Du kanske undrar vad jag gör just nu. Ja det är de här professorerna jag tänker på främst. Hur det startade. Kevin Anderson, professor i energi och klimat i Manchester, han som hade en gästprofessur i Uppsala, och alltid tog tåget hela vägen dit, han som tog fiskebåt till en klimatkonferens på Island. Varför? Det ville jag veta. Katharine Hayhoe, professor i statsvetenskap, atmosfärforskare, chef för Climate Science Center i Texas. Hennes oavbrutna folkbildande engagemang i klimatkunskap och hennes muntra tilltal men samtidigt mycket behärskat allvarliga syn på krisen vi befinner oss i och vad vi måste göra åt saken. Den antropogena påverkan på klimatet. Johan Rockström, professor i miljövetenskap i Sthlm, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Alla hans föredrag om klimatets historia och utveckling och om människans påverkan, hans uttalade oro och samtidigt medvetna tanke om att vi kan göra något åt detta, om vi gör det nu. Och alla de andra. Michael E. Mann, professor i meteorologi, med hockeyklubbsgrafen, där den branta ökningen visualiserades. Charles David Keeling, som började mäta koldioxidutsläppen och vars publikationer också visar den branta stegringen. Syukuro Manabe och Richard T. Wetherald, deras forskning - från 1967 - om hur en fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning på två grader; det som stämmer nästan på decimalen. Och litteraturen jag fick i mig. Klimatskribenterna. Naomi Klein. David Wallace-Wells. Peter Kalmus. Eric Holthaus. Och nyhetsrapporteringen. Och klimatkonferenserna som först banande vägen (Kyoto) och sedan fejlade (Köpenhamn) och till sist lyckades (Paris). Vi kan backa sedan till Joseph Fourier (Frankrike), tidigt 1800-tal, John Tyndall (Irland), mitten av 1800-talet och Svante Arrhenius (Sverige), slutet av 1800-talet, och hur de alla påvisade växthuseffekten och koldioxidens påverkan på den globala uppvärmningen. Det är alltså naturvetenskap det här handlar om. Råa hårda fakta. Inte politik. Inte omotiverad oro. Inte domedagsprofetior. Vi vet ju allihop hur det ser ut irl; värmerekorden avlöser varandra, år efter år efter år. Världen är på väg in i en uppvärmning som människan aldrig tidigare har upplevt, och det här har skett på en blinkning i tid i geologisk jämförelse. Det är panikbråttom. Det är detta Greta Thunberg och hela den världsomspännande klimatrörelsen vet om och hela tiden har sagt. Lyssna på forskarna. Agera politiskt, nu. Ställ om till hållbart, allihop. Väg alltid in klimaträttvisan - det är den rika västvärlden som har ställt till allt det här via industrialiseringen - vad fort det gick! - och vår aldrig avstannande expansion och tron på evig tillväxt. Partyt är över. Det är förstås trist. Men, man kan ha kul utan olja. Segelkraft. Vindkraft. Solenergi. Vågrörelser. Vatten. Bygg tätt och säkert. Odla mer, odla upp, skövla ingenting, ät bättre, avindustrialisera jordbruket, forska på nya energislag oavbrutet. Och tagga ner. Läsa en bok släpper inte ut mycket koldioxid. En vandring i skogen hjälper upp humöret, och gör ju ingen skada. Baka en sockerkaka är relativt klimatsmart, det kan vi kosta på oss. Och sprida kunskap. Att ha gott humör är inte heller farligt. Men samtidigt vara vaksam och så noggrann en människa förmår (det är inte bara lätt, det stora och helt avgörande besluten fattas på makthavarnivå - bensinransonering, motbok på flyg, stopp för alla subventioner på klimatskadlig verksamhet, fossilfri industriproduktion, fossilfria transporter, utbyggda järnvägsnät, kollektivtrafik, elcykelpremier (ja den hjälpte), och så vidare och så vidare) och komma ihåg att faktiskt alla utsläpp räknas. Så kan man avstå ett av dem idag och ett imorgon, blir det lite bättre hela tiden. Och sedan kan man förstås engagera sig. Till slut blir vi ändå klimataktivister allihop, biosfären kräver det av oss. Idag är det exempelvis global klimatstrejk, online, med mottot #NoMoreEmptyPromises, apropå makthavarnivå; påverka dem, säg ifrån, rösta på partier som fattar allvaret. Skriv. Prata. Och passa på ibland att ta en kaffepaus. Ät en frukt. Fira fredag. Det är vad jag gör just nu. #fridaysforfuture
