Mitt i rymdens hjärta
finns ditt eget: det strålar varmt
blod ut i allt det svarta och när du sätter dig
vid din arbetsplats
och slår på din apparat och tittar in i - eller ut
ur - världen, blir du varje gång
lika förvånad. Vad är det du ser? Stridsvagnar. Fanor som smattrar under en kritvit sol. Män som äter upp varandra. Barn som förloras, i tusental. Klusterbomber made in Sweden. Regn av utarmat uran. Det finns inga ord längre. Varför har det blivit så här. Rått. Därför att: det har alltid varit så här. Odyssevs slår ett barn i muren, och alla krig börjar. Du lutar dig tillbaka och längtar egentligen allra mest efter en kaffepaus. Hur ska vi
förändra oss till det bättre? Du suckar. Det här
går ju bara inte. Vi planterar
nya skogar. Och sedan skövlar vi dem. Vi vill inget
ont. Ändå är vi ondskefulla. Vi är inte djur, vi är så mycket värre. Hämningslöst elaka och brutala. Inifrån jordklotets mjuka varma mitt strömmar en uppgiven och förtvivlad text. Nu är din paus över. Dags att arbeta. Skriv. Du skriver, som en första punkt i en dagordning. Var snäll. Det är bra om man är snäll mot varandra. Att vara snäll är inte en enkel sak, det behöver inte innebära att man är av mossa. Man kan vara av sten och diamant. När solen skiner är allt enklare, eller också gör det mer ont. Det är mars nu. Koltrastarna har antingen ångest eller känner glädje. Jag tycker himlen är betydelselös, men underskön. Så är kanske vi människor också - ja inte betydelselösa men mindre betydande än vi tror. Samtidigt undersköna. Tänkte bara skriva det här, och låta det passera. Jordklotet är så enormt litet; även om det är en motsägelse är den ganska relevant. Vi ska vara snälla mot jordklotet. Vi kom hit för 2.8 miljoner år sedan, kröp ned ur träden och reste oss ur gräset och flöt iland ur havet. Vi ska ta oss vidare. Är det rymden som är nästa mål? Kolonisera alltet. Kom vi bara hit för att ge oss av? Eller kom vi hit för att nedgöra varandra, slita allt i stycken, skräpa ned och förgifta och översvämma haven med plast och fylla himlen med koldioxid. Det är inte synd om människorna. Men det gör ont. Vårt behov av tröst är inte omättligt, det är akut. Vi skriker och bråkar efter lugn och trygghet. De snälla förlorar alltid, eftersom det är i förlusten insikten vaknar. Att segra är endast fåfängt, och tomt. Punkt. Du sätter en liten
försiktig punkt och skjuter bak stolen och reser dig
och när du långsamt, överdrivet
långsamt, klär på dig ytterkläderna och lämnar jobbet ser du hur skuggorna faller över dig som kom de ur ditt inre, eller ur rymden. Allt är så förtvivlat sammanbundet, det går som en spindeltråd mellan mig och min text och dig och ditt uttryck. Samtidigt är allt detta - ord, förhoppningar, åsikter, tankeströmmar - hårt knutet till det enklaste av allt. Lerjorden. Saltvattnet. Solskenet som strömmar över de blanka gatorna. Här bor vi. Om en stund bor vi här inte. Om en stund
övergår texten
i en annan text, eller i ingen text alls.
