Jag går i skogen och vintern växer omkring mig som ett vitt töcken. Jag försvinner i min ovetskap om vad vi egentligen är, vi som finns i den här dimensionen, liksom klämda mellan himlen och marken, laboratorieglaset; vi är lika ovetande om vår egen existens som toffeldjur i en sockerlösning.
På ett sätt och på ett sätt inte. Vi vet ju så himla mycket. Och ändå är det så mycket som går oss förbi. Det är inget mysterium, det är bara det att vi är skorpan överst på den tunna isen. Vi rusar genom tiden utan att kunna fastnagla vad tiden – exakt – är. Luftbubblorna fastfrusna, men i rörelse. Vattnet under oss är bara mörkt.
Hur hänger det här ihop. Gör det det. Har vi något gemensamt, jag och de snötäckta barrträden. Den ensamma koltrasten som tjipp-tjipp-tjippar iväg i den duskiga januaridagern.
Varenda dag är det samma frågeställning vi jagar via uppdateringar böcker samtal flykt teveserier nattliga funderingar ångestsvettattacker. Vem ska trösta Knyttet. Vårt behov av tröst är omättligt. Det växer ett fält inuti mig, en okänd mark som bara expanderar. Universums mörker. Kaffekoppens sump.
Jag tänkte, när skogen tog en stor tugga av mitt inre, att fast – eller på grund av – jag inte kan gestalta det här (eftersom som jag är osäker på vad det är, det som jag ska gestalta) så måste jag försöka. Jag tänkte att jag är inte alls bombsäker på att det här kommer att vara glasklart. Men. Att det kan få vara det.
Jag blir aldrig färdig med det ofärdiga; det är mycket mer plågsamt än så blek som formuleringen ser ut. Det ofärdiga blir aldrig färdigt med mig. Den stora mörka munnen som öppnar sig bland trädens skuggor.
Att svälja sig själv.
Vad är en människa. Vad är hon inte.
Jag tänkte skriva om ambivalens, eller inte. Eller kanske mer om att inte vara riktigt säker, men vilja vara säker. Eller att ha kontroll eller om att vilja ha kontroll. Men jag är osäker. Jag tänkte skriva osäkrat, om att vara osäker. Men jag vet inte riktigt hur det kommer att bli.
Tänk om texten aldrig börjar, tänk om den är ett stup.
Om jag vänder mig till dig; låter mörkret sippra ut i snön som varmt bläck. Sträck dig mot det.
Vem är du. Du tillhör kanske också dem som är osäkra. Du vet hur man kan känna sig. Nej jag vet inte. Jag kan inte veta. Vad ska vi göra åt det här. Jag skriver hellre en dikt än att. Jag vill inte ta ställning. Men samtidigt. Du har en aning om att något är skevt och att du borde tycka något om det, visa ditt ansikte.
Tänk om det du ser i spegeln är något du inte gillar.
Jag anar att det finns en underström här som kommer att växa upp genom isen och bli en stark våg. Jag tror att ytterst handlar det om att ta ställning, om politik, om att visa moral, ta ansvar, och att inte vara rädd för att ha fel, att det osäkra är en säkerhet, en försäkran om att du i ditt sökande är just den människa du anar att du är.
Du kanske börjar med att ställa en öppen fråga, i all välmening. Du vill ju veta. Det har du rätt till, tycker du. Någon skriver därför, upprivet, i en förtvivlad och ilsken uppdatering: Vad är det som händer i den här världen. Ja det är alltid en rimlig fråga. Någon annan skriver, bestört och misstänksamt: Det är något sjukt i det här landet.
Ja det finns underliga symtom. Men kruxet med den där typen av utrop är att de mycket sällan har någon faktisk underbyggnad, det finns inga förklarande realiteter; de bygger antingen på någon form av oro eller rädsla eller okunskap eller farhåga eller bara på en plötslig impuls, en känsla. Nu behöver jag säga något. Nu är det väl ändå nog. Och ger man uttryck för sådant som inte är underbyggt utan snarare är ett slags påhitt, en fantasi, och framställer det som ett faktum, då har man redan sått ett frö till ett växande missförstånd.
Ibland vill man sätta en bok i händerna på folk. Läs den här du. Och smält det som står.
Samtidigt. Vi måste ju ställa frågorna. Det kan ju stämma. Det stämmer förstås ibland. Och samtidigt. Vilket är motivet. Vad är det vi vill veta. Vilken sida av verkligheten befinner vi oss på.
Går man först till sig själv och verkligen tar tag i frågeställningen gissar jag att man når en bit framåt. Men det kräver en del. Att man läser. Att man lyssnar. Att man drar slutsatser. Att man ställer frågor som har en reell grund. Stämmer det att. Kan det vara så att. Hur kommer det sig att. När blev det så att. Varför. Vem. När. Ett kluster av frågor. En hel svärm av svar.
***
Det finns en gräns du vet det och den går här där du måste välja vilken sida du ska stå på.
Är vi alla inte en av dem, som häpnar över det svårgripbara. Ibland i alla fall. Och som blir osäkra. Vad är det som sker. Vad ska jag tycka. Vilken vind ska jag följa. Vilken knuten näve. Vilka ord. Är vi inte alla ibland lite tvivlande på det där sättet, att vi inte vet om det vi känner och tycker är rätt. Faran är att kliva ut i det där, i ovetskapen, och börja göra sig föreställningar. Det kan bli tokigt utav bara helsicke, detta att grunda sin uppfattning på en upplevelse av att något inte står rätt till, men samtidigt inte förstå eller förklara vad. Är det inte väldigt ofta en avsaknad av kunskap som orsakar det där. Man vet inte. Och då börjar man gissa. Och misstänka. Och tro vad sjutton som helst. Och det spårar iväg åt de mest märkliga håll.
