Idag ska du vara så långsam och tyst du kan
Du ska vara eftertänksam och du ska vara
människa; du ska lyssna på Mozart
Du ska kanske ta fram Tranströmerboken
och titta på bilderna från skärgården och läsa diktutkasten: här börjar tankarna
flytta sig utåt, för att kunna komma tillbaks
Jag kan inte låta bli att minnas, det var igår
Jag går över Västerbron, himlen är fylld
av sår från flygplan, vattenytan under oss
är mörkt mörkt blå, alldeles snart
slår träden ut på öarna därnere, men inte ännu
Jag tänker på Raymond Carvers dikt
som jag tror har raden ‘Vi är tusenden’, men nu
blir jag osäker: hela vår verklighet är osäker
I den dikten berättar han om unga eldslukare
i Mexico City; hur de går mellan bilarna
i de långa köerna och fyller munnen med sprit
Och tänder eld på sin andedräkt
Vi är tusenden idag som går här över broarna
Alldeles nyss var jag vid Fridhemsplan, jag klev av
där eftersom tågen inte stannade vid T-Centralen
Det är bara en kort stund sedan det hemska inträffade
på Drottninggatan men vi är redan många som går
hemåt över broarna, i min mobil ser jag
nyheter om skottlossning vid Fridhemsplan, precis
bakom min rygg; jag blir aldrig rädd
Antagligen är jag i chock men jag är helt lugn
Jag upplever ett visst lugn hos de flesta, någon
andas ut när vi börjar komma bort från City
och gråter
Det var aldrig någon skottlossning, som vi nu vet,
men känslan var nog nära den som är
vid ett plötsligt krigstillstånd; vi tar oss samman
i vår bestörtning och rör oss så säkert vi kan hemåt
Jag tänker på andra böcker när jag vandrar: Stephen
King, de där end-of-the-world-texterna: tvärstopp
i biltrafiken, människor rör sig framåt
med få tillhörigheter lastade på ryggen eller
i kundvagnar, eller ‘Vägen’ av Cormac McCarthy
Ja det är en enda lång väg; vid slutet
när pojken når havet och döden blir iskall
gråter jag varje gång
Man kan beskriva gårdagen som ett slags kaos
Därför ska vi inte skriva om det idag; vi är inte här
Och det krävs av oss en stor värdighet
och tysthet; jag minns lördagen den 1 mars 1986
Jag tog tunnelbanan in till Hötorget och Sveavägen
Varenda människa var tyst, blickarna både fulla
och tomma i samma stund, vi stod där,
i rad på rad, vid mordplatsen och såg hur högen
av rosor växte minut för minut
Den skräcken är den värsta jag har upplevt
Förlamningen
Även om allting fortsatte dagarna och åren efteråt
så var det förändringen som kändes, skotten
rakt in i vår - vad ska man kalla det? - själ
Och när jag har tagit mig över både Västerbron
och Liljeholmsbron, jag stannar upp i dess ände
mycket kort och vänder mig mot stan för att se
hur många vi är - vi är många - som går,
minns jag liknande händelser, närheten till
det hemska som sker, och detta att faktiskt klara sig
Det är ju det enda som har hänt mig: jag klarade mig
Den 2 augusti 1980 sprängde de tågstationen
i Bologna; morgonen efter kom jag dit
med mina tågluffarkompisar, vi var bara tonåringar
och begrep ingenting: grus damm tegelhögar
och en fruktansvärd tystnad bland människor
En helt stum stad; jag fick ett flygblad
i händerna, en text från kommunisterna
där fascisterna anklagades; två fascister dömdes
senare för dådet
Vi var försenade, vi hade dröjt kvar
i en annan stad kvällen före, annars hade vi kunnat
vara på den där stationen där 85 människor miste livet
Jag tror aldrig att jag helt har begripit
vad som skedde; jag tror inte att man gör det
Det finns så mycket att skriva, och absolut ingenting
Idag är det både själviskt och aningslöst
att försöka uttrycka vad man känner
kring det ofattbara, som ändå, mitt i just sin ofattlighet,
är väldigt avklarnat och tydligt: det finns
ett lugn i oss människor som är oerhört att uppleva
Gott vet jag inte, det bara är
Vi bara är, det är kanske det enda jag kan skriva idag
i flödet som forsar genom oss av bilder
och ord: vi är bara
Jag kan inte mycket mer Älvsjö 8 april 2017
 |
Foto Magnus Carlbring 2017
|
