apropå femårsdagen av usa:s ockupation av irak
Om kriget i Irak
Det här är år 2005, det är snart mars, och det snöar, det snöar stort,
som i Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam, den dikt som följer all annan dikt
som vill skriva om krig, skriva ned krig, mot krig; kan man detta
när det alltid finns en större bild, en annorlunda än din egen, raderna är
i de olika dikterna som i en väldig vinge, de brusar samman, vingen
är tunn och ljus och genomlyst; i mars 2003, just före bomberna, kom
Harold Pinters Weather Forecast med de iskallt brinnande slutraderna (jag
har aldrig läst någonting så tomt och samtidigt så hemskt): ”In the evening
the moon will shine/ And be quite bright./ There will be, it has to be said,/
A brisk wind/ But it will die out by midnight./ Nothing further will happen./
/This is the last forecast.” I Göran Sonnevis dikt var det februari, snart mars,
och det snöade ymnigt, hårt, allting snöade igen, dödandet, rättfärdigandet
Två år har snart gått sedan bomberna föll, sexhundra civila dödsoffer
per månad sedan dess, minst – man vet inte, inga siffror är giltiga, allt
är siffror, allt är debris, sopor, likdelar som strös över öknarna, vet inte
Vi har följt nyhetsflödet, läst analyserna, fördjupat oss i historien kring
kolonialismen, beduinjargongen, oljeintressena, det förra gulfkriget, Saddam
Husseins skumraskaffärer med CIA och USA under 1960-70-80-90-talen
Och så, som det var regisserat, föll diktatorns staty och shiamuslimer
slog honom med tofflor och krossade honom med släggor och amerikanska
soldater satt leende i sina jeepar och tanks och rökte cigg och vinkade
och kulkärvar sköts upp i luften och vi har följt kriget genom livekameror
som har stått på folktomma platser i dygn efter dygn och filmat rökplymer
och förbiåkande, skramlande, dåliga personbilar med skrämda ansikten
George W Bush, nästan varje dag har vi sett honom på teve, hans mun
rör sig som om någon sitter inne i huvudet på honom och hjälper honom att
tala, blicken är stålgrå och livlös; är det verkligen presidenten, eller är det
Donald Rumsfeld han heter, han har rufsigt, lite kladdigt nackhår, de kallas
Hökar, det låter som en förvuxen studentförening, en klubb, det är en krets
kring Bush och i Pentagon, i ett manifest – som Dick Cheney, oljemagnaten
som försökte sälja drivpumpar till Irak efter det att den regering han företräder
hade bombat sönder de gamla, its all about cash and hardware, och Rumsfeld
skrivit under – står det, som en självklar självklarhet, som i solljus: ”We aim
to make the case and rally support for American global leadership”, “a foreign
policy that boldly and purposefully promotes American principles abroad”, det
är det mod som vi har stirrat in i under krigsåren, soldatblicken, principerna
är enkla och uttrycksfulla, de är som käftsmällar med 900-kilosbomber, modet
innebär att man kallar krig för fred, war is peace … jag sjunger: loveprophets
of the world, alla streetkids som är rädda för krig, sjung med mig, dikta
Allting snöar igen; bilderna går igen, nu, Saddam Husseins huvud som rullar
utmed Bagdads gator, käpparna, släggorna, tofflorna, skriken; vem
var det som skapade bilden av den här storskurken med sitt jaktgevär?
Vi får backa till sommaren 1963, två år före Sonnevis dikt, då Qassim
störtades i Irak, med CIA:s hjälp, och snart var Saddam nära makten; en CIA-
agent har vittnat inför kongressen: “He (Saddam) was a son of a bitch, but
he was OUR son of a bitch.” Är det det här som gör att man inte begriper
det här kriget, att man hela tiden har en känsla av att något är fabricerat, styrt;
dikter mot kriget blir till omvända spegelbilder, rena lögner, de kan sprida
disiga kvasiåsikter och de historiska fakta som finns att tillgå blir allt underligare,
som en dammig hand i en dammig kropp som vandrar med sin kalashnikov
på axeln ut i den brinnande ökensanden som streck av sorg, som i en dikt
”Jag ska bege mig till Bagdad,/ sitta vid floden en stund,/ ströva en stund i Bab
el Sheik/ och lämna Bagdad med lätt börda/ (Orkanens slut?/ Orkanens
början?)” av Saadi Yusuf, irakiern, ska han återvända hem till ett land, plundrat
av sitt eget folk, där nationalbiblioteket stod i lågor och nationalmuseet tömts
på ting, mesopotamiska föremål, lertavlor med tusenårig kilskrift, det snöar bort
i damm av gips och sönderslagna väggar och man har vräkt undan statyer
och tavlor och kånkat ut kontorsmöbler, vattenkaraffer, radioapparater
Allting slås sönder, och al-Bayati skrev en gång, som i stranddamm: ”Låt
de döda begrava sina döda/ och floden skövla dessa stympade kärl/ och
basunerna –/ Låt dörrarna öppnas för solen och våren” Låt dörrarna öppnas
för solen och våren, låt dörrarna öppnas för solen och våren, är det så enkelt
Nej, genast dyker nästa ort upp, nästa nya fragment av verklighet: Falluja,
nästa brinnande moské, nästa videoklipp från rebellernas tortyrkammare,
genast dyker nästa vittnesmål och digitala bildflod från Abu Ghraibfängelset
upp, nästa – ni vet hur det alltid ser ut – hög av kroppar, skott i dagsljus, nu
är valresultatet klart och mål ett är uppnått, omöjligt att klandra, fria val
har hållits i den forna diktaturen och när rösterna är räknade vann de som alla
visste skulle vinna och något slags seger är uppnådd, lika välregisserad
som segern vid det låtsaspresidentval som hölls i Vietnam 1967 där en väldig
majoritet gick till urnorna och där amerikanerna blev ”surprised an heartened”
av valdeltangandets storlek “despite a Vietcong terrorist campaign to disrupt
the voting”; allt är oförändrat, men i rörelse, det är ingen som vet vart, vet
någon varför, är den – vad kan vi skriva utan att det blir pamflett? – hydra
som USA-imperialismen, militarismen, ekonomismen, kapitalismen (när
allt detta glider samman till en ogenomtränglig, mörk väv har vi ett tillstånd
av merkantil statsterror – politikern släpper en bomb och äger själv företaget
som ska bygga upp huset som bomben krossade) utgör utan huvud, utan tanke
på barnen, människorna, det dagliga livet som är omintetgjort, kvinnan som
vrider sina händer och skriker, skriken från tevekanalerna drunknar i snön,
allting blir som en stilla rörelse, ett samlat nu, i ljuset av snön som i varje dikt
drar samman raderna till en enda versrad; soldaternas repliker nu är de samma
som då, den amerikan som fick orgasm när han fick träff på en Vietcong blir
den brigadgeneral som 40 år senare säger, om irakierna: ”We shoot them down
like the morons they are”, och när världen till slut är ödelagd kan vi skriva
att den är fri, free at last; frihet är en abstraktion som gärna blir klichémässig,
patetisk, överdriven, sakral, utnyttjad, hånad, skymfad, bespottad, vad är
frihet
Magnus Carlbring, februari 2005
Fotnot: Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam publicerades i BLM 3/1965
Dikten är tidigare publicerad i Expressen (2005-02-25) (oredigerad länk)
