alltihop hänger samman

Det är liksom såhär. Alltså vi vet vad vi behöver göra. Vi vet hur temperaturen eskalerar. Hur ovädren eskalerar. Hur vattnet stiger i öriken som tidigare var turistparadis - ja paradis överhuvudtaget. Vi ser hur grundvattnet sinar. Hur glaciärerna smälter. Vi vet att miljontals människor inte kommer att kunna bo längre, i de delar av världen som blir - är - uttorkade och överhettade. Skogsbränderna eskalerar. Hettan fräter ut oss. Alltihop hänger samman - varenda vetenskaplig kurva: mätningar statistik förutsägelser - med människans brännande av fossila bränslen. Det var vi som gjorde det här. Förbränningsmotorn. Jetmotorn. Kolkraftverken. Det är passé: det borde upphört igår. Vi måste sluta bränna olja, bensin, kol. Och det måste vi göra nu. Idag. Och vi är överens om det. Och sen skriver politikerna avtal som ska minska brännandet av det fossila till år som de kallar tjugitjugi tjugitretti tjugitrettifem. Och gör sedan ingenting mer. Vi bygger nya Jasplan och säljer till Indien och Brasilien. Vi letar nya oljefyndigheter. Drar pipelines. Sätter oss i bilen, vrider om tändningsnyckeln. Väntar på: vad. Vi bokar nya charterresor, beställer nya bilar, köper nya plastleksaker, äter mer importerat kött, hitflugen exotisk frukt. Det är som om det finns en broms, inuti oss någonstans. Något som inte kan omfatta det paradigmskifte som måste ske. Nu. Det är något som övergår vårt förstånd. Men så kan det inte vara. Vi är ju förståndiga varelser.