Vi kapitulerar, vi lägger oss i gräset och låter det långsamt äta sig in i våra kroppar, vi vet att de kommer hitta lämningarna efter oss. De halvt raserade köptemplen. De tomma motorvägarna. Kajerna med betongramper som sluttar ner i de torra vikarna. Tomma hus. Tomma torg. Där kryper miljarder gråsuggor nu, där, där du drog din golfbag. Du vinkade åt publiken med din vita svinlädershandske. Där, där du dök från femman, sitter skarvarna utsvultna med plast och lera i krävorna. Solen är en grå fläck i en vit himmel. De som en gång rörde sig över planeten med sina rullande resväskor i aluminium och sina klockarmband av noshörningstagel, de är skuggor endast i ett om morgonen uppklarnande dis. I fältets mitt, på ön av sopor, sitter de med händerna om sina evighetsmuggar i hårdplast med reklam för däckfirmor och bensinbolag. De minns, som långsamma migränattacker, alla tusentals teveserier de såg. Var det människor eller robotar som spelade huvudrollerna. Livet är som slajm. De minns alla gånger de passerade genom tryckluftsdörrarna till möbelvaruhuset och välkomnades av de mjukt pärlande rösterna som berättade om dagens alla extrapriser. Köp en stor viktlös kista av molnvit skumplast, den kan du sova färdigt i. De minns julaftnarna, som i ett prisma av kalejdoskopiska bildskärmar. Alla fotograferade varandras längtan, den brann som glitterpuder i huden. Vem tar den godaste palmoljebiten ur cellofanasken. Nu sköt de ner den sista orangutangen ur det sista vilda trädet vid gränsen till plantagernas plantage. I himlen svarta kors – flygplan som bolmar ur sig koboltblå rök; de eldar upp de sista fjällnära skogarna och renlaven som rakats från bergets rygg. Motorerna hackar och kabinpersonalen är dödssjuka av gifterna. Men allt för att flyga, en gång till. Allt för att leva, fullt ut. Vi går och badar nu. Stranden är varm av smuts. Vattnet är blåsvart av alger och ytan guppar tung av miljontals döda maneter. Vi doppar oss. Under ytan är det ganska skönt. Man kan ta några simtag och det händer att man möter någon annan som simmar, som gömmer sig, som väntar på att vi ska bli havsvarelser igen. Dyka. Äta sådant som är färskt och salt. Dricka riktigt vatten. Sitta på en sten och lyfta en hand för att skugga blicken för den skarpa solen. Se hur sjöfåglar i sträck efter sträck passerar. Och visst, där ute, där vågorna bryter, de långa böljande dyningarna som startade på andra sidan havet, där skimrar sälarna. Vi hör hur de skäller. De är ensamma nu, däggdjur på den här platsen. Vi har gälar och fasettögon. Vi är borta. Allt andas.
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
