Uppdaterar min självbild.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte - helt seriöst - vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion - stjärnavglans - fusion - sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok - där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du - att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som - typ - molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet - själva fotonens oexakta tidsnu - nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte - helt seriöst - vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion - stjärnavglans - fusion - sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok - där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du - att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som - typ - molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet - själva fotonens oexakta tidsnu - nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.
Odlar skägg. Odlar långt hår. Läser skräptexter på nätet. Konsumerar. Har en eld inuti som aldrig falnar. Vet inte hur man lever på ett bra sätt. Dricker te, olika sorter hela tiden: earl grey med blå blommor i, guteblandning, jämtländsk blandning, grönt te med doft av hö, högsommar, masala chai som skapar en inre rök som stiger mot bergskammen. Där flyger örnarna, jag har sett dem. Jag vet ingenting. Jag avtrubbas. Förenar jaget med det stora vi som vi alla borde omhulda: rädda världen och var i nuet. Skriver jättedåligt. Twittrar tusentals bilder som är morfade i mobilen. Allt är meningslöst. Ser på fotbolls-VM. Ser inte på fotbolls-VM. Borde läsa mer och djupare: texten är ett innanhav, vågorna slår upp mot varandra. Allt man gör är livsfarligt. Lägger mig aldrig i debatter, har slutat tycka illa om människor eftersom det leder ju ingenstans alls. Alla åsikter är skum. Det enda verkliga är blommorna som slår ut och när människor tar i varandra och när de samtalar. Jag säger ingenting. Går ut ur rummet. Stannar till. Återvänder. Allting är nedsläckt men när vi tillsammans letar reda på ljusstumpar och tändstickor och får fyr, då ser vi äntligen skuggorna igen, i ljuset. Platon lever. Men Aristoteles har alltid rätt; det är alltid någon jäkel som alltid har rätt. Brygg en kanna till, dämpa din oro.
blir vemodig när jag ser gamla tanter
eftersom morsan dog i september
blir vemodig när jag ser gamla yxiga farbröder
eftersom pappa gick bort sådär plötsligt
blir vemodig när jag ser unga vuxna
eftersom det är svårt nu att vara ung här i världen
blir vemodig när jag ser barn eftersom ungarna
har växt upp och tiden aldrig står stilla, blir
vemodig när jag ser medelålders människor
eftersom de påminner mig om mig själv
och allt jag borde ha gjort, tagit tag i
blir vemodig av de mörka molnen i väster
eftersom de just är så mörka, blir vemodig
av värmen från marken och himlen eftersom
växthuseffekten och den här jorden vi ärvde
blir vemodig av att skriva ned allt detta vemod
bryt upp - gå till din gryta och koka potatis!
eftersom morsan dog i september
blir vemodig när jag ser gamla yxiga farbröder
eftersom pappa gick bort sådär plötsligt
blir vemodig när jag ser unga vuxna
eftersom det är svårt nu att vara ung här i världen
blir vemodig när jag ser barn eftersom ungarna
har växt upp och tiden aldrig står stilla, blir
vemodig när jag ser medelålders människor
eftersom de påminner mig om mig själv
och allt jag borde ha gjort, tagit tag i
blir vemodig av de mörka molnen i väster
eftersom de just är så mörka, blir vemodig
av värmen från marken och himlen eftersom
växthuseffekten och den här jorden vi ärvde
blir vemodig av att skriva ned allt detta vemod
bryt upp - gå till din gryta och koka potatis!
