I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. Den här prosadikten är ur samlingen SANDSLOTT, som kom 1997.
DIKT TILL BORSTAR
Den här tiden i månsken, då vi står vid den stora världssyrenen, blommande i vitt och violett, och borstar våra tänder. Tiden då vi kammar igenom vår päls, sitter bröst mot rygg och nyper sårskorpor och allergenpartiklar ur huden. Vi plockar ur vartenda strå, smörjer varje borst med jungfruolja. Vi plockar ur varandra och kammar jordryggens mörkblonda hår, som ett propellerplan i glidflykt över en brinnande skog om natten. Rent, tyst, elektromagnetiskt. Stjärnorna fräser i borstens strån. Din vita benkam och din lacksvarta borste släpar allt längre ned mot det försvinnande golvet. Ditt hår möter vattenytan, och stannar. Jag borstar upp en virvel och filtrerar ut det gula avloppsskummet, dricker av det svarta vattnet, kallt rinnande genom mina fingrar; jag öser över ditt huvud och borstar igenom ditt långa, våta hår.
