#nomoreemptypromises

Du kanske undrar vad jag gör just nu. Ja det är de här professorerna jag tänker på främst. Hur det startade. Kevin Anderson, professor i energi och klimat i Manchester, han som hade en gästprofessur i Uppsala, och alltid tog tåget hela vägen dit, han som tog fiskebåt till en klimatkonferens på Island. Varför? Det ville jag veta. Katharine Hayhoe, professor i statsvetenskap, atmosfärforskare, chef för Climate Science Center i Texas. Hennes oavbrutna folkbildande engagemang i klimatkunskap och hennes muntra tilltal men samtidigt mycket behärskat allvarliga syn på krisen vi befinner oss i och vad vi måste göra åt saken. Den antropogena påverkan på klimatet. Johan Rockström, professor i miljövetenskap i Sthlm, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Alla hans föredrag om klimatets historia och utveckling och om människans påverkan, hans uttalade oro och samtidigt medvetna tanke om att vi kan göra något åt detta, om vi gör det nu. Och alla de andra. Michael E. Mann, professor i meteorologi, med hockeyklubbsgrafen, där den branta ökningen visualiserades. Charles David Keeling, som började mäta koldioxidutsläppen och vars publikationer också visar den branta stegringen. Syukuro Manabe och Richard T. Wetherald, deras forskning - från 1967 - om hur en fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning på två grader; det som stämmer nästan på decimalen. Och litteraturen jag fick i mig. Klimatskribenterna. Naomi Klein. David Wallace-Wells. Peter Kalmus. Eric Holthaus. Och nyhetsrapporteringen. Och klimatkonferenserna som först banande vägen (Kyoto) och sedan fejlade (Köpenhamn) och till sist lyckades (Paris). Vi kan backa sedan till Joseph Fourier (Frankrike), tidigt 1800-tal, John Tyndall (Irland), mitten av 1800-talet och Svante Arrhenius (Sverige), slutet av 1800-talet, och hur de alla påvisade växthuseffekten och koldioxidens påverkan på den globala uppvärmningen. Det är alltså naturvetenskap det här handlar om. Råa hårda fakta. Inte politik. Inte omotiverad oro. Inte domedagsprofetior. Vi vet ju allihop hur det ser ut irl; värmerekorden avlöser varandra, år efter år efter år. Världen är på väg in i en uppvärmning som människan aldrig tidigare har upplevt, och det här har skett på en blinkning i tid i geologisk jämförelse. Det är panikbråttom. Det är detta Greta Thunberg och hela den världsomspännande klimatrörelsen vet om och hela tiden har sagt. Lyssna på forskarna. Agera politiskt, nu. Ställ om till hållbart, allihop. Väg alltid in klimaträttvisan - det är den rika västvärlden som har ställt till allt det här via industrialiseringen - vad fort det gick! - och vår aldrig avstannande expansion och tron på evig tillväxt. Partyt är över. Det är förstås trist. Men, man kan ha kul utan olja. Segelkraft. Vindkraft. Solenergi. Vågrörelser. Vatten. Bygg tätt och säkert. Odla mer, odla upp, skövla ingenting, ät bättre, avindustrialisera jordbruket, forska på nya energislag oavbrutet. Och tagga ner. Läsa en bok släpper inte ut mycket koldioxid. En vandring i skogen hjälper upp humöret, och gör ju ingen skada. Baka en sockerkaka är relativt klimatsmart, det kan vi kosta på oss. Och sprida kunskap. Att ha gott humör är inte heller farligt. Men samtidigt vara vaksam och så noggrann en människa förmår (det är inte bara lätt, det stora och helt avgörande besluten fattas på makthavarnivå - bensinransonering, motbok på flyg, stopp för alla subventioner på klimatskadlig verksamhet, fossilfri industriproduktion, fossilfria transporter, utbyggda järnvägsnät, kollektivtrafik, elcykelpremier (ja den hjälpte), och så vidare och så vidare) och komma ihåg att faktiskt alla utsläpp räknas. Så kan man avstå ett av dem idag och ett imorgon, blir det lite bättre hela tiden. Och sedan kan man förstås engagera sig. Till slut blir vi ändå klimataktivister allihop, biosfären kräver det av oss. Idag är det exempelvis global klimatstrejk, online, med mottot #NoMoreEmptyPromises, apropå makthavarnivå; påverka dem, säg ifrån, rösta på partier som fattar allvaret. Skriv. Prata. Och passa på ibland att ta en kaffepaus. Ät en frukt. Fira fredag. Det är vad jag gör just nu. #fridaysforfuture

skriv skönlitterärt

Skriv skönlitterärt är en handbok fylld av övningar för den som är i början av sitt skrivande eller för den som är en erfaren skribent; för den som går på en skrivarkurs eller för den som leder den; för den som skriver i grupp eller för den som skriver hemma på sin kammare.

I boken ges en genomgång av det skönlitterära skrivandets genrer och uttryckssätt, inledningsvis i form av korta uppvärmningsövningar för att därefter beta av de stora ämnena: poesi, prosa och dramatik.

Att skriva är den friaste av sysslor, men att bejaka sin frihet och tro på sin text är inte alltid det enklaste. Ständigt jagas den som skriver av konventioner och krav, höga anspråk och dåligt självförtroende. Skriv skönlitterärt erbjuder en praktisk väg:

Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt — och öva ständigt! Ur förordet: Fåglar viner genom luften. Moln passerar. Solsken. Störtskurar. Du har skrivit fram en sjö och en dal och ett hus och en familj och en framtid och en dåtid och kanske en hel släkts historia och — framför allt — du har skrivit fram dofter och färger och smaker och ljus och skuggor som ger allt det här nya liv.

Skriv skönlitterärt av Magnus Carlbring fick 4 av 5 hos Bibliotekstjänst: "Boken kan med stor behållning även ligga till grund för skrivarkurser på folkhögskolor och universitet och vänder sig därmed också till en målgrupp med ambition att utveckla ett författarskap. Magnus Carlbring är författare och lärare på en skrivarlinje på en folkhögskola. Det märks att han har stor erfarenhet av att leda skrivarkurser." Jonas Herrlin, BTJ-häftet nr 14, 2020.

https://www.bokus.com/bok/9789144138336/skriv-skonlitterart/