DIKT TILL BORSTAR

Den här tiden i månsken, då vi står vid den stora världssyrenen, blommande i vitt och violett, och borstar våra tänder. Tiden då vi kammar igenom vår päls, sitter bröst mot rygg och nyper sårskorpor och allergenpartiklar ur huden. Vi plockar ur vartenda strå, smörjer varje borst med jungfruolja. Vi plockar ur varandra och kammar jordryggens mörkblonda hår, som ett propellerplan i glidflykt över en brinnande skog om natten. Rent, tyst, elektromagnetiskt. Stjärnorna fräser i borstens strån. Din vita benkam och din lacksvarta borste släpar allt längre ned mot det försvinnande golvet. Ditt hår möter vattenytan, och stannar. Jag borstar upp en virvel och filtrerar ut det gula avloppsskummet, dricker av det svarta vattnet, kallt rinnande genom mina fingrar; jag öser över ditt huvud och borstar igenom ditt långa, våta hår.

regalskeppet mänskligheten

Regalskeppet Vasa. Oceanångaren Titanic. Rymdfartyget Aniara. Mänsklighetens hybris. Ikaros vingar. Solens hetta. Klimatkrisens dilemma. Antropocen. Fossila bränslen. Global uppvärmning. Skenande temperaturer. Tröskeleffekten. Exponentiell förändring. En hotad jord. Vi har bara en planet. Planetskeppet Tellus. Smältande glaciärer. Varningstecken. Klimatforskares kunskap. Klimataktivisters rop. Politikers valhänthet. Oljelobbyns pengar. Vi går mot en tid ingen av oss någonsin har upplevt.

Regalskeppet Tellus. Oceanångaren mänskligheten. Rymdfartyget Vasa. Planetskeppet Aniara. Koldioxidhaltens oavbrutet stigande kurva. De ökande skyfallen. Värmerekorden som avlöser varandra. 1.5-gradersmålet glider förbi som en passerande oljetanker. Den lilla optimistjollen människan. De döende haven. Torkan. Klimatflyktingarna. Regalskeppet styr ut på det okända vattnet och kapsejsar i hettan. Flykten till planeten Mars. Flykten till ett smältande Grönland. 

Att stå ombord på ett fartyg vars risk att sjunka ökar för varje dag varje dygn varje månad och år seglatsen pågår. Att känna brädorna gnissla av hettan från det brinnande kolet i lastrummet. Att se sig om efter livbojar och flytvästar och räddningsbåtar. Att skjuta upp ett nödbloss. 

Kassandra ropar från utkiken däroppe i den svajande masten. Det finns ingen framtid där ute! Det finns inget hopp! Vänd om. Backa in i svalkan, i den dåtida brisen. Regalskeppet Tellus med slaka vingar och stirrande galjonsfigur. Oceanångaren Titanic i den nermörka natten. Goldondern Aniara som ett allt tunnare streck av ljus, drunknar i rumtiden. Vasa slår runt i klimatkrisens spår och sjunker med tågvirke och segelduk hängande mot bottnen.

Besättningen säger ifrån. Människan ropar. Ingenting sker. Regalskeppets rorsman har en hjälm som täcker hela huvudet, ser ingenting, hör ingenting. Kaptenen sover i sin koj, vill inte vakna till detta. Oceanångaren Tiden. Rymdfartyget Brådskan. Regalskeppet Aktion. När durken brinner och seglen faller i hettan och – trots att vi ser det ske – ingenting görs, vad gör vi. Myteri. Vänder kurs. Säger ifrån.

Om man inte förstår att världens museer – liksom städer, våra hem, gårdar, hamnar, allt – är hotade. Om man inte ser att alla våra grödor kan försvinna. Om man inte begripit att världens vattenreservoarer smälter bort. Om man som makthavare gör tvärtom än vad som borde göras. Då kommer människor att protestera. Då kommer det civila motståndet, olydnaden, öka. Vi måste alla ta ansvar.

Hur gör man rätt i en tid som går åt fel håll.