Thursday, May 31, 2018

jävla naturmupp

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.
Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.
Jag har läst på, som sjutton. Och vet att det finns inga tvivel. Mätningarna stämmer. Det barkar åt helvete. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det är bara skit med allt det där. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.
Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det i typ 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Och det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve, vid fikabord och middagsbord. Men hur hårt går vi åt det. Egentligen. Hur engagerade är vi. Egentligen. Händer något, egentligen. Gör vi något. Förändrar vi något. Händer något, på riktigt? Det måste det.

Foto Magnus Carlbring

No comments: