Det är realism; överskottet
på maneter i somras, bältena
av giftalger i Florida som dödar
delfiner och havssköldpaddor
Allt det som vrider sönder världen
har ökat; vilka tror vi att vi är
Bränner fossila bränslen
och skövlar regnskogar, där ute
bor skogsmänniskan - orangutangen
Men vi tar sakta men säkert död
på den, vi tar död på alltihop
Det är så vår verklighet är beskaffad
Allt det här som omtalas nu: flyget,
fulköttet, biltrafiken, konsumtionen,
tillväxten som måste öka för att
den måste öka för att annars
ökar den inte och då - ökar den inte
Logiken i vårt handlande är inte
bristfällig, den är helt renons
på förnuft kunskap medvetenhet
insikt förstånd medkänsla; fuck
Kalla det godhet om det svider
Neil Young har fått kritik
för att hans musik ibland
är pamflettartad, övertydlig,
politisk; det är i lyssnaren
budskapet ska formas, via
gestaltning, ett slags estetisk
skörhet som öppnar världen
Och så kan det få vara, oftast
Neil Young själv har sagt
att ibland måste man, ibland
måste man ta i; varje uttryck
söker sin form; en skön text
som bär av sin egen andhämtning
glider in i dig som ett spjut
av blankt ljus; men inte idag
Idag är det naturrealism
som bara duger; säg som det är
Vi har ett ansvar att bära
En liten värld med ett tunt skal
där igelkotten smattrar fram
under farstutrappen, där
det står en förvånad tonårsräv
och glor på oss när vi grillar,
där en ljudlös kungsörn
kastar sig från klinten
som ägde hon allt i världen
Och gör hon inte det
Jag vill ge min röst åt örnen
Tänk bara en värld
som vi har ruinerat för henne
Och ungarna som lyfter
i en bladformation
på den tunna termiken
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
