Jag skriver en stund om att vara människa
De här människorna, vi är ju också
människor du och jag, som häcklar
de människor som kämpar
mot det i oss människor som gör ned oss
och förminskar oss och trycker undan
den andre i oss och utanför oss
Vad driver dem vad driver oss vad är det
som gör det omänskliga till något
människor gör med varandra
Är det längtan efter att få drägla
eller lusten att vara odräglig eller olusten
i att inte förmå det vi alla längtar efter
Att inte vara rädda inte försvinnande små
Vad gör du just nu min lilla skrivchimpans
Jag försöker besvara frågor jag aldrig
kommer att kunna besvara: det optimerar
ändå tillvaron och ger vardagskvällen
någon slags ranglig struktur: här är vi
och vi behöver se varandra, varför
drivs en del människor
till att bete sig hatfullt oregerligt tarvligt
Tro på falska fakta, fylla på lögnapparaten
med egna påståenden och fördomar
uppfiskade ur en göl de bär inom sig
Eller var får människor allting ifrån
Jag försöker se det klart: du kunde alltid
vara jag, jag kunde alltid vara
den andre, den vi rackar ned på
eller stänger ute; tänk när det är ditt
ansikte som trycks mellan spjälorna
och rispas upp av taggtråden
Är det rädsla eller är det förakt
eller är det förakt för rädsla eller rädsla
för dem som är starkare i sin svaghet
som driver dem att göra just det
som de som kämpar för allas rättigheter
kämpar emot: förakt hat överlägsenhet
De här människorna - har du mött dem
du också - som använder ord
som godhet, medmänsklighet
och till och med kärlek
på ett nedsättande sätt, vad är det
som driver ner dem i det mörker
där ingen som har vistats någonsin
har hämtat upp något starkt gott friskt
Skriver jag älska får jag ett rapp i ansiktet
Skriver jag att vara god göra gott sträva
efter en mjukhet som inte är blek
utan ödmjuk och handlingskraftig, som
ger dig kraften att säga ifrån, stå upp
för dem som behöver det just nu,
får jag en känga i ryggen, skriver jag
öppna handen och sträck ut den
kommer det en näve ur mörkret
som en slugger som ingenting kan träffa
Vi är sannerligen inga änglar vi människor
men vi kan göra det yttersta
för att efterlikna det vi vet vi alla förmår
Vad gör du just nu min lilla omfamning
Att älska, hur svårt kan det vara
Skriver jag ingenting är jag ingenting
Vad gör du just nu min lilla skrivmaskin
Jag skriver en stund om det här
att vara människa, jag gör ett försök
att med all önskvärd otydlighet vara så
tydlig som allvaret kräver: vi lever
i en tid där det vi minst begriper blir
det mest fattbara: människor
drivs mot varandra som galna hundar
Skriver ur sig sitt hat som livströtta
misantropiska cyniska bittra bigotta
avskrädestunnor som rullar omkring
i sociala medier med lockkäftarna
glappande och spottande ur sig
sopa efter sopa, det blir ett snorspår
efter dem som stinker, men i all ödmjukhet
tolererar vi de här icketoleranta
skitstövlarna och bjuder in dem
till långa invecklade faktabaserade
samtal som alltid slutar med att de
angriper våra inre våra yttre våra jag
Solidariteten är aldrig självuppfyllande
Medmänskligheten är aldrig egoistisk
Vad gör du just nu min lilla skrivnyponros
Jag vecklar ut en penna av bomull
Jag målar en tavla av linfrö och mjölk
Jag lägger ner mina vapen
i en bottenlös brunn och hör dem falla
genom årmiljonerna tills ekot är allt
som återstår, återklangen
av den vrede som ingenting gav
Där ute bland mänskorna finns det
något som är större än vi, det är vi
när vi tillsammans blir människan
i människan, dubblerad
och mångfaldigad, alla våra enskilda
jag som alltid kunde vara ett enskilt du
Vi är bara sådana där människor,
du och jag, som gör allt vi kan
för att varje stund ska vara lika stor
och lika liten i sin skönhet för alla
Vad gör du just nu, jag gör bara allt jag kan
 |
Foto Magnus Carlbring 2019
|
