Fullmåne. Midsommarljus. Storheterna tar ut varandra.
Orden antingen faller mot arket eller stiger upp ur det. Jag kan inte bestämma mig. Ord, sitt. Ord, ut å lek.
Noshörningarna i natten, hur de samlas kring det blanka vattenhålet, hur sanden är grå, hur himlen är. Årmillionerna rör sig i dem, tysta.
Natt. Dikterna skriver sig själva, i drömmen.
Fullmånen närmar sig. Vi bakar bröd och kyler drycker. Fälten avtäcks långsamt och det vita ljuset släpps in i rummen. Allt börjar sjunga.
Sommarlovet är en brunn full av ord.
Det är i det annorlunda du är hemtam. Därför drömmer du hårt, vansinnigt. När du vaknar är du förändrad, och samma.
Natten är en mörk bottenlös sjö. Hör lommen ropa ur värmen som är kvar vid ytan. Drömmen glider ut ur dimman med grått ljudlöst skrov. Sömn.
Avskyr mystik. Det är i själva fenomenen det underbara sker. En blomma är bara en blomma. En dikt en dikt.
Hjälp mig dikt, att se världen.
Natten är en lång självförfattande ordlös obehagligt igenkännbar men helt främmande dikt som skriver sig fram i mörkret som tyst fågelsång.
Skriver mig upp ur sömnen. Det är en ljus trappa, till en strand som är varmt blå av speglingar från himmel och hav. Här sjunger morgonen.
Natten kommer. Spring!
Dikt är alltid eld. Lågan olika uppskruvad. Ibland dold. Ibland blossar den upp mitt i texten. Brinn.
Dikten som motstånd.
Någonstans en helikopter som hamrar på morgonen. Pendeltåget, det viner. Dov matta av trafikbuller. Hör jag också regn? Andetag. Fåglar.
Natten är en happening. Drömfestival.
Månen växer nu. Det stumma underbara ansiktet som ingen begriper och som ingenting betyder. Tillbe. Sov.
Månljuset är nattens andra ansikte, en hud projicerad i huden. Vi lyser inuti.
Ord är månljus.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
