1964. Världen som skakar sina galler. Historien som alltid riskerar att upprepa sig. Kärleken som väller över nationsgränserna och fascismen som stänger gränserna. Vilket år är det nu. Vart ska vi ta vägen. Det här går åt helvete. Det här går framåt. Vi vrider oss på den blanka kapitalismens krok. Det är inte du som bestämmer, det är storbolagen, oligarkerna, det är teknokraterna, vapenleverantörerna, det är i de mörka salongerna som besluten fattas. Vad är min röst värd. Ett liv. Det patetiska är det enda sanna. Solskenet är barmhärtigt. Havet svalkar oss ännu. Om Grönlandsisen smälter - den kommer att göra det - stiger havsnivån världen runt med sju meter. Vi flyr allt det här. Vi står och stirrar på hyllraden med varor och förundras över all denna ... müsli, alla dessa kaffepaket, all denna tandkräm. Vi gnistrar. Vi kommer att implodera. Vi är ljusfläckarna mot konserthusets sönderskjutna fasad. Vi river vårt inres fängelse och släpper ut orden. Vi kan inte göra mer än att sjunga och att glömma. Om det fanns något att be till, skulle jag be om förändring. Jag skulle be om femtioen procent, och mer, om kunskap åt dem som rymmer ut i mörkret, om att det förtvivlat enkla ska räcka åt oss alla: mat för dagen, några strofer ur en dikt, att få hålla om varandra, att tillfälligt njuta. Att kunna gå ut i det storslagna och erfara sin litenhet och under långliga tider finna frid; frid eller tomhet. Tror du att förbifarten leder till lycka, eller tror du att infarten - kabeln mot det uttunnade blodet - leder dig hem. Politik är folkets enda vapen. Ord är ammunition. Allt vi har att göra är att skriva och att skrika. Inuti är vi starka. Inuti är allt. Jag extraherar jaget ur mig själv och går med tungt hjärta till floristen och beställer buketter i vitt i rött och i svart. Sorg och uppgivenhet är startsträckan, det är nu det lyfter: ett väldigt rymdfartyg i solnedgångsfärger - ni vet hur vackra de är och hur omöjliga att beskriva - som drar oss upp och iväg, iväg som underbara spjut av ljus och av värme.