Fast då är det är ju inte bara okunskap. Inte alltid. Att tro något och gissa något är inte i sig särskilt skadligt, det kan ge tröst, det kan till och med vara upplyftande. Men. Det kan också leda till dårskap. Och förakt. Jag skriver nu om dem som skriker oss i ansiktet att vi är svaga eller annorlunda eller icke önskvärda. Vad tar det åt dem. Vad tar det åt människor. Vad ska vi göra åt dem. Vi är alla så svaga. Här skulle jag förstås kunna skriva: Vad är det som händer med den här världen, det är något sjukt med alltihop.
Men det som händer i den här världen händer på grund av oss. Det är vi. Det är dig och mig det handlar om. Din granne. Din grannes granne. De på andra sidan muren, gränsen, floden, havet. Allihop är med, så olika vi ändå är.
Tänker du ibland att de som säger: Det talar emot allt sunt förnuft, att de inte har en aning om vad de egentligen menar? Att uttrycket "sunt förnuft" egentligen är – nästan – synonymt med ordet "fördomar".
Vad händer om de möter alltihop från andra hållet, de som bara måste klämma ur sig något raljerande – men felaktigt och/eller innehållslöst – om sakernas tillstånd. Vad händer om vi säger: Hej där. Här står vi och väntar. Det är ingenting farligt därute. Det är ingen som vill dig illa. Inte om vi ser till att det är så, genom att leva jämbördigt och med stort lugn och tillåtande tålamod se tiden an.
Vi orkar inte höra på dessa skrik av vrede. Vi vill inte se fler fönsterrutor krossas. Vi vill inte ha de där långfingrarna och avgrundsbrölen i ansiktet. Vi vänder inte andra kinden till. Vi vänder dem ryggen.
Stå kvar och skrik om du vill men ingen kommer att höra dig till slut.
Sitt där och ljug, ingen kommer att tro på dig alls till slut. Ingen vill följa en bedragare. Eller? Handlar det här om sanningsbegreppet, om människans förmåga att föreställa sig omständigheter som är på ett helt annat sätt än vad allting egentligen är? Varför finns det klimatförnekare, när vetenskapen är glasklar. Varför tror människor på Donald Trump, när alla ser och hör att han ljuger. Varför växer konspirationsteorier till enorma sanningar för somliga, sanningar värda att kämpa för, ställa upp i val för, bilda föreningar, organisationer, demonstrationer. De här vaccinmotståndarna, exempelvis, är det rädsla eller misstänksamhet eller dårskap som driver dem. Eller det man kallar masspsykos, som ju inte är en psykos utan någon slags längtan (?) efter gemenskap, samhörighet, bekräftelse.
Jag vet inte, det här är jättesvårt. Hur ska man förstå att somliga går i fällan och somliga inte. Flatearthers. Vi skojar med dem. Men de är på riktigt. Är det någon form av protest. Anarki. Det tror jag vad jag vill om. Hur kan du vara så säker på det. Jag har aldrig hört att det inte kunde vara precis tvärtom. Vem vet egentligen någonting om någonting.
Åjovars. Öppna en encyklopedi. Gå till en vederhäftig vetenskaplig sammanslutning. Lyssna till dem som vågar tvivla men som gör det utifrån att de faktiskt vet något, kan något.
Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Brukar man säga. Och det stämmer, det vet jag. Men det är också helt osant, eftersom den där vetskapen är av sten, den är ett berg att stå på, man är där uppe och har utblick och världen blir större och större och himlen högre och högre och förundran allt mer ... förundrande. Vi är förlorade i alltet, men det är i det förlorade vi finns till.
***
Det är något i min vandring i det här snölandskapet som frigör mig från det som jag kom hit för att hitta. Jag letar efter något bra, så enkelt är det. Är det våra självbilder vi ser bland skuggorna, är det varandra vi anar. Människor som vill väl. Jag kommer ihåg när det fanns de som – nedlåtande – kallade dem som vill gott för pk-människor, för godhetsknarkare, för idealister, naiva. Vad var det för sätt. Hur kan man dissa dem som strävar efter jämlikhet och som motarbetar förtryck och diskriminering. Att verka för vänlighet, i meningen – sträck ut din hand – är en praktik, en syssla, ett liv. Hur kan man se ner på snällhet, det är inte alls snällt. Bläcket är blått och klibbigt i belackarnas munnar. Snön smälter, smutsgrå, tråkig. Inte ens träden lyssnar på deras oförskämdheter.
Det är i såret som du ser vem du är, ljuset som slår in mot barken, den låga strålkastarsolen i januari som är ett enda brinnande öga som följer dig vart du går, bara skuggan är onåbar. Vi gömmer oss i tvivlet och osäkerheten, samtidigt som det är tvivlet och osäkerheten som gör att vi kan reflektera.
Allt som krävdes var att lyssna. Se vad vi har i händerna. Ingenting. Kan du inte komma hit, lämna det där skuggriket där fördomar och inbillningen att den starkes rätt är någon slags medicin mot oordning. Så funkar det inte. Medicinen är dina ord och din öppna hand och en mörkröd ros i en glasvas i ett skimrande fönster om vintern. Här. Ta emot allt vi har. Det vidöppna ingenting. Ta tag i ingenting du också. Den öppna handens förtvivlade längtan efter olikhet och jämlikhet. De fallande kronbladen mot det torra träet.
