sfärernas harmoni

Rymdsonden sliter sig loss, den är som en versrad eller som en dikt som ger sig iväg ur din text. Och du förstår att det enda du kan ha som mål är att frigöra dig från allt.

*

Sfärernas harmoni är lite oväntat staccato, närmast robotisk. Men fin. Man kan höra rymdvinden. Och ettorna och nollorna som har byggt upp universum. Vi är alla pigment på en jättestor biokemisk hårddisk, en hjärna av kolväteatomer.

*

Så snart man är fri, då naglar de fast en vid en komet. Och så får man sitta där och brusa och susa i evinnerlig tid. Missförstådd och ensam i rymdhavet. Det är så kallt därute och så fruktansvärt mörkt. Vi borde starta en namninsamling för den där lilla Rosettalandaren. Kom hem igen.

*

Ingenting ska hem igen. Allt ska bort, ut, försvinna. Ändå är det kvar. Vi klamrar oss fast på kometernas yta.

*

Philae - rymdsonden - sitter nu på kometen, fladdrar kanske lite, ett ben är loss i rymdblåsten. Filmar klipporna runt omkring sig, skickar sång och signaler till oss på jorden. Om tre månader närmar sig värddjuret, den fårade och tumlande 67P/Churyumov-Gerasimenko, solen. Och Philae kommer troligtvis av hettan att ge upp och sluta att fungera. Allt är Aniara. Vi dras ut som svärd av ljus tills ingenting är kvar.