tintomara 2.0

Tintomara 2.0

Tintomara 2.0 är en pikareskflykt genom tid och rum, språk och verklighet, tradition och förbannelse.

Följ den unge Embryo Foster när han under ett studiebesök på Kungliga Operan i Stockholm skjutsas ner genom tidsskikten och hamnar i ett myllrande 1700-tal, där han träffar sina följeslagare och kumpaner, den illistige dockpojken Ormsaltare Långe och den voluminösa Madame Mandelbröd. Det blir en resa jorden runt där världen som vi känner den - eller inte känner den alls - skälver och söndras.

Många är mötena under Embryos eskapader, bland andra jägaren och mästerskytten Isbjörnstjärne, den franske anarkisten Fourier, den vandrande ökendiktaren Ibn Al Arabi och den lilla speldosedanserskan Fatumeh. Slår följe med den lilla gruppen gör också då och då de oförlikneliga tvillingarna Jock och Jolm, alltid med en knytnäve eller en konflikt i bakfickan.

Tintomara 2.0 är också en metaberättelse, en språklig simtur och en hälsning till den skrivande världen. Texten är ett förvandlingsnummer, oavbrutet. Var uppmärksam. Läs öppet. Här står: "Han plockade upp manuskriptbunten, läste på försättsbladet. Det här är din bok Embryo. Det här är ditt liv. Ditt äventyr och uppdrag. Ingen kan hindra dig att genomföra det. Vänd blad nu. Läs nästa kapitel."

Romanen skrevs ursprungligen år 2010, som ett nätprojekt - tre sidor om dagen i 100 dagar. Nu har den redigerats samman till ett enhetligt verk. Läs och flyg!

***

Magnus Carlbring, f. 1961, är skönlitterär författare och skrivarlärare. Han har givit ut elva böcker, varav de flesta är diktsamlingar och en är en roman. Senast kom en handbok i skrivandets konst - Skriv skönlitterärt.

1999 fick Carlbring Tidningen Vi:s litteraturpris för sin diktsamling Sånger vid E4:ans avfart. 2004 kom romanen Paul Exodus Propp eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. 2005 kom den uppmärksammade sorgeboken Dödens lilla bok. Carlbrings senaste skönlitterära verk är den långa monsterdikten Hord, från 2012; det är en väldig svit genom språkbarriärer och ett alltmer öde, av människan sargat, landskap.

Magnus Carlbrings författarskap vandrar på en ljus bro över ett mörkt vatten. Här upphävs ofta tiden, här rivs rummens alla väggar. Djupt allvar och hisnande humor kan blandas. I skrivandet är människan alltid förtvivlat fri - det blir texternas samlade devis.

Boken finns här.

nebulosan

Det var när vi stod på Mosebacketerrassen
med den somnande staden i ryggen, det är höst
och förändring, människa vid människa,
några hundra, och lyssnade på Ellen Sundberg
när hon sjöng och läste Bodil Malmsten, hennes
totala närvaro vid det ickeexisterande,
den konkretiserade döden, plaskdammen du
leker i innan du föds, som de samtidigt
räknade våra valsedlar, de bleka färgerna, facket
som din identitet skjuts ner i och väntar
på vårt gemensamma resultat, vi sammanfattar
den tid vi har hamnat i i några tabeller
Iskallt lysande procentstaplar, mandat som skjuts
in i slottar där ord som inskränkthet, intolerans,
rasism, förakt för svaghet, hyllandet av den starke
ledaren, vidrigt fascistiskt allmängods
sorteras in i vår verklighet som skitiga strumpor
När vi går hem: den slocknande fullmånen
i ryggen, de glest befolkade gatorna på Söder,
några drängpackade fotbollssupportrar, Fi:s
rosagula dörrmatta utanför en övergiven
valvakelokal, den blygrå betongtungan genom
Bofills båge och på pendeltågstationen
en ung man i lång blommig klänning och yvigt
rött skägg som omfamnar en liten svarthårig
tjej i lodenrock, på bänkarna i luftslussen
innan perrongen sitter några tjommar och snackar
vilset om valet, Vadfan är det som händer
i det här jävla landet, jag känner inte igen mig själv
i det här jävla landet, ändå är det du och jag
som bor i det här jävla landet, förändringen bor
i oss, vi skrollar undan det som försvinner
i våra händer, ljuset och mörkrets magra bildflöde
Det var när vi satte oss vid de tända ljusen
och det varma nybryggda teet och teveapparaten
flammande framför bokhyllan som en febrig
bildexplosion, de snabba men svintrötta klippen
mellan valvakor med aspackade funktionärer,
en studio så amerikaniserad att leendena
stelnar på programledarna i samma ögonblick
den röda kameralampan tänds, verkligheten
är verkligen live och direkt när sluträkningen sakta
tickar in i den böljande septembernatten
Vi kan resa oss nu, förvildade av oro, omedelbar
sorg och förtvivlan; tänk om du tillhörde
den andra sidan, fylltrattarna, flaggviftarna, de
segerjuckande kostymdemonerna, kvinnorna
i pumps som dräller rosévin och visar långfingret
Tänk om vi alla kommer att förändras nu,
till det sämre, att det är som ett schakt vi alla faller i
Att vi kommer vandra på gatorna, hatzombies
sida vid sida med döda ögon och döda händer, döda
tankar och som enda intresse en ny skandal
återuppspelad som en truecrimeserie, strömmad
genom ditt nervsystem som en politisk chock
Det enda vi vill till slut är att äta dålig mat, titta
på dåliga teveserier, dåliga debattprogram,
dåliga nyheter – allt är ett konstruerat plastigt skikt
som vi ändå tycker om, våra själar är nakna
Det var när vi gick och la oss i den radioaktiva
stjärnnatten under en flammande svartblå himmel
som det vi aldrig vågar kalla sanning drabbade
hela vår existens, biosfärens andhämtning,
några stumma kråkfåglar på den darrande linjen
mellan dåtid, samtid och framtid, vingslag
som växer ut i rummet och täcker våra munnar,
våra ögon, våra kroppar är nu dränkta
i ett kletigt livsfarligt bläckskimrande åsiktsgift
Vi kommer att vakna utan att vara vakna
till en dag som inte är en dag utan en tyst dvala
Det var när vi satt vid frukostbordet utomhus
och tusentals dagar hade passerat genom verkligheten
Vi lyfte blicken och horisontlinjen lyste isvit
som den alltid gör just innan havet häver sig hitåt
Du skrattade högt, ruskade på huvudet, du sa
att du trodde inte det var möjligt men du hade drömt
att vårt land hade, för en kort stund, övertagits
av Sauron, att snabbköp och tvättstuga låg i Mordor
Och vi slog ihop våra böcker och datorer,
gick in genom de öppna blänkande altandörrarna
för att börja en ny slags dag, som alltid, arbeta
in mot hjärtats virvlande mitt, solidaritetsnebulosan