Skulle världen kunna ta en paus.
Skulle vi kunna landa alla flygplan
under säg en månad.
Ställa alla bilar under samma tid.
Dra ner på konsumtionen, se till
att handla närodlat. Röra oss mer
i det fria, kanske logga ut lite
och ta oss - vi som inte bor där -
närmre naturen. Havet. Skogen.
Nu kommer du säga: Så naivt.
Nu kommer jag säga: Är det?
Vi måste förstå att det som omger oss
är väldigt skört nu. Den geologiska
kolcykeln är bruten, det kol
och den olja som har legat bundet
i marken har vi brutit, och eldar
nu upp. Konsekvenserna
är oerhörda. Hur många gånger
har jag skrivit det här. Hur många
gånger har det nämnts. Hur mycket
vet vi människor om detta. Mycket.
Men handlingarna är också mycket
få. Kommer vi att lyckas
förändra vår tillvaro till en hållbar
tillvaro. Är vi beredda. Kan vi
släppa det vi har: lyxen
att röra oss fritt och obehindrat
över jordklotet och att konsumera
exakt vad vi vill när vi vill. Har vi
varit friare någonsin. Eller är vi ens
fria. Vi är förtvivlade. Och så
förmögna att handla. Vi kan allt nu.
Varför sker inte mer. Varför syns
desperation hos så många experter,
klimatskribenter, forskare, meteorologer.
Någon skrev, en kunnig person: "It is
literally do or die time." Do or die.
Vad gör vi. Varför lyssnar vi
så dåligt. Varför provar vi inte
att vara radikala. Vill vi
vara de som ruinerade
den här planeten; den tekniska
fossilen blir verklighet: någon
som har rester av våra anlag i sig
gräver upp den här tiden ur berget:
mobilskal, stålknivar, plastemballage,
laserskivor, blykulor, radioaktiva
rester, skrot som man får tolka
om det är möjligt. Vilka var de här
varelserna? Vilken sorts människor
förgör sitt eget habitat, utan att
försöka förhindra det?
Är det vi.
 |
Foto Magnus Carlbring 2017
|
