lajka

Du vill förstås inte att det ska vara så här. Du vill inte att det vi människor har gjort under 1900-talet, och längre tillbaks ändå och fram tills nu, ska få sådana här konsekvenser. Du väljer inte att blunda för det. Men du ser det inte helt klart heller. Det här gäller många av oss. Jag tvår inte mina händer, vi står alla i oljetråget. Du vill ju gärna köpa den där. Du vill ju så gärna resa dit. Du har aldrig varit där. Du vill så hemskt gärna utveckla det där. Riva ut och köpa nytt. Växa. Du vill känna att du är en del av den där e x p a n s i o n e n, att vi fortsätter förflytta oss, upptäcka, gräva ut. Men. Tillväxten kan inte ske på bekostnad av det som tillväxten behöver. Det säger sig självt. Om du gräver en grop, blir det ett hål. Om du bränner olja, stiger halten av koldioxid i atmosfären. Om halten stiger, bromsas värmestrålningen. Växthuseffekten ökar. Värmen stiger. Haven blir varmare. Liv dör. Ovädren blir starkare, bränderna fler, isarna smälter, dricksvattnet sinar. Ja ni vet. Ska vi se på det här, som på en oerhörd tavla, tills ramarna fattar eld. Eller ska vi ta ner bilden från väggen. Rekonstruera. Lämna in på omvårdnad. Putsa upp och sedan skydda. Se hela bilden igen. Titta. Där bor vi. De där, nere i kanten, är ju du och jag. Och där är havet. Så blått det ändå är. Och skogarna, så vilda, så viktiga. Vi låter dem växa upp igen, breda ut sig. Vi kan faktiskt ta det lite varligt. Vi kan faktiskt slå oss ner i en sån där. Plocka upp en sån där. Läsa ett par såna där. Relaxa lite. Vi har den där förmågan, att snabbt ställa om och varva ner och växla spår och byta om och tagga ner och hämta hem och dra tillbaks och styra upp och fixa till. Varför gör vi inte det, vad gäller de fossila bränslena. Varför går inte beslutsfattarna all in på att stoppa utsläppen. Varför är inte de politiska partier som tar klimatkrisen på allra störst allvar i växande i opinionen. Varför är det de unga som måste säga ifrån, på allvar, de som faktiskt inte har bränt all den här oljan och soppan och kolet. Vi kan ju växa ändå. Vi kan förflytta oss ändå. Bygga nytt. Vi kan faktiskt utvecklas hur mycket som helst, och samtidigt ställa om till ett mer hållbart samhälle och värld. Kanske är det till och med just att utvecklas hur mycket som helst, att fatta att vi är en del av ett enormt kretslopp, en kugge, och inte dess härskare och utsugare. Vi vill ju inte att naturen i övrigt ska betrakta oss som pesten. Vi vill ju kunna ta del av allt det där fina. Berg. Hav. Skogar. Mat. Utsikten. Himlarna. Vår uppgift är kanske att dokumentera det och gestalta det och pyssla om det, efter förmåga. Men inte sluka alltihop och fullständigt ge den i vad vi gör med soporna och avfallet och resterna och vad som sker med alltihop sedan. För sedan är redan nu. Vi är framtiden allihop. Ta hand om den, vetja, och njut samtidigt. Jag tänker att det kommer att bli roligare av det här, om vi ser framåt tillsammans och lajkar att luften lättar. Lajka.