de olyckligaste

HORD 5 år.

de olyckligaste dör mjukt i övertygelsen om att vi tillsammans
försvinner i förtvivlad och total harmoni: min mun i din mun
lägenheten töms på möbler och fylls med naket ljus och hjälp
dödscyklonens fadderbarn röstades ut av hatjuryn: skampålen
nedspikad i födelsestunden som en arm: nu ska man skära itu
den som innehar äganderätten till all flödande honungsmjölk
eftersom allt annat är så högupplöst att det försvinner ensamt

Ur Hord (2012)

Vi säljer nu restex av HORD för 100 kronor (inkl. moms och frakt) per bok.

Beställ din Hord här!

Foto Magnus Carlbring 2017

extraprismänniskan

skramlande omtagningar följer extraprismänniskan oavbrutet:
att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset
akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss
uppskrämt ansikte och familjens frökapslar rasslar i stormen

Ur Hord (2012)

Köp Hord här!

Foto Magnus Carlbring 2017

do or die

Skulle världen kunna ta en paus.

Skulle vi kunna landa alla flygplan

under säg en månad.

Ställa alla bilar under samma tid.

Dra ner på konsumtionen, se till

att handla närodlat. Röra oss mer

i det fria, kanske logga ut lite

och ta oss - vi som inte bor där -

närmre naturen. Havet. Skogen.

Nu kommer du säga: Så naivt.

Nu kommer jag säga: Är det?

Vi måste förstå att det som omger oss

är väldigt skört nu. Den geologiska

kolcykeln är bruten, det kol

och den olja som har legat bundet

i marken har vi brutit, och eldar

nu upp. Konsekvenserna

är oerhörda. Hur många gånger

har jag skrivit det här. Hur många

gånger har det nämnts. Hur mycket

vet vi människor om detta. Mycket.

Men handlingarna är också mycket

få. Kommer vi att lyckas

förändra vår tillvaro till en hållbar

tillvaro. Är vi beredda. Kan vi

släppa det vi har: lyxen

att röra oss fritt och obehindrat

över jordklotet och att konsumera

exakt vad vi vill när vi vill. Har vi

varit friare någonsin. Eller är vi ens

fria. Vi är förtvivlade. Och så

förmögna att handla. Vi kan allt nu.

Varför sker inte mer. Varför syns

desperation hos så många experter,

klimatskribenter, forskare, meteorologer.

Någon skrev, en kunnig person: "It is

literally do or die time." Do or die.

Vad gör vi. Varför lyssnar vi

så dåligt. Varför provar vi inte

att vara radikala. Vill vi

vara de som ruinerade

den här planeten; den tekniska

fossilen blir verklighet: någon

som har rester av våra anlag i sig

gräver upp den här tiden ur berget:

mobilskal, stålknivar, plastemballage,

laserskivor, blykulor, radioaktiva

rester, skrot som man får tolka

om det är möjligt. Vilka var de här

varelserna? Vilken sorts människor

förgör sitt eget habitat, utan att

försöka förhindra det?

Är det vi.

