Det var när vi stod på
Mosebacketerrassen
med den somnande
staden i ryggen, det är höst
och förändring,
människa vid människa,
några hundra, och
lyssnade på Ellen Sundberg
när hon sjöng och
läste Bodil Malmsten, hennes
totala närvaro vid det
ickeexisterande,
den konkretiserade
döden, plaskdammen du
leker i innan du föds,
som de samtidigt
räknade våra
valsedlar, de bleka färgerna, facket
som din identitet
skjuts ner i och väntar
på vårt gemensamma
resultat, vi sammanfattar
den tid vi har hamnat
i i några tabeller
Iskallt lysande
procentstaplar, mandat som skjuts
in i slottar där ord
som inskränkthet, intolerans,
rasism, förakt för
svaghet, hyllandet av den starke
ledaren, vidrigt
fascistiskt allmängods
sorteras in i vår
verklighet som skitiga strumpor
När vi går hem: den
slocknande fullmånen
i ryggen, de glest
befolkade gatorna på Söder,
några drängpackade
fotbollssupportrar, Fi:s
rosagula dörrmatta
utanför en övergiven
valvakelokal, den
blygrå betongtungan genom
Bofills båge och på
pendeltågstationen
en ung man i lång
blommig klänning och yvigt
rött skägg som
omfamnar en liten svarthårig
tjej i lodenrock, på
bänkarna i luftslussen
innan perrongen sitter
några tjommar och snackar
vilset om valet, Vadfan
är det som händer
i det här jävla landet,
jag känner inte igen mig själv
i det här jävla landet,
ändå är det du och jag
som bor i det här
jävla landet, förändringen bor
i oss, vi skrollar
undan det som försvinner
i våra händer, ljuset
och mörkrets magra bildflöde
Det var när vi satte
oss vid de tända ljusen
och det varma
nybryggda teet och teveapparaten
flammande framför
bokhyllan som en febrig
bildexplosion, de
snabba men svintrötta klippen
mellan valvakor med
aspackade funktionärer,
en studio så
amerikaniserad att leendena
stelnar på
programledarna i samma ögonblick
den röda kameralampan
tänds, verkligheten
är verkligen live och
direkt när sluträkningen sakta
tickar in i den
böljande septembernatten
Vi kan resa oss nu,
förvildade av oro, omedelbar
sorg och förtvivlan;
tänk om du tillhörde
den andra sidan,
fylltrattarna, flaggviftarna, de
segerjuckande
kostymdemonerna, kvinnorna
i pumps som dräller
rosévin och visar långfingret
Tänk om vi alla kommer
att förändras nu,
till det sämre, att
det är som ett schakt vi alla faller i
Att vi kommer vandra
på gatorna, hatzombies
sida vid sida med döda
ögon och döda händer, döda
tankar och som enda
intresse en ny skandal
återuppspelad som en
truecrimeserie, strömmad
genom ditt nervsystem
som en politisk chock
Det enda vi vill till
slut är att äta dålig mat, titta
på dåliga teveserier,
dåliga debattprogram,
dåliga nyheter – allt
är ett konstruerat plastigt skikt
som vi ändå tycker om,
våra själar är nakna
Det var när vi gick
och la oss i den radioaktiva
stjärnnatten under en
flammande svartblå himmel
som det vi aldrig
vågar kalla sanning drabbade
hela vår existens,
biosfärens andhämtning,
några stumma
kråkfåglar på den darrande linjen
mellan dåtid, samtid
och framtid, vingslag
som växer ut i rummet
och täcker våra munnar,
våra ögon, våra
kroppar är nu dränkta
i ett kletigt
livsfarligt bläckskimrande åsiktsgift
Vi kommer att vakna
utan att vara vakna
till en dag som inte
är en dag utan en tyst dvala
Det var när vi satt
vid frukostbordet utomhus
och tusentals dagar
hade passerat genom verkligheten
Vi lyfte blicken och
horisontlinjen lyste isvit
som den alltid gör
just innan havet häver sig hitåt
Du skrattade högt,
ruskade på huvudet, du sa
att du trodde inte det
var möjligt men du hade drömt
att vårt land hade,
för en kort stund, övertagits
av Sauron, att
snabbköp och tvättstuga låg i Mordor
Och vi slog ihop våra
böcker och datorer,
gick in genom de öppna
blänkande altandörrarna
för att börja en ny
slags dag, som alltid, arbeta
in mot hjärtats
virvlande mitt, solidaritetsnebulosan
 |
