Ska man slå sig för bröstet
eller ska man sätta sig stum
med tom blick och åse eländet
Eller ska man ignorera det faktum
att faktum är att allt vi sa allt vi skrev
och sjöng och plitade ner på plakat
var så adekvat att det gör ont
i hela jordklotets ryggrad, biosfären
spjärnar emot
Att med ojämn högermarginal
manifestera klimatkatastrofens noder
var kanske tröstlöst, att gå med
i klimatmarsch efter klimatmarsch
gav en fåfäng förhoppning
om att förändring skulle bli
Cyniker och misantroper, klimatförnekare,
livrädda medelålders män
som såg sin världsbild evaporera
för blicken i realtid
fick istället sätta agendan
Tillväxt
Expansion
Evig förändring mot ett slags suddig
utopistisk välfärdsvärld
där varje människa äger en bit egen
strand, har ett litet
mysigt kärnkraftverk
i radhusområdets ytterkant, bor
klimatsmart med gröna grästak
och växthusfasader där de kan plocka
oranginer från burspråksfönstret
Inga blir sjuka längre
Alla kan flyga med små jetpack
på ryggen, planeten Mars är koloniserad
och med radiovågor skickas energi
från fusionsreaktorer i dess inre
rakt in i vår espressomaskins
artificiella hjärnkontor
Vi behöver bara läsa böcker
och äta kärnfria vindruvor medan världen
vi har skapat roterar själv
genom ett harmoniskt universum
Men nej
Med handen hårt om blyertspennan
skriver jag en sorgesång
som på en enda versrad övergår
till det enda som är det enda
möjliga
Aktivt hopp, för inte i helvetet
kommer vi att ge upp denna värld
där de mest oskyldiga drabbas hårdast
av alla och den framtid vi tidigare
såg som hoppfull självklar
intagande utmanande väldig
nu är en avsmalnande
värmegraf och ett försvinnande
istäcke
Jag behöver inte nämna
översvämningar och eldhav, allt det
skrev jag för fem och tio år sedan
och forskningen har sagt det i
decennier
Nu är det förstasidesstoff i tidningen
och samtalsämnet vid trädgårdsbordet
Kaffekoppens genomlysta porslin
Trädkronans mörkgröna mörker
Gräsfältet som bleknar och vid horisonten
eldbårdens sotsvarta bräm
Du tog det kanske för kulisser, litterära
eskapader, kitsch
Hur skriver man fakta som är alarmerande
utan att bli anklagad för att vara alarmist
Det går inte; jag är alarmist
Koldioxidhalten fortsätter oavbrutet att stiga
Temperaturkurvan fortsätter oavbrutet
att stiga
Vi minns sommaren 2018, hur vi gav vatten
åt de vilda djuren, vi minns sommaren
2021, katastrofbilderna blev vardagsmat, nu
kom toppen av grafernas graf – istäcket
på Grönland smälter snabbare än någonsin
Vet du att om all Grönlands landis försvinner,
stiger havsnivån med sex meter
Vet du att om Antarktis sedan
börjar smälta – du vet att de exponentiella
effekterna oavbrutet sker, albedoeffekten
avtar, permafrosten släpper, världshaven
sväller av värmen – stiger havsnivån
med sextio meter
Världen har varit där förut, hothouse
earth, ni vet vad klimatförnekarna
skriver, vindruvor i Norrland, palmer
på Nordpolen, varmt och vackert väder
Men det där är bullshit
Ity graferna måste bändas neråt innan
det eskalerar etter värre; just nu
1.2 graders höjning av den globala
medeltemperaturen – och stadigt uppåt
mot 2 grader, därefter
Vad skriver man, kaos
Kaos
Ord
Entropi
Utslocknande
Jämviktsläge
Tomhet
Indifferens
Den betydelsetomma tiden, en sakta
roterande mörkgrå kula
i ett våldsamt vitt universum
av utdöd materia format till
ingenting
Ingenting av det vi skriver blir kvar
Ingenting av det jag gör nu
är giltigt, ingenting av
detta handlar om mig
utan om det stråk av tillvaro tillblivelse
tillfälle som just nu är, vi vandrade
igår i naturreservatet Paradiset, såg
havsörn, kände doften
av pors, smakade de små torra blåbären,
överallt på stigarna de bruna små grodorna
Du lyfte upp en, det är där vi är nu,
med ansvar för det allra minsta i det
allra största, biosfären
skälver till
i sin litenhet, det är bara det jag skriver
