hord

Jag debuterade för 30 år sedan. Eller. Jag gjorde en del smågrejer före, var med i antologin Grupp 83, skrev i lite tidningar, publicerade noveller. Men min första egna bok kom 1985. Min senaste bok är Hord, den långa dikten som kom ut på julafton 2012. Jag arbetade med den länge, jag ville få fram en känsla av instängdhet och kantigt flöde, i samma sekvens. En orytm. En tsunami av ord som både förebådar det vi inte vet ska komma och slungar upp det som nyss har skett. Jag använde massor av ord ur det flöde som samtiden erbjöd, och jag arbetade hela tiden ner rytmen, tempot, det sköna. Ur det söndermalda skulle en annan sång komma. Ibland behöver du bryta ned din text och börja om. Under versen och inuti den kom ett slags självklart tema - som nog har följt mig hela tiden - fram. Att skydda de skyddslösa. Att en värld där barn dör - i krig, av svält, av våld, i armod - inte är en civiliserad värld. Och samtidigt: det ska alltid finnas en tröst i det oförklarligt enkla, i molnformationer och fågelsång. Det här är slutet, den eskalerande sången:

      som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
      skiktade som döda hudar - plåtskrällen - som nu bara ramlar
      omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
      förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
      graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
      förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
      en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
      dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
      vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
      vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
      vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
      de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
      rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
      och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
      kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
      ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
      livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
      en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
      innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
      i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer