den sista snön

Nu faller den sista snön
Där avgår det sista långflyget, de sista
stora perspektivfönstren
gnistrar av ett sista intensivt dagsljus
Himlens sista vita rispa
Ta en sista bild på en sista horisont
Vi håller händerna om den iskalla kanten
en sista gång, håll min hand
den här sista stunden
vid det sista frukostbordet, jag läser
en sista morgontidning
De grå sidorna fladdrar
i ett sista tidigt vinterljus, den sista
snön är gles och vass
Den blanka svarta marken äter allting
Den här platsen är inte förbannad, den är
övergiven, den här
ansatsen till förändring
är inte uppgiven, den är förlorad
Där rör sig den sista jordbrukaren
över de sista svarta åkern, de sista
fläckarna som yr i hans blick
Där står de sista två rådjuren frusna
i den sista skogsdungen utanför
de kommande torra åskovädren
med de sista fräsande blixtarna som slår ned
i den gamla gistna grå höladan, tom
på foder; där går skuggorna
av de sista arbetshästarna
Vid ratten sitter den sista familjefadern
och röker en sista cigarrett, slår på
en sista ljuskägla
som spelar över den grå vägbanan, där
ett sista kattdjur en sista igelkott några få
långsamma kaniner som hasar
nedför en sista svart grässlänt
mot en sista vit sandstrand
Himlen är upptänd för sista gången
Folk har samlats för att fira en ny årstid
för sista gången, sjunger yrvakna
sånger om hur tidigt och skört allting var
En sista spirande stockros, en stjälk
som brister en sista gång
över en av grå bolmande rök
instormande morgon, en sista gång

Foto Magnus Carlbring 2018

läs bort världen

Civilisationens sista utpost. En McDonald'srestaurang vid motortrafikleden. Vi sitter med varsin milkshake och suger i oss allting. Det isar i hjärnan, verkligen. Trafikströmmen vill inte ge med sig därute. Ju längre dagen lider, desto mer bilar. De kör rakt igenom våra tunnlar till hjärtan. Genom huvudet ett vasst spår av flygfotogen. Ansiktet perforerat av oväder efter oväder. Människor spolas bort i lerfloden och en ny storm bryter sig in över land. Det här är tjugohundratalet. Vi pratar om Trump. Om Bolsonaro. Om högerkrafterna. Sedan skiter vi i det där. Vi reser oss från de blanka plastlaminatborden och tar oss ut genom svängdörrarna av mörkt skuggat glas och vi sätter oss i grässlänten med varsin bok och läser. Läs bort världen. Skriv bort den. Vi är här nu med stora maskiner av ord som ska fånga upp allt det okända och göra det begripligt och hjärtligt. Följ med. Sätt dig här du också. Välj en valfri bok. Läs under tystnad. Men läs. Upplev hur det inre spiller över på det yttre och världen återtar en form som är både helt ny och uråldrig.

Foto Magnus Carlbring 2018

jag gör en spellista

Jag gör en spellista till hösten. Och ett bildspel. Jag skriver ner alla detaljer ur minnet samtidigt som jag inser att det här är inte minnen det är ett slags levande organismer. Ord är inte skuggor de har sköldar och innanför sköldarna odlar vi tillsammans upp areal efter areal av ljus. Det är så vi förstår varandra. Vi kommunicerar genom bark. Ja det är lövens nervkarta och det grå och det som kommer inifrån som vi inte kan. Jag har en öppen hand, öppen mot det jag inte vill förstå. Tänk dig att handen är en parabolantenn. Allt som strömmar är in är förbjudet men mänskligt. Vi vill vara tigrar som försvinner i det bengaliska gräsets skugga men vi är kundvagnar som aldrig upphör. Stålet är mitt inre uppdrag att slita det ur kroppen som en enda fråga. Bredvid mig sitter mitt jag och gråter över allt som inte blev. Men det som blev då. Men det som kan bli då. Men hösten då. Men det som vi är då. Det som verkligen finns. Att ansiktet går att plocka ner bland de andra varorna och när man väl är framme vid varubandet inser att det här, det här är ju Vintergatan och det där, det där är inte mitt ansikte, det är en rymdfarkost. Att vi speglar oss i dimmorna innan de lyfter och vad som blir kvar är en nyss sönderäten åker. Vi kan inte leva i ett vakuum men vi kan gräva oss ner i det och låta mörkret tugga i sig av oss. Jag är god. Du är god. Hur vi än försöker kan ingenting nöta det ur oss. Bara en sista uppgivelse innan allt vänder som i slutet av den där oerhörda filmen som du inte minns titeln på eller vad den - egentligen - handlade om eller vem eller vilka som spelade huvudrollerna. Men det var vi. Vi anar det. Att det är ett utvecklat synopsis av den tid som var vår som vi nu genomför. Och till musik. Och till stråkar. En oboe som skär upp himlen som bara en oboe kan göra när den tar de högsta tonerna; det är som ett träd som gråter ljusrött blod som reflekterar svagt svagt viskande solstrålar. Det här är inte kitsch det här är verklighet. Lammen betar i ditt inre. Håll kvar den bilden. Håll kvar hur ängarna välter ned i havet till sång.

Foto Magnus Carlbring 2018

att inte alla bara

Att inte alla bara bokar av sina flygresor. Att inte alla bara börjar samåka; om två delar på en bil minskar man sina vardagsutsläpp från bilen med hälften. Om tre delar. Om fyra. Om man tar bussen eller tåget - optimalt. Att inte alla bara går över mer och mer till vegetariskt och ser till att köpa närproducerat. Att inte allt är ekologiskt. Att inte alla skippar fulköttet och den långväga flygimporterade frukten. Att inte alla säger ifrån på jobbet och i affären. Att inte all engångsplast. Att inte alla röstar på partier som sätter klimatfrågan främst. Att inte FN varje dag. Att inte regeringen bildas och tar tag i klimatfrågan omedelbart. Att inte industrin. Att inte marknaden. Att vi inte ändrar konsumtionsmönstren. Att inte bensinransonering införs. Att inte motbok på flyg. Att det inte omedelbart införs bilfria städer. Att vi inte har bilfria söndagar. Att ingen är perfekt. Att vi alla har vår koldioxidskuld. Att inte alla gör allt de kan. Att inte alla gör allt de måste. Att vi ser koldioxidhalten stiga, vecka för vecka, i atmosfären. Och ändå. Att de klimatrelaterade katastrofnyheterna fortsätter att komma. Och värmen. Och vindarna. Och torkan. Och människorna som måste fly sina kuster och sina jordar. Och ändå gör vi inte mer. Och ändå nedgraderas frågan. Och ändå glömmer vi. Vi är fast i det. Och jag är förstås där också; vi måste alla sänka våra koldioxidutsläpp från över 10 ton per person och år till 1 ton per person och år. Det är en hel del flygresor. Det är en hel del bortförklaringar som behövs för att inte. Det är en hel del oro. Det är en hel del larmrapporter. Det är en hel del positivt tänkande. En hel del uppmuntran. En hel del gröna fingrar. En hel del pauser i tillvaron. Ett neddraget tempo. En minskad tillväxt. Ett närmare liv. En mer levande skog. Ett hav som börjar fräsa av krill och där korallerna lever igen. En fin himmel. En atmosfär med mindre andel växthusgaser. Ett kretslopp där vi är en självklar del, och inte egenutnämnda härskare som kan begå rovdrift på allt. En värld där det biologiska kretsloppet - fotosyntesen, djurens medverkan, människans ödmjuka handlag - fungerar. En värld där vi slutar bryta den geologiska kolcykeln: bryt inte mer kol och pumpa inte upp mer olja - det ligger smart och säkrat i marken. Det behövs lite mer insikt och andhämtning. Vad gör vi här, egentligen. Varför är vi här. Hur vill vi ha det. Vi vill ha ett vänligare klimat. Ett bättre klimat. En lite tystare mer lågmäld värld. Det sker långsamt en förändring. Atomuren bromsas upp. Visarna stannar. Vi börjar backa oss ut ur oljeåldern. Backa framåt, så snabbt det någonsin går.

Foto Magnus Carlbring 2018