Foto Magnus Carlbring 2017

Berättelsen om mina tappade handskar

Det här är sånt som händer i november. Det är kallt och det är mörkt och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Jag är ute och går i mörkret och skuggorna är långa från förstadens och fabriksområdets alla ljus. Det här är samtidens bakgator. En bilverkstad. Ett skrotupplag. Ett vinterstängt utomhusbad. Jag tar några bilder här och var. Stoppar handskarna i fickan, har brallor och en tröja och mössa, ingen jacka, det börjar bita ordentligt nu. I morgon bitti blir det frost. Jag går under en kulvert. Evig trafikström där ovanför. Lastfordon som dundrar. Personbilar som susar. Här nere passerar cyklister - fartblinda lycradårar med illröda baklyktor och blixtrande hjälmar - och en och annan ensam vandrare. Som jag. Efter kulverten en brant backe, en slänt med en blank lerig stig. Där oppe sitter en hare, en svart silhuett. Öronen lyser i ljuset från gatlyktor. Jag tänker att jag ska ta en bild, det blir en fin motljuseffekt, illusorisk, märklig. Så jag sprintar över vägen och uppför backen (någonstans fattar jag ju att haren kommer sticka iväg långt innan jag hinner få upp kameran men vadfan: yolo) och tar några bilder rätt upp i mörkret. Haren är snabb. Skuggorna knivskarpa och kolsvarta. Allt försvinner i november. Jag skyndar efter och ser haren med sina släpande liksom dröjande bakben ta sig igenom ett litet skogsparti och över en bilväg. Jag fotar på chans. Den borde vara där någonstans. Sedan traskar jag vidare en bit, hänger kameran på axeln och ska ta fram mina handskar; händerna är duktigt nedkylda. Men handskarna är borta, jag överväger om jag ska bara strunta i dem. Gå hem. Köpa nya. Men. Man tycker ju om sina handskar. Och de där var ganska dyra. Och hela. Och varma. Jag tänker att jag kan mycket väl ha tappat dem där i slänten, när jag satte efter haren. Jag vänder. Joggar lite. Kameran tätt mot sidan. Där står en dam med en cykel, under ett gatljus, hon pysslar i korgen på styret. Har hon hittat handskarna? Och lagt dem i sin korg? Jag vill fråga. Men kan inte. Hon sätter sig på sadeln och trampar iväg. Det är en bit kvar till platsen där jag tog bilderna och jag skyndar på stegen (det är middagstid, jag borde handla, gå hem, laga mat). Nu är jag nära, åt vänster löper stigen där jag jagade haren. En man dyker upp. Ganska storvuxen. Skinnpaj. Stubbklippt in på skulten. Han vankar fram. Jag ser att han precis drar på sig ett par handskar, den ena är på, den andra drar han på sig nu, tittar på dem, provar. Jaha. De passar. Är de mina? Har han satt på sig mina handskar. Jag måste fråga. Hej, säger jag. Han verkar inte höra. Hej, säger jag igen. Är det där mina handskar. Han passerar mig, mycket nära, säger något, jag tror att det är ryska, ruskar på huvudet. Jag gestikulerar. Visar upp mina bara händer. Här. Där. Är det mina handskar? Hallå? Han skakar oförstående på huvudet. Han ler. Han ser verkligt snäll ut. Godmodig. Rödkindad. Han är kanske i femtioårsåldern, svårt att säga i skumrasket. Han säger något mer, på ryska. Vad kan jag göra. Vad ska jag säga. Min ryska är bristfällig. Jag kan en del fraser, som "Jag älskar dig", "Jag heter Magnus" och "Det här är en bok". Men hur säger man "Är det där mina handskar?" Och vad svarar man på en sån sak. Allt är tillfälligheter. Det ser verkligen ut som mina handskar. Men vilka handskar gör inte det? Jag står kvar, ser efter honom, jag tror jag håller upp mina handsklösa händer i luften fortfarande. Kanske säger jag det igen: Är det där mina handskar? Hallå! Och nu stannar han upp. Vi går varandra till mötes. Han fattar ju. Troligtvis har han fattat hela tiden, men det tar en stund tills insikten kommer. Han har ju precis hittat ett par fina handskar. Som passar. Vad skulle han göra? Lägga dem på en gren i ett träd, i mörkret? Eller prova dem. Det är en svidande novembereftermiddag, snart kväll. Bra handskar ju. Men jag ser på honom att han begriper nu. Det är ju lite pinsamt förstås, att han har mina handskar på sina händer. Det här var inte meningen. Ingen visste att det skulle ske. Och nu tar han dem av sig. Räcker över dem. Jag tackar, lite osäkert. Tänk. Tänk om det inte är mina handskar? Tänk om allt är en slump. Tänk om han tror att jag behöver hans handskar. Att det nästan är som ett rån. Att han inte alls är glad och godmodig. Utan livrädd. Hur ser jag ut egentligen? Svart tröja. Ljusa skrynkliga hemmabrallor. Svart liten yllemössa på huvudet. Vem är jag egentligen? Hur ska någon av oss kunna veta någonting. Jag tittar på handskarna. Det måste vara mina, allt annat är för otroligt. Och jag tackar igen. Översvallande. Jag skulle kunna ha sagt "Spasiba". Men det hade blivit konstigt. Att jag plötsligt var ryss, jag också? Om han nu är ryss, jag vet ju inte, det han ha varit ett annat språk, som polska eller tjeckiska. Han vänder om igen och börjar gå. Vi ska åt samma håll. Men jag kan liksom inte slå följe med honom; vad ska vi prata om nu? Mina handskar. Våra handskar. Handskarna. Jag dröjer kvar lite i skuggorna och mörkret, det glesa randiga spräckta ljuset som faller genom trädgrenar och över asfalt och lera och gräs och löv. Alla ljud omkring oss. Trafiken. Volymen vrids på och jag känner att jag svettas på ryggen. Alltihop var ansträngande. Språngmarschen tillbaks. Mötet. Situationen. Överlämnandet. Till slut drar jag på mig handskarna. De är mina, det känns så i alla fall, de är varma och sköna och de passar perfekt. Väl hemma en god stund senare, tittar jag igenom bilderna i kameran och visst: jag fångade haren. Det är ingen bra bild. Men ändå är det det: den fångar allting exakt, i sin oskärpa. Där är haren, ensam och lite skärrad, i ljuset av bilstrålkastare som strax passerar.

Foto Magnus Carlbring 2017

permafrostelden

tänk fram en naivistisk utväxt ur den uniforma vetskapen om
en snar undergång och stöd den ickeexakta längtan efter frid
i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills
nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar
biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan
som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

källarsömnen

träkistor får murkna i regnet tills molnformationens jättelokor
hämtar hem innehållet i askar av guld som färdas ut i rymden
miniatyrer i glaspalatsets spegling: omutliga ikeakartonger fylls
av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser
glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens
blödande stålgolv och källarsömnen: allt sker i högtalarskriket
allt sker i en fingersnärt i en kniptångsmanöver i handens ljus

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

apogeum

rymdens djurskelett spänns ut över bröstkorgen som oro och
när man till slut blåser dammet av berättelsens ben lever allt
i en tråd av förvandling från sandhavet upp genom romberna
och laserpyramiderna: människokroppen kastas ut i apogeum

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

bukhinnan

regnskogen renderas in i den pilskräck som drev oss samman
att tillåta de små dunbollsprimaterna att ärga träden med sorg
den kletiga bukhinnan lyser som gammalt nedfallet cesiumtvå
över den exploderande himlakroppens alla tömda sommarhus  
och våra söndertrasade läppar: du och jag är en fin vågrörelse

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

spiralgalaxer

vilken total flopp nickar de plötsligt omkomna samstämmigt
när de sorteras in i glömskan efter en lattjo programledargest
jordklotets superkropp fyller bisofärlungans softa gymandetag
med absolut ren sprit av en unicitet som är världens härligaste
vårdnadstvisten mellan rymdens spiralgalaxer växer ut som en
böld av mörk materia på toalettstäderskans svartblå åderbråck

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017