Vi har kämpat hela den här våren, tillsammans. Följt rekommendationerna, och nyhetsuppdateringen, osvikligt. Och det ljusnar nu, det har varit en hemsk tid. Minns du när det var 10 sidor dödsannonser i tidningen. Du sviktade inte. Vi höll distansen. Vi visste att länder med total lockdown skulle lida mer senare, vi fattade att det här är ett virus som det inte finns något botemedel mot och vi såg att det betedde sig oerhört annorlunda. En del blev så sjuka. En del dog, förlorade anhöriga. En del blev knappt förkylda. En del har haft viruset men vet det ej. Men ett vet vi. Vi gjorde exakt vad som sades. Vi följde rekommendationerna. Vi tog hand om varandra och vi värnade de äldre och vi åkte inte kollektivt om vi inte var tvungna och vi jobbade hemifrån om vi kunde. Och vi såg att det ljusnade. Men vi tar inte ut något i förskott. Det är fortfarande en mycket farlig sjukdom som sprids över världen och nya smitthärdar uppstår. Jag valde att aldrig diskutera detta. De döda. Metoderna. Vad visste jag. Vad kunde jag göra. Vad begrep jag. En sak: att om jag håller distansen smittar jag inte och minskar risken att bli smittad. Vi var så många som tog det så försiktigt. Hela tillvaron stannade av, tog ett djupt - men försiktigt - andetag. Samtidigt spreds massvis av rykten om hur illa det var ställt med folks beteenden.
Jag bor i Stockholm, och vi fick veta hur usla vi är här. Men det stämmer inte. Jag vet inte något om smittspridning, men såg tydligt hur det formligen exploderade här, efter sportlovet och alla hemkomster. Trots allt vi gjorde. Men kanske blev det ändå så bra som det kunde bli, på grund av allt vi gjorde. Precis som Folkhälsomyndigheten hela tiden sa. Om alla följer rekommendationerna, kommer vi att ta oss igenom det här och kanske mot sommaren eller slutet av sommaren blir det bättre. Det var vad de sa. Men hela tiden med förbehållet att det kan dra ut på tiden, att vi måste ha tålamod. Men jag läser ju nu hur sjukvården har det något lättare. Minns ni hur det var i april? Hur snabbt kan vi glömma. Det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg och att vi fortsätter att solidariskt följa rekommendationer och riktlinjer. Det finns ingen annan väg att gå.
Jag brukar försöka att inte gnälla, att inte rikta energin mot det som inte hjälper upp, som inte ger stadga. Men en sak är väldigt sorglig, och det är dessa trådar och kluster av rent politiserat gnäll och käbbel där alla - fullständigt okunniga eller fördomsfulla - klagomål riktats mot dem som har jobbat med att försöka stävja spridningen och se framåt och till folkhälsan i stort. Det riktas ju mot oss alla, vi som har ställt om våra liv komplett, bokat av resor och ändrat planer, styrt om jobb och umgänge och hållit distansen och samtidigt sett hur de som verkligen sliter - inom vården och alla andra samhällsbärande (samhället är vi alla) funktioner - kämpar tjufyrasju för att ta oss igenom detta. Framtiden är alltid oviss, det är allt vi vet om den. Och nu skälver den, sakta, tyst, under det här viruset och kanske kommande virus och - inga kanske där - en oavbrutet stigande global medeltemperatur som kommer att orsaka nya svårigheter och utmaningar som vi och våra efterkommande måste förhålla sig till och ta sig igenom. Det finns ett bra sätt att göra detta på. Tillsammans. Lita till varandra. Samtala. Lyssna. Interagera. Och - det gäller virus och farsoter likväl som naturkatastrofer och klimatkris - lyssna till vetenskapen. Forskare vet inte alltid, men deras jobb är att försöka utröna och på det viset säkra (så långt det är möjligt) upp för oss alla, så att vi kan parera och leva våra liv så gott det går. Vi behöver forskarnas professionalism och ödmjukhet, precis som de behöver vår ödmjukhet och vårt lyssnande.
Det är en av de märkligaste tider vi lever i. Men ser vi tillbaka är alla tider en av de märkligaste. Och så kommer det att vara framåt också. Det gäller att se det an med tillförsikt. Och mod. Och visst gott humör; det är kanske människans största styrka, stråket alltid av att lyckas hålla humöret uppe, allt allvar till trots. Jag minns ett klipp från sjuksköterskor och läkare i full skyddsmundering, som dansade in på intensivvårdsavdelningen, inför dagens (eller om det var nattens) jobb. Inte så att de sjuka såg, eller kränktes av det, utan för att de bars framåt av varandras sång och varandras high five. Det är bra. Vi vet ju det, att det kan vara bra, att det kommer bli bra. För barnens skull är det det enda vi innerst vet. Vi har ju alla varit där, eller hur?
